Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Rapport från Europas mörka hjärta | quistbergh.se

Rapport från Europas mörka hjärta

En version av denna text har tidigare publicerats i: ETC 3/1999. Texten © författaren/författarna. För eftertryck krävs tillstånd från författaren/författarna. Men om du vill skriva ut och läsa artikeln eller ge den till en god vän går det givetvis bra. De är till för att spridas. Om du har frågor, gå till kontakt.
Dokumentadress: [http://www.quistbergh.se/view/89]
Tipsa en vän om denna artikel, klicka här. Skriv ut denna artikel, klicka här.

 Hit flyttar företagen sina huvudkontor. Här finns organisationerna, fackförbunden, lobbyisterna och partierna med sina främsta krafter. Trots det är arbetslösheten närmare 30 procent, en ny offensiv brottslighet sätter skräck i invånarna och rasismen växer sig starkare för varje dag. Följ med till Bryssel, Europas nya huvudstad, och möt verkligheten på makthavarnas egna bakgator.

Text: Fredrik Quistbergh 


1. Den nya industrin

 Golfbollar, kostymer, kapsylöppnare, muggar och skor. I Euroshopen bakom turiststråken vid Grand Place krängs det mesta med EU-emblemet på. Hittar en vattenfylld snöglob, där det traditionella julmotivet är utbytt mot ett skepp i full fart framåt och som segel tjänar de 15 medlemsländernas flaggor.
 Var kommer den ifrån?
 – Everything in here is from Europe, svarar kassörskan.
 Vänder på plastgloben, den konstgjorda snön yr upp, och läser i botten: ”Made in China – Fabrique en Chine”.
 Allting har en baksida. Här i Bryssel är den brutal och nära, trots att de flesta inte vill låtsas om den.

 Kommissionsbyggnaden lyser ikapp med vårsolen där den står insvept i vitt vid Point Schuman, det nya Bryssels hjärta och puls. Men den vita duken är ingen liksvepning, tvärtom. Nya nationer knackar på EU-porten och duken tjänar som skydd eftersom hela bygget är asbestsjukt och behöver renoveras.
 När Jaques Delors stolt kunde sjösätta ”Relaunching of Europe” 1985 (vilket 1992 skulle utvecklas till europeiska unionen) blev Bryssel en vinnare i allas ögon. Besvikelsen var stor hos fransmän, engelsmän och tyskar som hoppades få kommissionen, ministerrådet och delar av parlamentet till just sitt land. Men Belgien och lilla Bryssel med dryga miljonen invånare drog längsta strået om de nya jobben och blev på köpet en av världens mäktigaste städer. Idag sysselsätter enbart kommissionen cirka 17 000 människor i Bryssel.
 EU-institutionerna bevakas stenhårt och för att bli insläppt i korridorvärlden krävs mycket pappersexercis. En belgisk tjej som jobbar för kommissionen pratar gärna om Bryssel, men absolut inte om jobbet.
 – Det krävs speciellt tillstånd och det kan ta veckor innan de godkänner en intervju, förklarar hon.
 Lyckligtvis finns det undantag.

