quistbergh.se

Manuel, SacerdotePå fredagseftermiddagen flyttade språklektionen från skolans innergård upp i bergen. Planen var att besöka en grotta där det brukar vara mayaceremonier. Efter en promenad nerför ett berg – stigen hade blivit illa tilltygad efter förra årets flodöversvämning – kom vi fram till grottan. Där häckade män, kvinnor, barn och en snubbe som lirade på en marimba som de släpat dit just för detta tillfälle. Ceremonin var över och av de många eldarna inne i grottan var det bara aska. Trots röken häckade vi ett tag därinne och studerade korsen, ljusen och blommorna. Efter ett tag kom sacerdoten, personen som dirigerar själva ceremonin, fram och presenterade sig. Manuel började med att förklara vad de bett för.
– Hälsan, pengarna, jobb, du vet, sådana grejer.

Lago Atitlán, PanajachelKlockan är tre minuter över två och jag sitter på ett café i Panajachel. Laddar inför nästa pass på språkskolan – kör ett från nio på morgonen till tolv och det andra mellan fyra till sju på kvällen - med café stilo Europeo och en apelsin/morotsjuice. Ibland kommer det kastvindar starka nog att lyfta datorn från bordet. Kom hit igår kväll. Bussen från San Salvador tog fem timmar och kostade tio dollar. Toaletten var trasig vilket gjorde de spontana stoppen hyfsat viktiga. Det blev två stycken. Det första i Santa Ana och ”hela-havet-stormar” utbröt eftersom alla tydligen behövde lätta på blåsan i samma sekund. Jag hade bananbröd (från Guate-kristnafredsarna och ja, det var verkligen typ det bästa bananbrödet), äggmackor, äpplen och päron i matsäcken. Det räckte hela vägen till Pana.

Ceiba-trädet i TikalI den alltid lika aktuella serien ”Minnesmonument vi inte minns” har vi kommit fram till: Guatemalas Nationalträd. Den åttonde mars 1955 utsågs nämligen Ceiba-trädet till Guatemalas Nationalträd. Ceiba ingår i familjen Malvaceae och kan växa sig upp till sjuttio meter högt och med en omkrets på två meter.
På maya heter trädet Ya’ascche’. I den gamla mayakulturen ansågs Ya’ascche’ vara ”Livets Heliga Träd”. Allt kretsade kring Ceiba-trädet som knöt ihop jordelivet med andelivet.

På Plaza Mayor de la Constitucion, själva hjärtat i Guatemala City, kan du skaffa dig getter och böcker om bland annat glasstillverkningens historia i Mexiko. Du kan också köpa dig lycka genom att skänka några quetzales till en kvinna som, med hjälp av en välsignad vätska, lyckas rena blod. Alltså, hon häller några droppar rödfärg i ett glas där man ska lägga pengar för då blir man lycklig och sedan tillsätter hon något flytande från en annan flaska och vips, så är rödfärgen borta.
Här finns också den latinamerikanska varianten på ormtjusare. Denna ormtjusare använder dock enbart munnen, tar alltså inte hjälp av någon flöjt.

Nattportieren menar att hela Tikal är fint. Det finns ingen del som är bättre än den andra. Klockan är 06.03 på onsdagsmorgonen och bussresan till Tikal från Flores, Guatemala, ska ta cirka en och en halv timma. Flores är en liten ö, utkastad i en insjö, fylld av restauranger – de har till och med en schysst sushirestaurang – hantverksbutiker och hotell. Trots det, eller kanske just därför, finns det ett hyfsat lugn här. Ingen stress och mest ett ställe turisterna tillfälligt landar på för att boka in nästa upplevelse.

Tikal är, till omfånget, klart mer imponerande än tidigare rester av mayariken - exempelvis Palenque i Mexiko och Copan i Honduras - som jag besökt. Det tar upp till en kvart att gå mellan de olika templen och platserna. Och det finns massor av dem. Under storhetstiden – som pågick under den gamla tiden som varade under åren 1500 till 200 före Kristus samt den klassiska tiden som varade år 200 till 925 efter Kristus – täckte området 65 kvadratkilometer. Det fanns 3 000 byggnader, 200 monument och här bodde som mest mellan 90 000 till 120 000 personer. Utsikten från tempel fyra är massiv.