quistbergh.se

Pingispremiär: Vem vinner Svett-VM? Jag eller Rafael?

Efter en mer eller mindre omständlig procedur – hämta ansökan, fylla i ansökan, få godkänt på ansökan – var det dags för pingispremiär i El Salvador. Lyckades springa ifatt buss nummer 11, den går rätt sällan, som passerar San Luis och stannar i närheten av centro de gobierno där INDES ligger. Sportcentret INDES samlar flera olika idrotter. Pingishallen ligger väl dolt i kulvertarna men när man väl kliver in döljer sig 20 bord som står uppställda jämt, riktigt bra golv och belysning. Efter att ha betalat medlemsavgiften i bordtennisförbundet på sju dollar och snackat lite med El Salvadors landslagstränare – som blev eld och lågor när Sverige kom på tal och visade broschyrer från Köping och en gammal lottning från Safirs Internationella – var det dags för spel. Fick värma upp med en gammal taiwanesisk mästare som efter sin aktiva karriär var spelande tränare i Guatemala och nu har sin bas i El Salvador. Gubben hade rejält klipp i forehanden och deffade på fint med backhand.

En grej hallen helt saknar är dock luftkonditionering. Så det var som att lira i en ugn. Jag var helt slut efter uppvärmningen. Men då ville gubben att jag skulle möta hans dotter, De Yin Wang, som är rankad etta bland damerna i El Salvador. Trots att hon inte kunde ta en enda serve torskade jag med 3-1 i set. Efter att ha fått hämta andan i någon minut och blivit introducerad för några andra lirare var det dags att möta Rafael Ramirez, rankad 11 bland herrarna i landet. Jag förlorade de två första seten efter riktigt uruselt spel. Men sedan kom gamle Quistbergh igång och vann de två följande seten med 11-9 och 11-9. I skilje var Rafael helpeppad och vrålade ”Vamos” på varenda boll han vann. Särskilt om han hade världens nätrullare eller nåt innan. Men han lirade med nerverna utanpå skjortan och jag lyckades vinna även sista set med 11-9.

Efter det blev jag introducerad för lite fler lirare. De berättade att de kör varje veckodag men att det är mest folk på måndagar, onsdagar och fredagar. Träningen är uppdelad i en A- och B-grupp men är inte på något sätt organiserad. A-gruppen är taiwaneserna plus landslagslirarna och B-gruppen lite blandade entusiaster. De tyckte att jag skulle vara med i en turnering den 19 mars. Rafael visade sig dock vara riktigt sportslig. Han och hans polare bjöd på läsk från en mack i närheten och följde mig sedan till bussen. Bussystemet i San Salvador är nämligen helt omöjligt att fatta och att en linje går åt ett håll betyder inte att den går åt samma håll tillbaka. Därför knallade vi in till stan där jag kunde springa ifatt buss 26 som går förbi San Luis.