quistbergh.se

Kanske borde jag förstått redan när jag såg städschemat upptejpat till höger precis innanför entrédörren. Tisdagar: Familjen Lopez. Onsdagar: Familjen González. Nog borde jag fattat att den starka doften av rök inte kom från korvgrillning. Fast det var först när jag klev in i herrarnas omklädningsrum det på riktigt gick upp för mig att sporthallen i Santa Ana är helt olik alla andra sporthallar jag besökt.

Hur hamnade jag här? Jag slutade ju att spela bordtennis för tio år sedan efter att ha fått pisk av någon sjutonåring. Men i samband med flytt till El Salvador smög jag ändå ned spaken i packningen. Kunde ju vara ett kul sätt att träffa nytt folk, tänkte jag. Började träna lite. Var med i en turnering och gick till kvartsfinal. Efter det frågade Santa Anas bordtennisklubb om jag ville representera dem i de salvadoranska lagmästerskapen. I den avgörande matchen om vi skulle ta oss till semifinal eller inte fick jag ordentligt med smörj av El Salvadors bästa spelare, sextonårige Josué Donado. Jag samlade knappt ihop till elva bollar över tre set. Det var inte kul. Det var definitivt min sista turnering.

Några månader senare står jag här i herrarnas omklädningsrum i sporthallen i Santa Ana. Tillsammans med tre barnfamiljer, deras tvätt och hund. Mitt på golvet har de gjort upp en eld för att tillaga frukosten. Eftersom det inte finns några fönster härinne tar röken chansen att sippra ut genom dörröppningen.
– Perdon, hostar jag ur mig och stänger dörren till omklädningsrummet.
Går mot toaletterna för att klä om istället. Av vattenkranarna är det bara en som funkar. Till den är det lång kö av barn med plastkärl och grytor. De familjer som bor här i hallen jobbar som gatuförsäljare. Några av dem hade ett hem innan vulkanutbrottet förra hösten. Två personer dödades och tusentals blev hemlösa vid utbrottet. Många evakuerades hit till sporthallen och en del av dem har stannat.
– Mister Kissstbärj mesa numero uno, ropar speakern.

Det är tydligen fjärde gången mitt namn ropas upp. Det är inte helt lätt att höra eftersom två stora industrifläktar brusar på max. Trots fläktarna sticker det i ögonen av röken och bollen fladdrar lite hursomhelst av vinden. I första matchen ska jag möta Aldo från Santa Ana. Han är deras mest lovande spelare, sjutton år gammal. Jag vinner första setet med 11-7. Aldo är nervös och slår bort sig en hel del. Han lyckas dock samla sig och vinner andra set med 13-11. Vid ställningen fem lika i tredje set kommer det en hund in i hagen och börjar jaga bollen. Vi får ta hjälp av domaren för att fånga in byrackan och släppa ut den från hönsnätsburen som är byggd runt sporthallsgolvet. Hönsnätet kanske stoppar fotbollar men när det gäller pingis är det helt värdelöst eftersom bollen hela tiden smiter igenom hönsnätet. Om ingen är schysst nog att kasta tillbaka bollen får man jogga ut och in genom någon av de två öppningar som finns.

Jag vinner tredje set, Aldo det fjärde. I femte och avgörande tar jag en snabb 5-1 ledning. Men Aldo verkar ha klurat ut att jag har grymma problem att avgöra bollarna – utan hellre vinner på hans misstag. Han tar det lite lugnare. Jag missar en smash och förlorar sedan tre raska poäng. Då knallar ett helnaket barn in i hagen. Pojken stannar vid bordet och börjar kissa. Jag står helt handlingsförlamad. Aldo tar barnet i handen, leder honom ut från inhängnaden, kommer tillbaka, greppar sitt racket och vinner skiljesetet med 11-8. Det är inte kul. Jag går ut ur hallen för att få några andantag utan rök. Lovar mig själv att jag verkligen ska sluta med den här sporten.
– Mister Federico mesa numero dos, kallar speakern.
Jaha, är det dags igen? Visst, jag kommer.