quistbergh.se

Rosie y Armando

Sitter vid köksbordet hemma hos värdfamiljen som består av Rosie och hennes son Armando. Förutom jag själv finns en gäst till, David från USA. Han är här för att koordinera frivilliga valobservatörer från jordens alla hörn till regionvalet som ska hållas i mars. David kom några veckor innan mig så han har lyckats få ett eget rum. Jag slaggar i ett slags genomgångsrum och en blå väv från Guatemala med vita hundar på tjänar som dörr. Ramen för en vanlig dag ser ut såhär:
07.15 Uppstigning och morgontoalett. Dock är det omöjligt att duscha eftersom det inte finns något vatten – det kommer, nästan alltid i alla fall, först på kvällen. Rosie har dock en pump så det finns vatten att laga mat och diska med alternativt tvätta sig i.

07.30 Rosie fixar frukost. Det är - utan undantag – kaffe, flingor, papaya, banan och sojamjölk. Jo, förresten, en gång serverades stekta bananer och gräddfil.
07.50-08.00 Rask promenad till språkskolan som heter CIS och jag är givetvis alltid där senast punkt klockan åtta då spanskaklassen drar igång.
08.00 – 12.00 Spanskaklass, eller klass och klass, jag är helt solo med min profesora Maribel. Vissa dagar känns tiden innan klockan ringer för halvtimmespausen klockan tio helt oändlig. Andra dagar känns det… överkomligt. Det bästa är när Maribel inser att den här svenska killen egentligen fattar nada och börjar leka lekar såsom: gissa innehållet i säcken. Då ska jag blunda och plocka upp pryl för pryl och sen är det Que es esto? De que son? för hela slanten. Vi har spelat memory med kort på kroppsdelar också. Maribel lät mig vinna. Det var kul.
12.00 – 13.50 Lunch, här finns det framför allt två olika varianter. Antingen går hela sällskapet av valkoordinatörer, spanska student på förmiddagen/volontär engelskalärare på kvällen och andra förvirrade själar till ”the yellow place”. Där serveras en lunchbuffe för två dollar som bland annat innehåller en riktigt hygglig lasagne. Mangofrescon är dock inge vidare. Eller så promenerar jag till UBV:s kontor och hookar upp med de som är där. Kontorets fasta lunchstället ligger mitt över gatan och det kostar alltid en dollar och femtio cent. En gång råkade jag beställa lever. Det var inte kul.
13.50-17.00 Kulturellt program, det vill säga studiebesök på olika ställen. Efter att tre dagar i rad varit på olika ställen med fokus på krig, död och andra hemskheter tyckte gruppen (= samma som sällskapet som nämns ovan, minus valkoordinatörerna) att det var dags för lite pepp, eller en ”upper” som vi sa.
– Visst, svarade Oscar som håller i eftermiddagsprogrammet.
– Imorgon ska vi besöka Romeros grav och gå på den offentliga minnesstunden för Schafik Handal. Det blir väl kul!?
17.00 – 18.00 För två dagar införde jag en ny trend, den livsnödvändiga siestan! I vardagsrummet finns en hängmatta som utnyttjas flitigt. Och ska man ha någon chans att på allvar vältra sig lite i den så är detta rätt stund på dagen. Läser just nu ”Underdog” av Torbjörn Flygt, lånad ur UBV-kontorets bibliotek under avdelningen svensk skönlitteratur. Verkar lovande så här långt.
18.00 – 20.00 Laga och äta mat. Alternativ: Äta mat och diska. Jag har fått en guldstjärna av Rosie för att jag tömmer slasken och torkar av spisen. David får bära hundhuvudet i diskstriden eftersom han knappt kan få gafflarna rena. Och det här med att rensa disken ska vi inte tala om.
I söndags stod jag för matlagningen. Köttbullar, hasselbackspotatis och italiensk sallad stod på menyn. Den kulinariska helkvällen kunde fått en bättre start. Först kläckte David ur sig att han är vegetarian. Sedan exploderade ugnen när jag skulle ställa in hasselbackarna. Och hur kan man överhuvudtaget komma på att göra hasselbackspotatis - givetvis fanns det ingen potatisskalare i huset - OCH köttbullar? Vilken idiot som helst vet ju att matlagningslusten är som bortblåst när man – efter att ha skalat skiten – ska göra de fina små skårorna i hasselbackarna. Och sedan ska man rulla bollitas de carne. Trött och vresig redan i halvtid började jag å Rosie mecka med ugnen och lossa lite på andra delar och efter en halvtimme fick vi igång den. Och tyvärr måste det ha hänt något med ugnen för det var ju nästan varmare utomhus vilket gjorde att hasselbackarna efter två timmar fortfarande var halvråa. Och det var inte det gamla farenheit-systemet som spelade ett spratt utan den funkade verkligen inge vidare. Men när klockan smekte fram till 21 var det tengo mucho hambre och Rosie hotade med att gå och lägga sig. Så det var bara att ursäkta sig för hasselbackarna och med ett leende introducera de fantastiska köttbullarna och den stekta äggplantan. Dock var det en liten succé eftersom det var första gången vi alla fyra satt ner tillsammans. Annars äter alla vid olika tider. Rosie började imitera en cheerleader så att Armando rodnade.
20.00 – 20.30 Kvällsduschen, om det finns vatten.
20.30 – 23.30 Hänga lite med dem som är hemma, skriva och… göra läxorna. Vet inte om Maribel fattar den energi som läggs vid middagsbordet i sjaskig belysning på uppgiften: Skriv en A4:a om dina vanor i Sverige, eller något liknande. Det tar för sjutton gubbar minst två timmar för mig. Tänker på svengelska och bläddrar i ordboken och vrider och vänder på meningarna för att det ska låta någorlunda. Dessutom kör vi allt i presens. Jag tror dock att hon börjat fatta för efter första veckans rivstart har läxorna blivit lite mildare. Typ, klipp ur bilder i tidningen och sedan kör vi De donde es eller De donde está? för hela slanten – igen.
23.30 – Läsa lite innan zzz innanför myggnätet som är uppsatt med klädnypor som lossnar under natten.