 Vi träffar John, en så kallad nationell expert som är utlånad av ett departement hemma i Sverige. Han har varit i Bryssel drygt ett år och ställer upp på intervjun enbart om han inte blir nämnd vid sitt riktiga namn.
 – De största problemen kom nog när jag flyttade hit, det är ett jätteprojekt, säger han.
 – Först gäller det installationen av telefon, gas, el och vatten som alla har sina egna tjänstemän som personligen ska kolla, öppna och så vidare. Sedan ska man på möte hos kommunen för att registrera sig och jag fick vänta över en timme för att slutligen intervjuas om adress, civilstånd, med mera. Papprena skickas sedan till polisen som kollar att man har en brevlåda och lämnar en kallelse till polisstationen. Jag missade min träff på polisstationen och fick då veta att det bara var att börja om på kommunen igen. Då blev det nog med byråkrati för mig, så man kanske kan säga att jag är här illegalt, säger John.
 Vi äter lunch i kommissionens personalmatsal i Breydel 1, en jättelik ersättningsbyggnad för det asbestsjuka kommissionspalatset. Inredningen är sparsam men menyn är diger, maten billig och enbart EU-arbetare eller specialinbjudna gäster är välkomna här. Vårt val faller på bami goreng och färska jordgubbar till efterrätt. För några månader sedan rådde här upprörda känslor då den finländske kommissionären Erkki Liikanen i en rapport föreslog en rad förändringar i EU-arbetarnas anställningsvillkor. Ett av förslagen var att maten i personalkantinerna inte längre skulle subventioneras. Det blev enorma protester och olika delar inom kommissionen strejkade, men John tycker inte att han som EU-anställd har mycket att klaga på.
 – Lönen står inte i proportion till arbetsinsatsen. Jag har nästan tre gånger så hög lön här jämfört med vad jag hade på departementet och samtidigt jobbar jag kortare dagar. Vi nationella experter skattar i hemlandet men får sedan extra arvoden så att vi inte ska känna oss orättvist behandlade i förhållande till andra kommissionsanställda som gör samma arbete.
 – Jag unnar mig också en hel del som jag inte skulle ha gjort annars. En städerska kommer hem till mig en gång i veckan och kostar cirka 60 kronor per timme. Dessutom har jag köpt en fin bil. Vi som jobbar inom kommissionen lever ett gott liv, det är inget snack om det.
 Men det är inte bara köpstarka EU-arbetare som invaderat Bryssel de senaste åren. Själva närvaron av kommissionen, ministerrådet och Nato-högkvarteret har gjort att företag,
 organisationer, lobbygrupper och fackförbund flyttat huvudkontoret eller den europeiska representationen hit. Vilken otrolig maktsamling det finns i Bryssel idag visar Camilla Elmhorn, forskare vid ekonomisk-historiska instutitionen på Stockholms universitet, i sin avhandling ”Brussels – The emergence of a political world city”.

 Fakta/Så ökade segregationen på bostadsmarknaden
 1. 1985 drar ”Relaunching of Europe” igång och det beslutas att EU-kommissionen, ministerrådet och delar av parlamentet ska ligga i Bryssel.
  2. Överenskommelsen betyder inte bara nya kontorsbyggnader åt EU-institutionerna utan även att organisationer, företag, med flera letar lämplig plats i de centrala delarna av Bryssel för sin representation. Mellan åren 1982 och 1993 fördubblades priserna på lägenheter och villapriserna steg med 150 procent, enligt affärsbanken Anhyp.
 
 3. Marknadskrafterna var skoningslösa mot de grupper som inte kunde betala de höjda hyrorna på sin affärslokal eller bostad, eftersom större delen av bostadsmarknaden i Bryssel är privatiserad. Tio procent av alla bostäder ägs av det offentliga, 40 procent innehas av de boende själva och 50 procent av alla hus och lägenheter besitts av privata hyresvärdar.
  4. Spekulationen tvingade de fattiga grupperna att flytta till områden som St. Gilles, Molenbeek eller Schaerbeek, där husen är äldre och av sämre standard. EU-arbetarna, bankfolket, företagsfolket och organisationsmänniskorna väljer att flytta in i villor utanför staden eller i nyrenoverade lägenheter i Bryssels sydöstra delar.

