quistbergh.se

Lago Atitlán, PanajachelKlockan är tre minuter över två och jag sitter på ett café i Panajachel. Laddar inför nästa pass på språkskolan – kör ett från nio på morgonen till tolv och det andra mellan fyra till sju på kvällen - med café stilo Europeo och en apelsin/morotsjuice. Ibland kommer det kastvindar starka nog att lyfta datorn från bordet. Kom hit igår kväll. Bussen från San Salvador tog fem timmar och kostade tio dollar. Toaletten var trasig vilket gjorde de spontana stoppen hyfsat viktiga. Det blev två stycken. Det första i Santa Ana och ”hela-havet-stormar” utbröt eftersom alla tydligen behövde lätta på blåsan i samma sekund. Jag hade bananbröd (från Guate-kristnafredsarna och ja, det var verkligen typ det bästa bananbrödet), äggmackor, äpplen och päron i matsäcken. Det räckte hela vägen till Pana. Väl framme i Guatemala City gällde transport till Rebuly busstation och vidare färd till Panajachel. Först skulle bussen gå kvart över två. Men efter ett tag skulle den gå klockan halv fyra. Efter att färdmedlet tvättats noggrant började kön och det var tydligen dags att dra. Biljetten kostade tjugo quetzales. Inroparen/packaren började yla om att man bara skulle lägga väskorna på en hylla. Jag fattade nada och väl inne i bussen låg folk tvärs över sätena. Vad i helsicke är detta, tänkte jag, paxar man plats på det här sättet? Med gubbsursvarning avancerade jag och upptäckte att folk även låg på golvet. ”Vamos chico gringo” skrek inpackaren på mig som fortfarande inte fattade någonting men sjönk ändå ner bakom ett säte. ”Otro lado, otro lado” vrålade killen och en äldre dam förklarade att vi gömmer oss för polisen. Om de upptäcker att det är passagerare i bussen vill de tydligen ha en muta. Men så fort vi passerar zon nummer åtta är det tydligen lugnt. Jag la mig på rygg och den äldre damen knäppte händerna och bad till Gud.
Det hela gick dock vägen. Vi blev inte stoppade och fyra timmar senare, efter att ha trängts med fyra personer på ett säte för två, anlände vi till Panajachel.