quistbergh.se

Som så ofta finns det flera sanningar. Och där någonstans mittemellan går det att hitta den som min vän Stephan brukar hävda. När det gäller valprocessen i El Salvador är hans patenterade uttryck verkligen huvudet på spiken. Flersanningsregeln är verkligen mer regel än undantag. Låt mig illustrera med följande två exempel:

ARENA har många anhängare

Klockan 19.00 på lördagskvällen kom det verkliga startskottet för parlaments- och kommunalvalet i El Salvador. Då bröts alla TV-sändningar till förmån för femton minuters brandtal från valdomstolens ordförande Walter Araujo. Uppmaningen: Gå och rösta – för demokratin och för ditt land! Ett annat tecken på val här i landet är alkoholförbudet som sträcker sig från lördag till och med måndag. Ingen försäljning får ske - varken över bardisk eller i butik. En specialkommission besöker restauranger, barer och butiker för att se till att den torra lagen, la ley seca, följs.

Hammarbyvillan: Med det rymliga garaget.

Det var med spänd förväntan jag gick till husvisningen på residencial pinores de San Luis. Sandra hängde på som tolk och – skulle det visa sig – hård förhandlare. Det mesta verkade bra med huset. Det ligger mitt i San Luis. Mycket nära till UBV:s kontor, köpcentrum och gymmet. Ägaren höll på att installera en vattentank på åtta kubikfot – vattentillgång är ett stort problem i San Salvador – det fanns flera rum och en uteplats. Men frågan var om det skulle finnas ett filmrum lämpligt för den framtida projjen. Väl där var det värsta byggarbetsplatsen. Tre lirare höll på att bära cementhinkar och tegel. Ägaren Carlos visade runt på bygget och menade att allt skulle vara klart den 15 mars. Det är tre rum på ovanvåningen + dusch och toalett.

Vulkansjön Coatepeque

Ungefär en halvtimmes bilfärd från San Salvador ligger vulkansjön Coatepeque. Karin har varit där förut och hittar genvägen från bergen. Det är brant men Begoña håller Ari Vatanen klass och tar med stor säkerhet ner hela ekipaget i ett stycke. Väl nere kör vi rätt sakta och utanför en grön port där det ser ut som om ingen satt sin fot på de senaste femtio åren hojtar Karin att hon känner igen sig. Jag, och jag tror att jag talar för Begoña och Johan också, fattar ingenting. Men Karin studsar ut ur bilen, in genom porten och visst var det rätt ställe. Det heter Amacuilco och förutom att de bedriver vandrarhemsverksamhet har de byggt en lång brygga/pir ut i vulkansjön.

Rosie y Armando

Sitter vid köksbordet hemma hos värdfamiljen som består av Rosie och hennes son Armando. Förutom jag själv finns en gäst till, David från USA. Han är här för att koordinera frivilliga valobservatörer från jordens alla hörn till regionvalet som ska hållas i mars. David kom några veckor innan mig så han har lyckats få ett eget rum. Jag slaggar i ett slags genomgångsrum och en blå väv från Guatemala med vita hundar på tjänar som dörr. Ramen för en vanlig dag ser ut såhär:
07.15 Uppstigning och morgontoalett. Dock är det omöjligt att duscha eftersom det inte finns något vatten – det kommer, nästan alltid i alla fall, först på kvällen. Rosie har dock en pump så det finns vatten att laga mat och diska med alternativt tvätta sig i.

Inga vapen på Co Latino

Diario Co Latino är en dagstidning med anor. Den har funnits i 126 år och tryckpressarna känns – i dessa datoriserade dagar – nästan lika gamla.
Redaktionsledningen har luftkonditionering i sitt rum. Men där de flesta journalister, praktikanter och redigerare sitter är det trångt och kvavt. Tidningen kommer ut vid ett- tvåtiden på eftermiddagen. Just nu är klockan precis efter lämning så ett visst lugn råder.

Även fast Diario Co Latino säger sig vara politiskt oberoende ligger de helt klart till vänster. Resurs- och upplagemässigt är de väldigt små i jämförelse med landets två största dagstidningar, bägge med högerprofil, La Prensa Grafica och El Diario del Hoy (som också kallas för El Diablo de Hoy). Diario Co Latino finansieras till största delen av radannonser och, måste man väl lägga till, en stor portion entusiasm då de flesta med fasta tjänster på tidningen själva äger en del av den i kollektiv form.

Luis Enrique Salazar Flores

Luis Enrique Salazar Flores tar emot i sin gråa kostym och gråa slips. Han häller upp vatten i glaset, frågar om kaffet vi fått smakar bra och öppnar sin tomma kalender och ber om ursäkt för att huvudprocuradoran Beatrice inte kunde ta emot. Men hon hälsar så mycket. Luis förklarar att han är procurador för Adjunto de la Ninez y la Juventud. Att Procuradoria para la defensa de los derechos humanos (PDDH) föddes ur fredsprocessen 1992. Tre instiutitioner skulle garantera freden och en demokratisk utveckling i El Salvador: Reformering av polisen, inrättandet av PDDH och reformer av det juridiska systemet. För att förklara vad de pysslar med på PDDH använder han ordet ”ombudsman”, att PDDH är en ombudsman för mänskliga rättigheter. Han tittar på sin klocka, en stålgrå swatch i original, och säger att han har cirka trekvart på sig. Förväntar mig fyrtiofem minuter av att nypa mig själv i armen för att inte somna. Men stålgråa Luis visar sig ha flera överraskningar på lager. Hans läges- och historiebeskrivning är allt annat än trist:

Romeros grav

På fredagen var det dags för ett kulturellt besök vid Oscar Romeros grav. Romero var ärkebiskopen som blev för farlig för makten då han tog parti för de allra fattigaste. Han mördades 1980 i samband firande av mässan i ett sjukhuskapell i San Salvador.
Det har skrivits otaliga böcker och gjorts film om Romero. Om man ska rekommendera något ur högen blir det ändå Oliver Stones ”Salvador”. Mordet på Romero får liten plats i denna spelfilm men det är en av flera viktiga pusselbitar som läggs i hela historien som berättas genom en, till synes, tredje klassens försupne journalist som briljant spelas av James Woods.

Museo de la palabra y imagen är i princip omöjligt att hitta. Trots att vår guide Oscar har varit där två gånger förut, säger han i alla fall, måste han fråga fem olika personer innan vi hittar rätt. Vid första anblicken ser det ut som vilket bostadshus som helst – bara lite gulare. Men efter några minuters väntan utanför dörren släpps vi in i entrén och väl där öppnar sig faktiskt ett litet museum.

Jesuitmorden: Rosenbuskarna på La Uca universitets innergård 2006-01-24.

Den 16 november 1989 blev sex jesuitpräster, deras hushållerska och hennes tonårsdotter avrättade på La Uca universitetet av den ökända bataljonen Atlacatl. Vid en FN-ledd kommission flera år senare kom det fram att Atlacatl-bataljonen, utbildade i USA, mördat på order av den dåvarande försvarsministern.
Idag står åtta rosenbuskar planterade på den innergård där morden skedde.
Det finns även ett litet museum där bland annat de sex prästernas personliga ägodelar finns att beskåda. Och i kapellet hänger en tavla till minne av de mördade.