Siffrorna är slående. 1997 hade 1 466 internationella organisationer sitt huvudkontor i Bryssel, vilket utan konkurrens är flest i världen. Paris hamnar på andra plats med 874 huvudkontor och New York betydligt längre ner med 292 stycken.
 Mitsibishu Bank, IBM, 3M, Toyota, Dow Chemical, Colgate-Palmolive, Henkle, Procter & Gamble, med flera, har alla sitt huvudkontor eller europeiska representation i Bryssel. Holländska ekonomiska institutet (NEI) gjorde 1993 en undersökning bland företagen och frågade varför de flyttat till Bryssel. I svaren kunde NEI utkristallisera tre huvudförklaringar: närheten till EU-institutionerna, det centrala europeiska läget samt billig mark och arbetskraft.
 1998 var 900 journalister satta att bevaka EU-institutionerna, vilket är en ökning med 100 procent jämfört med 1987. Det finns bara en stad i världen som är tätare på journalister, nämligen Washington DC.
 Allt som allt räknar man med att cirka 54 000 nya jobb skapats i Bryssel på grund av EU-institutionernas närvaro. Dock är siffran lågt tilltagen eftersom den bara räknar in banker, huvudkontor, professionella kongressfixare med mera, och inte kringtjänster så som taxiförare, väktare eller städhjälp den nyinflyttade eliten skapar.
 Men EU-institutionernas närvaro har inte bara gett nya jobb utan också inneburit en ekonomisk katastrof för många brysselbor.
 När det beslutats att kommissionen skulle ligga i Bryssel tog kontorsbyggande istället för husbyggande fart och en våldsam spekulation med kraftigt höjda boendepriser blev resultatet.
 Förargelsen tar sig olika uttryck berättar John.
 – Det händer att de som jobbar här får sina bilar vandaliserade på grund av EU-skyltningen, därför skaffar sig många belgiska nummerplåtar.
 Väl ute i EU-vimlet igen bestämmer vi oss för att besöka Econmat, EU-byråkraternas egen butik där priserna är billigare och sortimentet större än i vanliga affärer.
 Men vi hinner knappt komma innanför glasdörrarna innan vakterna stoppar oss.
 – Stanna, stanna, vad gör ni här?
 Vi förklarar vårt ärende och vakterna ringer upp presschefen Eila Nevalainen, som blir mycket upprörd över vår begäran.
 – Det är klart att man inte går till någon butik utan att fråga om lov först. Om du sökt tillstånd för flera veckor sedan kunde det funnits en chans att du blivit insläppt, förklarar hon.
 Vilket eventuellt hot jag och fotografen utgör är en fråga som inte får ett svar. Inte heller varför affären enbart är öppen för kommissionsfolket.
 Runt Point Schuman bygger EU-byråkraterna sitt eget samhälle dit bara de med speciella passerkort äger tillträde, trots att det är skattebetalarna i de 15 medlemsländerna som står för kalaset. Men bakom den fina EU-fasaden finns ett helt annat liv och helt andra människoöden.


 Fakta/Hur kan arbetslösheten öka när så många rika flyttat in?
 
1. Från 1970 till 1991 har cirka 100 000 arbetstillfällen försvunnit inom den formella sektorn. Främst i tillverkningsindustrin, men även inom handel, transport och restaurang.
  2. De nya jobben (EU-kommissionen, organisationerna, företagen, etcetera) tillsätts i stor utsträckning av nyinvandrade välutbildade EU-medborgare och inte av de brysselbor som blev arbetslösa när jobben försvann inom industrin.
  3. De nya invandrarna väljer, med få undantag, att bosätta sig utanför Bryssel. De rika flyttar från stan och de fattiga samlas genom spekulationskarusellen i de fördärvade lågstatusområdena. Förutom ökad segregation innebär detta mindre pengar i stadens skattekista, mindre resurser till offentliga investeringar.
  4. Den svarta arbetsmarknaden i Bryssel är stor. Marknaden har vuxit mestadels på grund av de nya köpstarka invandrarna som betalar svarta pengar för att få städhjälp, trädgårdsskötsel, etcetera. Hur många jobb det rör sig om vet ingen med säkerhet eftersom tillförlitlig statistik saknas.

2. En annorlunda sightseeing

 Kön till arbetsförmedlingen i St. Gilles, en av Bryssels 19 stadsdelar, ringlar sig långt ut på gatan. Idag är det männens registreringsdag, igår var det kvinnornas. Varje månad står de här för att få gå fram till kassan, visa upp sitt arbetslöshetskort och bli belönade med en stämpel. Ibland tar de in vissa på en lite djupare koll, frågar ut dem om de jobbar svart eller verkligen aktivt söker jobb.
 – Det var ännu värre för några år sedan, då hade de registrering varje dag, förklarar Jörg Schuppisser.
 Jörg blev arbetslös i mitten av 70-talet när industritvätten han jobbade på la ner verksamheten och flyttade till Holland. Två år efter den smällen började han engagera sig i fredsrörelsen. Idag jobbar han med att organisera Belgiens arbetslösa och tar sig tid att vara vår tillfälliga guide.
 – Jag har varit arbetslös i över två år, säger en kvinna runt de trettio som följt med sin man till registreringen.
 – Vår familj har väldigt lite kvar att leva av varje månad. Jag har två barn, men trots det blir det inte så mycket mer i ekonomiskt stöd. Det är svårt att klara sig.
 När hennes man är klar tar han snabbt tag i henne, möter oss inte med blicken och säger att han inte vill prata med oss, han skäms. I Belgien har nämligen kampen mot arbetslösheten lett till hårdare tag – mot de arbetslösa. Speciella kontrakt som hårt reglerar den arbetslöses skyldigheter gentemot staten har införts. Dessutom ändrades reglerna för ersättning från att vara styrd av tidigare arbetsinkomst till ett system där du får mindre pengar ju längre du är arbetslös.
 Denna modell som bygger på teorin, hungriga vargar jagar bättre, är dock ett rejält fiasko när det gäller att bekämpa arbetslösheten i Bryssel.
 1974 var den totala arbetslösheten 3,2 procent, 1996 hade den vuxit till hela 24,8 procent. Men egentligen är siffran över antalet arbetslösa ännu högre än så.
 Alla de som går på socialbidrag, ungdomar som inte kommit in i systemet men saknar sysselsättning är exempel på grupper som saknas i statistiken. Lågt räknat motsvarar dessa grupper ytterligare fyra till fem procent, vilket betyder att den verkliga arbetslöshetssiffran för Bryssel – gällande 1996 – skulle hamna strax under 30 procent.