Hemma: Rummet hos Estradas - version 1

Det finns givetvis undantag från denna vardag. I onsdags var jag med några av ”spanskastudent på förmiddagen/volontär engelskalärarinna på kvällen” på San Luis två heta ställen: Tres Diablos och Barbaro (som är bäst av de två barerna). På barbaro var det trumkväll. Den tyska ägaren hade bjudit in en snubbe från Honduras som var helpepp. Mannen från Honduras hade också med sig ett gäng grejer som det gick att slå på, bland annat sköldpaddsskal. Ett par maracas hade han också i bagaget. Efter filmvisningen - någon knepig tysk krigsfilm – drog det igång. Och alla som ville fick vara med och banka. Jag freestajlade lite med askkopp, ölflaskor, plåtbricka, liten trumma och maracas. Det blev ett himla drag. Och tysken struttade runt i något som liknade afrikansk dans. Sedan höll han en utläggning om Greta Garbo innan han började hoppa igen.
I tisdags var jag på gymet. Köpte kort på ”Mas pesos gym”. Helt okej ställe. Var dock helt slut efter en halvtimme – skyllde inför mig själv på värmen – och tog halvtimmespromenaden hem som lite motion.
I fredags var det biljard och La Luna.
I lördags och söndags var vi på beachen, närmare bestämt Casa Frida. Ryktet gick om någon sköldpaddsfestival – att man skulle befria jättesköldpaddor som spolats upp på land. I verkligheten visade det sig vara en tävling. Man skulle köpa en sköldpaddsbebis för två dollar och sedan skulle alla stå bakom en linje och släppa sin padda på en given signal från snubben som sålde dem och den som först krälade ner i havet vann. Det var en kanadensisk tant som fick totalspel. Hon gick och tjoade på sin lilla stackare och fladdrade med armarna och trampade ihjäl en annan deltagares sköldpaddsbebis. Och när hon trodde att sin adept gick mot seger kom en jättevåg och sköljde upp och ner varenda sköldpaddsparvel så ingen vet vem som vann. På kvällen var det technodisco och några lirare som eldjonglerade (Wille hade dock lattjat med dem). Bäst var hängmattorna på Casa Frida. De fanns överallt – inte minst vid matborden. Näst bäst var den grymma beachen kombinerat med att det alltid är varmt i det här landet.

Hemma: Rummet hos Estradas - version 2

Sammanfattningsvis känns det… sådär. Längtar verkligen efter att behärska språket bättre. Längtar också något grymt över att få börja bygga ett eget liv – läs: hitta ett bra hus att flytta in i och börja jobba - och inte leva i kappsäck i någon annans hem. Men för att få någon feeling för språk och kultur vet jag ju att det är bra att bo i värdfamilj. Och efter två månader i språkskolan måste jag ju vara bättre än nu. Även om det inte känns så. Men språket är ju rätt nödvändigt. Och för att lära sig finns det ju bara en metod: In i skiten!