quistbergh.se

Som den pingisnörd jag är blir jag alldeles varm i hjärtat av SVT-dokumentären "Bragden". Den startar och slutar med det, i pingissammanhang, klassiska datumet: Den fjärde april 1989. Det var då Sveriges herrlandslag äntligen raserade den kinesiska pingismuren. De vann över oövervinnerliga Kina med 5-0 i lagfinalen i VM i Dortmund.

Filmen är snyggt gjord och pedagogiskt upplagd. Det märks att den journalist som skrivit alla bäst om svensk bordtennis, Jens Fellke, bidragit med sin kunskap till filmen och att han fått hjälp av folk som kan göra bra TV. Men för att bli en riktigt bra sportdokumentär saknas dock lite av den svärta som jag vet fanns. Exempelvis: Vad tyckte spelarna om förbundskaptenerna egentligen? Vad var priset för den extrema satsningen? Den timslånga dokumentären som sändes i SVT i tisdags och som kan ses i ytterligare några veckor i SVT Play presenterades dock som "Del 1". Jag hoppas på fler delar och att upphovsmakarna vågar använda ett filter som inte bara lägger ett rosa skimmer över allt som visas i rutan. Vågar de det kan "Bragden" utvecklas till en klassisk sportdokumentär i stil med Tom Alandhs historia om fotbollsspelaren Lennart "Nacka" Skoglund.

Möjligen var det röken som sved i ögonen. Eventuellt berodde det på barnet som kissade vid bordet. Eller var det något annat? Här är historien om konsten att förlora en pingismatch i El Salvador.

Text: Fredrik Quistbergh 

> läs mer | Tipsa en vän

Ingen går på Långens oskruvEfter veckor av mejlhets var det så äntligen dags. Fredagen den 20 oktober skulle det avgöras vem som, av gamla pingistränare från Tyresö BTK, regerar i spel på minibord. Syrak och Hedin vågade tyvärr inte komma, de skyllde på någon landslagssamling, vilket gjorde att jag i förhandssnacket bar ett extra tungt favoritskap.
Det hela började med en fantastisk middag signerad Lovisa och Kia. Speciellt pastan fick exakt rätt konsistens.

Santa Ana 2006På lördagen fortsatte salvadoranska lagmästerskapen i bordtennis. Innan spelet sattes igång var det dags för den sedvanliga presentationen. Den här gången var det ännu mera storslaget än i den första turneringen jag var med i. Vid niotiden bröts allt träningsspel och alla spelare var tvungna att utrymma lokalen och samlas utanför. Landslagstränaren (kubanen) sprang som en tätting in och ut från kontoret för att kolla om det var dags att dra igång musiken. Till slut fick han klartecken av ordföranden och kinesisk marschmusik drogs igång. Sedan skulle alla komma in lagvis och gå i sicksack mellan bord och hagar. Det blev givetvis kaos och ingen gick rätt och ordföranden slet sin flint. Efter minst tjugo minuter av hysterisk kinesisk marschmusik var alla inne. Då fick Josue Donado micken och svor – tillsammans med alla spelare – en ed för att uppträda schysst och spela ärligt. Sedan var det dags för nationalsången. Och som om inte detta vore nog drog ordföranden igång ett tal om rekordet i antalet anmälda lag och tjosanhejsan. Sedan gick marschmusiken på igen och alla skulle gå ut, ännu en gång lagvis. Vid tiotiden kom spelet igång igen. Vi i Santa Ana vann första matchen mot några juniorer med enkla 3-1.

Idag var sista dagen på språkskolan CIS. Jänkaren Brandon och jag gnuggade modo subjuntivo imperfecto indefinido preterito pluscvamperfectofuturo in i det sista. På tiorasten fick vi ett färgglatt diplom.

Idag var första dagen för ett besök på integrationen – det vill säga myndigheten som bland annat utfärdar arbetstillstånd. Jag förstod redan för några veckor sedan att det är något speciellt med de här besöken. Walter har gått och mumlat om att snart är det dags i princip hela veckan, han ska bara kopiera några papper till… På fredagseftermiddagen hade han samlat till en konsumkasse med papper och pepp nog att lyfta hela kontoret. Det var helt enkelt hög tid för migrationen.

Pingispremiär: Vem vinner Svett-VM? Jag eller Rafael?

Efter en mer eller mindre omständlig procedur – hämta ansökan, fylla i ansökan, få godkänt på ansökan – var det dags för pingispremiär i El Salvador. Lyckades springa ifatt buss nummer 11, den går rätt sällan, som passerar San Luis och stannar i närheten av centro de gobierno där INDES ligger. Sportcentret INDES samlar flera olika idrotter. Pingishallen ligger väl dolt i kulvertarna men när man väl kliver in döljer sig 20 bord som står uppställda jämt, riktigt bra golv och belysning. Efter att ha betalat medlemsavgiften i bordtennisförbundet på sju dollar och snackat lite med El Salvadors landslagstränare – som blev eld och lågor när Sverige kom på tal och visade broschyrer från Köping och en gammal lottning från Safirs Internationella – var det dags för spel. Fick värma upp med en gammal taiwanesisk mästare som efter sin aktiva karriär var spelande tränare i Guatemala och nu har sin bas i El Salvador. Gubben hade rejält klipp i forehanden och deffade på fint med backhand.