– Stopp, stopp, stopp! Här kan ni inte fotografera, det är absolut förbjudet, var är ert tillstånd?
 En tjänsteman kommer framrusande från utrymmet bakom registreringsdisken och stoppar fotografen, trots att vi frågat de arbetslösa som står och köar om lov.
 – Ge er iväg, här får ni inte vara, nu ringer jag polisen, fortsätter han och försvinner in på sitt kontor.
 Vi hastar iväg till bilen och fortsätter rundturen. Vid Porte de Halle, ett stenkast från centrum, står massor av vita skåpbilar fulla av kvinnor och män. Det är polacker som kommit på turistvisum för att söka svartjobb förklarar Jörg.
 – Resorna arrangeras av kyrkan i Polen, de som kommer hit försöker jobba så mycket som möjligt och sedan åker de tillbaka till Polen med pengarna.
Försöker inte polisen stoppa allt svartarbete?
 – Ha, ha, polisen, skrattar Jörg.
 – De är fullt upptagna med annat, de har inte tid med dem som jobbar svart.
 Efter ytterligare några minuters bilfärd kommer vi ner till Boulevard de Ligne och kanalen som skär rakt genom Bryssel. Där, framför den gamla kasernen som tidigare var mönstringsplats för kommande belgiska soldater, finns hundratals människor samlade. De flesta med icke-belgisk bakgrund så som marockaner, turkar, somalier eller nyanlända kosovoalbaner. En del är flyktingar som bor i den gamla kasernen i väntan på besked om de får stanna i Belgien, en del är arbetslösa och bor i stadsdelar som St. Gilles, Molenbeek eller på tågstationen. Alla kommer
 de hit, vinter som sommar, i hopp om att få ett tillfälligt svartjobb.
 – Det är svårt att få ett svartjobb, jag har bara haft jobb en dag under de senaste två månaderna, säger en vitrysk man som kallar sig Sergej.
 – Jobben du får är de allra farligaste, skitigaste och med de största riskerna. Ofta är det på byggen, eller någon som vill att man ska gräva i trädgården. Det händer att de struntar i att betala, men med lite tur får man jobb och tjänar ungefär 200 kronor per dag.
Varför jobbar du svart?
 – Jag väntar på att få besked om uppehållstillstånd och pengarna räcker knappt till mat. Och medan jag väntar finns inget bättre att göra, de flesta jag känner finns ju här. Men det är fel att handla med folk på det här sättet, mycket dåligt, tycker Sergej och skakar på huvudet.
 Under 1960-talet var arbetskraftsinvandringen till Belgien och Bryssel stor. Framför allt var det turkar och marockaner som kom för att göra skitjobben inom industri- eller servicesektorn. I Villvorde, beläget rakt över kanalen från Boulevard de Ligne, finns resterna av det som en gång var ett blomstrande industriområde.
 Största arbetsgivaren var Renault som i takt med effektiviseringar och nedskärningar idag bara har ett fåtal procent av verksamheten kvar. Trots att striden för att behålla jobben i Villvorde misslyckades blev brysselborna inte helt lottlösa. Till minne av arbetarnas kamp har staden Bryssel uppfört ett monument. En ensam knuten näve i järn springer upp ur rondellens mitt på vägen ut från Villvorde.

