quistbergh.se

I Tokyo är VM-turneringen redan halvdöd. Trots att finalen återstår har det verkliga intresset svalnat. Det vore en helt annan sak om Japan, eller kanske England, stått på ena planhalvan när Pierluigi Collina, mannen som gett flinten ett ansikte, blåser till spel klockan 20.00 lokal tid på Yokohama Stadium.

Inför turneringen snackades det inte mycket fotboll i värdländerna. Istället fokuserades det stenhårt på hotet från huliganer. Detta trots att säkerheten vid flygplatserna var maxad och tusentals tränade poliser fanns på plats runt arenorna (speciellt när England spelade). Huligansnacket nådde sådana höjder att den mest eftertraktade T-shirten i Tokyo, innan VM drog igång, var den med texten: "I am (not) a hooligan!". För säkerhets skull tryckt med både japansk och engelsk text. Men de olyckskorpar, i form av medier och andra förståsigpåare, som kraxade efter huliganer skulle bli besvikna.

Det som väckt mest uppmärksamhet och förvåning här i Japan, när det gäller fansens beteende, är de inhemska supportrarnas glädjeyttringar. När det japanska landslaget tog sin första seger någonsin i ett VM, via 2-1 mot Ryssland, var glädjen stor. Den var så stor att folk som samlats i miljontals runt TV-apparaterna - matchen hade 81,9 procents tittning vilket inte hänt på flera år, enbart en kejsarbegravning eller stor jordbävning kan locka så många - näckade efter segern. Från Tokyo, Osaka och Kobe kom rapporter om att fans, enbart killar, klätt av sig nakna. I Osaka var det dessutom några stycken som hoppade i kanalen, som går tvärs genom staden och är bland det skitigaste man kan hitta i Japan.

Två dagar innan de segerrusiga fansen doppade sig i smutsvattnet hittades ett lik på ungefär samma plats. Tokyoborna menar att Osakas kommun inte har råd att rensa upp i kanalen eftersom de lägger pengarna på att försöka få OS (vilket de ständigt misslyckas med). Polisen försökte givetvis hindra de som kastade sig i vattnet eller de som kastade av sig kläderna. Enligt Osakas lokala sporttidning var dock polisen "maktlös" och kunde bara stå och titta på eftersom det inte gick att ta sig fram i folkhopen. Idag finns det tre stora skyltar vid bron där folk hoppade i plurret med texten "Hoppa inte i, det kan vara skadligt!".

Men eftersom Japan åkte ut i åttondelen lär den påminnelsen knappast behövas. Det enda lag som varit i närheten av att nå dessa popularitetshöjder är England. Eller, rättare sagt, David Beckham. Gatupriset på en landslagströja är 3000 yen (ungefär 270 kronor). En engelsk tröja kostar dock 3500 yen och vill man ha Beckhams nummer sju kostar den 5000 yen. De förklaringar jag fått till Englands popularitet är att de visar sammandrag av Manchester Uniteds matcher på japansk TV, att de engelska spelarnas namn är lätta att uttala och att många tjejer rankar Beckham som VM-turneringens snyggaste spelare. Detta har skapat långa köer till frisören. Nästan varenda tonårskille vill nämligen ha en Beckham-frilla.

Av de två finallagen är det ingen tvekan om att Brasilien är populärast. När de spelade åttondelsfinal mot Belgien i Kobe satt det minst 15 000 japaner i gul Ronaldo-tröja på läktaren. I semifinalen mot Turkiet på Saitama Stadium var de några tusen till. De japaner som drar på sig andra länders tröjor och hejar för allt vad de är värda kallas "instant-fans". Brasilien har tusentals och åter tusentals sådana fans. Tyskland har bara ett fåtal. Det beror dels på att de spelat varenda match i Korea och saknar superstjärnor såsom Ronaldo, Rivaldo eller Roberto Carlos, som alla känner igen. För de flesta som lyckats få biljett till finalen i Yokohama (en förstad till Tokyo med 3,4 miljoner invånare) är Brasilien favoriter. När radiostationen Tokyo FM ställde frågan "Vem hoppas du vinner finalen" till tusen personer svarade åttio procent Brasilien. När de ställde frågan "Vem tror du vinner finalen" svarade sextio procent Brasilien.

Säg så här: jag hoppas att de får rätt.

Och då kanske, kanske, det blir både stripp och bad igen.