quistbergh.se

Hammarbyvillan: Med det rymliga garaget.

Det var med spänd förväntan jag gick till husvisningen på residencial pinores de San Luis. Sandra hängde på som tolk och – skulle det visa sig – hård förhandlare. Det mesta verkade bra med huset. Det ligger mitt i San Luis. Mycket nära till UBV:s kontor, köpcentrum och gymmet. Ägaren höll på att installera en vattentank på åtta kubikfot – vattentillgång är ett stort problem i San Salvador – det fanns flera rum och en uteplats. Men frågan var om det skulle finnas ett filmrum lämpligt för den framtida projjen. Väl där var det värsta byggarbetsplatsen. Tre lirare höll på att bära cementhinkar och tegel. Ägaren Carlos visade runt på bygget och menade att allt skulle vara klart den 15 mars. Det är tre rum på ovanvåningen + dusch och toalett.

Pingispremiär: Vem vinner Svett-VM? Jag eller Rafael?

Efter en mer eller mindre omständlig procedur – hämta ansökan, fylla i ansökan, få godkänt på ansökan – var det dags för pingispremiär i El Salvador. Lyckades springa ifatt buss nummer 11, den går rätt sällan, som passerar San Luis och stannar i närheten av centro de gobierno där INDES ligger. Sportcentret INDES samlar flera olika idrotter. Pingishallen ligger väl dolt i kulvertarna men när man väl kliver in döljer sig 20 bord som står uppställda jämt, riktigt bra golv och belysning. Efter att ha betalat medlemsavgiften i bordtennisförbundet på sju dollar och snackat lite med El Salvadors landslagstränare – som blev eld och lågor när Sverige kom på tal och visade broschyrer från Köping och en gammal lottning från Safirs Internationella – var det dags för spel. Fick värma upp med en gammal taiwanesisk mästare som efter sin aktiva karriär var spelande tränare i Guatemala och nu har sin bas i El Salvador. Gubben hade rejält klipp i forehanden och deffade på fint med backhand.

Från vänster: Jon, Daniel, Ramon, Petra, Karin, Aurora och Monica.Igår kväll var det middag hemma hos Jon, alias tjugofemman. Det bjöds på allehanda rätter och värden själv stoltserade i sitt älgförkläde. När vi hade middagat färdigt så var det – efter en mellanlandning på ett ställe där någon knäppskalle i sällskapet tvingade sig till att sjunga en karaokelåt i ett privat sällskap, dessutom hävdar personen att det var stående ovationer och att de kom med en lång lista på sånger de ville att personen skulle sjunga – dags för Decades som ligger i nöjeskvarteren Zona Rosa. Ett disco, eller vad man kan kalla det, som var så nära en finlandsbåt man kan komma i San Salvador. Dock måste man sätta ett utropstecken för livebandet, tjoho! Se fler bilder här.

Vulkansjön Coatepeque

Ungefär en halvtimmes bilfärd från San Salvador ligger vulkansjön Coatepeque. Karin har varit där förut och hittar genvägen från bergen. Det är brant men Begoña håller Ari Vatanen klass och tar med stor säkerhet ner hela ekipaget i ett stycke. Väl nere kör vi rätt sakta och utanför en grön port där det ser ut som om ingen satt sin fot på de senaste femtio åren hojtar Karin att hon känner igen sig. Jag, och jag tror att jag talar för Begoña och Johan också, fattar ingenting. Men Karin studsar ut ur bilen, in genom porten och visst var det rätt ställe. Det heter Amacuilco och förutom att de bedriver vandrarhemsverksamhet har de byggt en lång brygga/pir ut i vulkansjön.

Sitter återigen på fiket mittemot busstationen i Tapachula. En timme kvar tills bussen mot San Salvador kickar igång. Lite mosig efter tretton timmars bussresa har jag följande frågor:

•Finns det en naturlag som bestämmer att jag alltid, och jag menar verkligen alltid, på buss, flyg och tåg hamnar bakom ett miffo som har som första aktivitet att fälla ner sin stol hela vägen?
Detta är speciellt meningslöst på flyget då stolarna ändå måste vara uppfällda vid start. På buss och tåg kan man ju inte säga så mycket. Personen i sätet framför är ju i sin fulla rätt att dra i nedfällningsspaken närhelst hon/han vill. Men måste de fälla ner innan bussen startat?

Oaxaca: Mira-Li och Rasmus på marknaden 2006-02-22

Vänthallen i Tapachula är precis så modern som man inte väntar sig om man ej rest med långfärdsbuss i Mexiko förut. Två bankomater, marmorgolv, kafeteria (visserligen bara med ett sorts kaffe), luftkonditionering och avgiftsbelagda toaletter.
Långfärdsbuss är det som gäller i Centralamerika.

Ibland behöver man koppla av med lite sifferfrossa. Håll till godo:

Huvudstad med antal invånare
Sverige: Stockholm 765 000 (år 2004)
El Salvador: San Salvador 1 200 000 (med förstäder, år 1998)

Antal invånare per kvadratkilometer (år 2003)
Sverige: 20
El Salvador: 305

Försvarsutgifternas andel av BNP (i % år 2003)
Sverige: 1,7
El Salvador: 0,1

Andel av befolkningen som lever på mindre än två dollar per dag (i %)
Sverige: Uppgift saknas
El Salvador: 58

Klipp från The Chronicle, Onsdagen den 20 oktober 2005.

Jag har fått många frågor om vad som hänt med 2005 års stjärnskott på racketlonhimlen. Det är förståeligt. Från ingenstans till 87:e plats på världsrankingen. Sedan ner till 95:a och idag 99:a. Kurvan pekar ju åt helt fel håll!
Sant, och det har sina skäl.
Tyvärr har själva racketsportutövandet legat helt nere under tiden här i El Salvador. Men jag har ansökt om medlemskap i El Salvadors Bordtennisförbund. Så, förhoppningsvis blir det i alla fall lite pingis inom en inte alltför snar framtid.

Rosie y Armando

Sitter vid köksbordet hemma hos värdfamiljen som består av Rosie och hennes son Armando. Förutom jag själv finns en gäst till, David från USA. Han är här för att koordinera frivilliga valobservatörer från jordens alla hörn till regionvalet som ska hållas i mars. David kom några veckor innan mig så han har lyckats få ett eget rum. Jag slaggar i ett slags genomgångsrum och en blå väv från Guatemala med vita hundar på tjänar som dörr. Ramen för en vanlig dag ser ut såhär:
07.15 Uppstigning och morgontoalett. Dock är det omöjligt att duscha eftersom det inte finns något vatten – det kommer, nästan alltid i alla fall, först på kvällen. Rosie har dock en pump så det finns vatten att laga mat och diska med alternativt tvätta sig i.