 

3. Moderna soppkök och de som inte platsar

Det är inte bara EU-arbetarna som har subventionerade lunchrestauranger. Några kvarter bort från Point Schuman är det hundar som skäller, barn som skriker, slevar som bankar och tallrikar som fylls.
 Det är full fart i St. Gilles ”social restaurant”.
 Dagens rätt: köttgryta med ris.
 Hit kommer de som inte får ekonomin att gå ihop. Totalt finns det 22 sociala restauranger i Bryssel. Priset för en måltid är tjugo kronor, eller så kan du köpa ett häfte á tio mål mat för 150 spänn. Förutom att de flesta här har plastpåsar som väskor eller går klädda i secondhand har de också väldigt dåliga tänder. René, Mari-Lou, Julie och hennes dotter Lora kommer hit varje dag för att äta lunch. Julie jobbar halvtid som lärare, en heltidstjänst klarar hon inte av eftersom Lora måste passas och så har hon en annan flicka som går i skolan. Hennes man har lämnat henne.
 – Om jag hade mer pengar skulle jag köpa en ny jacka och ett par bättre skor till Lora, säger Julie.
 – Nu har jag bara råd att ge henne begagnade kläder som centret ger oss.

 Julie får 7 200 kronor per månad. Den största inkomstkällan är halvtidsjobbet och sedan får hon socialbidrag med tillägg för sina två barn. Efter att hyran, maten, skolan och alla andra räkningar är betalda har hon och hennes två barn cirka 700 kronor kvar att leva på. Både skolan och sjukvården är privatiserade i Belgien och givetvis finns det olika prisklasser. Något högkostnadsskydd för exempelvis sjukvård finns inte. Men däremot går det att göra upp en avbetalningsplan där man betalar en mindre summa varje månad.
 – Din säkerhet här i Belgien kostar, säger René.
 – Det är svårt att ta sig ur fattigdomen när du inte får ett nytt jobb, man kommer bara längre och längre ner. Nu är jag så gammal att jag inte är intressant för någon arbetsgivare.
 Han är 42 år, men ser ut som minst 60. René är elektriker till yrket och blev övertalig när företaget skar ned i verksamheten. Han får minimex, vilket är den allra lägsta socialbidragsnivån och motsvarar cirka 4 500 kronor. Antalet brysselbor som tvingas leva på minimex har bara ökat under 90-talet. Senaste statistiken visar att de är 14 500, vilket är en ökning med 70 procent sedan 1987.
 – Det är tur att hyrorna här i St. Gilles inte gått upp så mycket som i resten av stan, då skulle vi behöva flytta härifrån, säger René.
 Förutom att de kommer hit varje dag brukar Julie gå med barnen till parken om det är fint väder. Ibland följer René och Mari-Lou med och på kvällarna tittar de på TV. René ser helst dokumentärer och sport.
 – Rally är det allra bästa. När jag var ung tävlade jag, men bara här i Belgien, aldrig internationellt. När man har ett jobb går det att göra sådana saker, nu kan jag inte hålla på med rally.
 Han får något drömskt i blicken när motorsporten kommer på tal samtidigt som Julie fyller de medhavda plastkärlen med ytterligare portioner av ris och kött. Det är till hunden och katterna därhemma, förklarar hon.

 

Fakta/Bryssel: Rik blir rikare – fattig fattigare

Enligt färsk statistik från Eurostat har Bryssel seglat upp till fjärde plats på listan över Europas rikaste städer. Eurostat använder sig av ett mått kallat PPS för att ta temperaturen på respektive lands välfärd. Städer som Paris, Wien, Stockholm och hela landet Luxemburg placerar sig efter Bryssel i topplistan. Men den här statistiken säger egentligen inte ett dugg om hur landet mår eftersom vi bara får veta genomsnittssiffran av invånarnas inkomst. Istället kan ETC presentera nya siffror från den nationella belgiska statistikbyrån, där vi får fler svar genom att dela upp Brysselinvånarna i tio grupper efter inkomst. Diagrammet visar inkomstutvecklingen för de två fattigaste respektive rikaste grupperna av brysselborna. Se hur de rikaste (decil 9 och 10) drar ifrån medan de fattigas (decil 1) inkomster sjunker. Rik har blivit rikare och fattig bara fattigare.
  Nästa diagram visar utvecklingen mellan den tiondel av Brysselinvånarna som tjänar mest och den tiondel som tjänar minst. Du kan själv se hur inkomstklyftorna minskade dramatiskt mellan åren 1976 till 1979 för att sedan kraftigt öka från 1984 och framåt.

4. Bilkapningar och pizza i Waterloo

 Svenskan Barbro Roos bor sedan början av 90-talet i Waterloo utanför Bryssel. Hon kom hit med sin man när företaget han jobbar på flyttade centrala delar av verksamheten till Bryssel. Både hon och barnen tyckte att en utlandsvistelse vore spännande, dessutom gick det bra att kombinera med hennes arbete som textilkonstnär.
 – Jag har aldrig hemnycklarna eller plånboken i handväskan när jag kör bil, eftersom det blivit vanligare och vanligare att de hoppar på dig och försöker stjäla bilen mitt på gatan. Om de inte får tag i hemnycklarna blir du ju bara av med bilen, annars är risken stor att de väntar på dig när du kommer hem.
Är du rädd när du är inne i Bryssel?
 – Inte rädd, men ständigt misstänksam. Man måste ha koll på läget, alltid vara på sin vakt.

 Att en ny typ av brottslighet vuxit sig starkare i Brysselområdet de senaste åren bekräftas av Therese Warrant på den belgiska polisens centrala informationsavdelning.
 – Våldsbrotten har ökat och drogbrotten blir allt fler, förklarar Therese Warrant.
 – Dessutom ser vi att den offensiva brottsligheten så som car-jackings och in-jackings, det vill säga brott på öppen gata, blir mer och mer vanligt.
Varför?
 – Det kan jag inte svara på. Vi får inte göra politiska uttalanden.

 Med Barbro som guide lämnar vi kontor, flerfiliga motorvägar och slitna gamla hus bakom oss. Vi är på väg till de blomstrande småsamhällena utanför stadsgränsen. Kontrasten är slående. Efter bara några kilometer dyker det upp fina hus med välskötta trädgårdar. Våren hjälper till att lysa upp träd och gräs till sina klaraste gröna färger. En vit häst skuttar omkring i en hage och skogsviolerna blomstrar i Bois de Halle.
 I den här miljön, en bit utanför Waterloo, ligger Skandinaviska skolan. En privatskola som har gott renommé över hela Bryssel. På trappan till huvudingången sitter de svenska ungdomarna Oscar, Marcus och Philip i ena hörnet och Sophie och Sune i det andra. De är alla i gymnasieåldern och bor på skolans internat.
 – Jora, vi trivs bra här, säger Marcus.
 Sune berättar lite om skolan och om framtiden, han ska helt klart läsa vidare men kanske resa runt i världen ett år innan allvaret börjar igen. Nu står han och väntar på att pizzabudet ska komma.
 – Middagen var så äcklig idag, förklarar Sune.
Vad gör ni på kvällarna då?
 – I veckorna blir det mest att vi är här på skolan, spelar dataspel och sånt, svarar Oscar.
 – Men på helgerna åker vi in till Bryssel, det är en skitbra festarstad. Billig bärs, säger Marcus.
Åker ni till Molenbeek också?
 – Nej, de gillar inte såna här där, förklarar Marcus och pekar på Philips och Oscars rakade skallar.
 – Nej, det är ju farligt och vad har vi där att göra? frågar sig Philip.
 En liten röd Renault svänger in på gårdsplanen.
 – Ah, där är pizzabudet, vilken tid det tog, säger Sune.

 

 5. Motion, Bier Blanche och nya invandrare

 Friskis & Svettis har intensivpass. Svensk gympa verkar vara en riktig exportsuccé då ett 60-tal personer letat sig till sporthallen för att svettas ihop. De nya invandrarna i form av EU-arbetare, företagsfolk, organisationsmänniskor, irländare, tyskar och svenskar hoppar i takt till Vengaboys och Cardigans.
 – Åsså kör vi ett varv till, manar gympaledaren Lars.
 Efter träningen samlas man i sportcafeterian och eftersom det är den belgiska varianten av Friskis & Svettis är det tillåtet med både en och två öl. En av stammisarna, nu lätt rödmosig om kinderna, är walesaren Stephen Thrush. Han har bott i Bryssel i sex och ett halvt år och arbetar som teknisk koordinatör för Östeuropa på däckföretaget Dunlop.
 – Jag gillar Bryssel, säger Stephen. 

– Det är en väldigt bra mix av människor. De verkar ha blivit bättre på att ta hand om utlänningar de senaste åren eller så är det jag som har vant mig.
 Men en sak Stephen aldrig vänjer sig vid är den tunga administrationen.
 – Jag hade en japansk vän som bodde sex veckor utan vatten och el för att han inte fått sitt id-kort från kommunen. Ineffektiviteten i administrationen beror på uppdelningen i Flandern och Vallonien under den nationella regeringen. Alla papper ska ju skrivas på både flamländska och franska. Du har två organisationer för att göra samma sak, det är oerhört omständligt.
Betalar du skatt i Bryssel?
 – Nej, av princip betalar jag min skatt i Storbritannien. Men eftersom skatten är högre i Belgien fungerar det så att den belgiska skattemyndigheten tar mellanskillnaden. De missar ingenting och varenda skattekrona behövs väl till den jättelika administrationen, skrattar Stephen.
 Stephen tar ännu en klunk av sin Bier Blanche och jag undrar vad han tycker om EU.
 – Jag är inte säker på en gemensam valuta men EU är bra, främst för fredens skull. Det märkliga är att ju mer samlade vi blir desto mer verkar vi slå vakt om det egna. Ta Skottland till exempel, kampen för ett självständigt Skottland har aldrig varit starkare än nu.
Vad beror det på?
 – Identiteten, du förlorar din identitet om du blir europé istället för exempelvis engelsman. Att bevara din lokala identitet blir viktigare. Och det är ju viktigare idag än någonsin tidigare att ha ett arbete. Har du inget, ja då hamnar du på andra sidan staketet. Skillnaderna växer och därmed klyftorna. Det är ett problem.


 6. Livet i Molenbeek, rasismen och de utan rösträtt

 – Här var det skor, billiga skor till priser du aldrig sett!
 Det blir alldeles tjockt framför skoförsäljaren. Trettio par händer, vrider, vänder och bänder. Finns de i storlek 38?
 – Skor för endast 75 kronor paret, kom och köp!
 Marknadsdag i Molenbeek, stadsdelen vi blivit varnade för så många gånger. Grönsaksstånden lyser upp mot de grå och slitna husen. Här finns många stånd, men inte så många olika saker att köpa. Försäljare efter försäljare försöker övertyga kunderna om att just deras väskor, kryddor, grönsaker, kläder eller husgeråd är bättre än de andras. Här pågår också en hel del byggen, flera gator läggs om och hela torget får nya stenplattor.
 – Visst är det bra att de fixar till lite, det tar bara så lång tid, suckar en grönsaksförsäljare.
 – Den där gatan har de jobbat med i över två år, om den legat vid Point Schuman hade bygget varit klart på några månader.
 Men här finns inte bara bitterhet, bakom de grå husfasaderna sjuder det av liv.
 – Jag ska bli affärskvinna, inom vilket område spelar ingen roll. Men affärskvinna ska jag bli, säger Siben bestämt.

 Hemma hos familjen Ornek pryds väggen av porträtt på kurdledaren Öcalan och i prydnadsskåpet står minst tre små kaffeserviser. Tvååringen Idris kastar sig över dagens lunch, en jättetallrik med pommes frites. Här bor Halva Ornek – som är född i Belgien – med sin turkiske man och sonen Idris. Hennes tonårssystrar Siben och Hatice bor också här, men i lägenheten en trappa ner. Halvas man har ett fast arbete och de klarar sig bra på hans lön eftersom de själva äger lägenheten. Av Siben och Hatice får vi veta att nattlivet är bäst i utkanterna av Bryssel och just nu är det rätt tungt med alla läxor i skolan eftersom examen närmar sig. När det gäller förhållanden är bägge helt bergsäkra.
 – Vad mannen kommer ifrån spelar ingen roll, det är kärleken som är viktigast.
 När jag undrar om de har något svar på varför så många vi träffat inte ville komma hit till Molenbeek och rekommenderade oss att inte åka hit ser de alla oförstående ut.
 – Kanske de inte ville att ni skulle komma hit, svarar Halva till slut.
Har ni någonsin blivit diskriminerade?
 – Nej, eftersom vi är turkar har vi inte så mycket problem. Det är värre för marockanerna, säger Halva.
Varför?
 – Några av dem stjäl och handlar med droger. Det finns goda och dåliga. Men det är förskräckligt att de som gör dåliga saker förstör för alla andra.

 Rasismen är inte bara ett problem i Bryssel, utan i hela Belgien. Ett av bevisen är de stora framgångarna för främlingsfientliga och högerextrema Vlaams Blok som i senaste EU-valet fick 7,8 procent av rösterna nationellt och 12,6 procent av rösterna i den flamländska delen. Vlaams Blok har femdubblat sitt väljarstöd sedan 1987 och opinionsundersökningar visar att de fortsätter växa.
 Bland annat vill Vlaams Blok skicka tillbaka långt fler invandrare än vad regeringen gör idag. Familjen Ornek, med sin turkiska bakgrund, skulle ligga i farozonen om de högerextrema flyttade fram sina positioner.
 Hatet som riktas mot marockaner, somalier eller turkar är än svårare att förstå då man känner till bakgrunden. Det var ju dessa grupper som tog jobben ingen annan vill ha på 60- och 70-talet, det var dessa grupper som först blev av med jobben när nedgången kom i industrin och det var dessa grupper som fick flytta till de mest slitna områdena när EU-folket och företagen skulle ha nya kontor inne i stan. Och nu är det dessa grupper som får höra att det är deras fel, de har stulit jobben och ska skickas tillbaka där de kom ifrån.
 Isabell Caballos är socialarbetare i ”Hoppets hus”, ett lokalt integrationscenter för marockanska kvinnor, och har en förklaring till Vlaams Bloks framgångar.
 – Folk är rädda för det de inte känner till samtidigt som de är frustrerade över den höga arbetslösheten. Men när Vlaams Blok-anhängare träffar marockaner eller turkar på sjukhuset, vilket är vanligt eftersom många av dem jobbar inom vården. Då vill de ha hjälp, då är det inga problem.
 Regeringens motdrag har varit att skärpa en del lagar och öppna ett ”Centre for equal opportunities and opposition to racism”, som bland annat utbildar poliser, tar upp klagomål på diskriminering och driver mål där rasistiskt våld kan bevisas. Dessutom finns ett antal mindre organisationer och frivilliggrupper som arbetar med dessa frågor.
 Men de jobbar i stark motvind.
 När Eurostat i december 1997 gjorde en bred undersökning om rasismen i Europa visade det sig att hela 22 procent av belgarna såg sig själva som mycket rasistiska vilket var den klart högsta siffran av alla 15 medlemsländer.

 Raphael Chouapi Deumaga lever under en helt annan press än familjen Ornek. Han är 28 år, har bott i Belgien i sex år och kommer ursprungligen från Kamerun. Möjligheten till studier drog honom hit och nu är det bara några månader kvar innan utbildningen är över. Tills dess måste han ha skaffat ett arbetstillstånd, annars får han inte stanna i Belgien. För att få arbetstillstånd behöver han intyg från en arbetsgivare som lovar honom fast anställning.
 – Det måste gå vägen eftersom jag går en bra utbildning, men helt säker går det inte att vara. Det är svårt att få ett jobb, berättar Raphael.
 Den dyra utbildningen i logistik bekostas dels av familjen hemifrån och dels av pengar han skrapar ihop genom olika svartjobb. Trycket på många av de unga afrikaner som beger sig till väst för att lyckas är ohyggligt. Familjens och det övriga sociala kontaktnätets existens kan hänga på att en person får ett bra jobb. Att komma tillbaka utan pengar eller att inte kunna skicka hem pengar är ett fatalt misslyckande. Dessutom är Raphael nybliven pappa, hans tjej som gick på samma skola är hemma i lägenheten med det nio månader gamla barnet. Får han inget arbetstillstånd finns det risk att han aldrig får se dem igen.

Raphael ser riktigt sliten ut, ögonen är rödsprängda och det är lätt att förstå när han berättar om sitt veckoschema. Så här ser en normalvardag ut:
07.00 Går upp.
09. 00 Skolan börjar.
15.00 Skolan slutar, då brukar jag plugga
 en timma eller två på biblioteket.
18.00 Jobbar på restaurang som diskare.
00.00 Slutar jobbet.
01.00 Hemma, försöker plugga lite till inför morgondagen.
 – Helgerna är räddningen, ingen skola och jag börjar jobba först klockan fyra på eftermiddagen till ett på natten. Då finns det lite tid att umgås med familjen.
 I vardagslivet möter Raphael ständig misstänksamhet på grund av sin hudfärg.
 – Om jag ställer mig i bankomatkön brukar folk rygga tillbaka och skydda sin plånbok. Händer det något tar de alltid tag i oss utlänningar först. Det är svårt att bli integrerad när det hela tiden generaliseras så mycket.

 Det finns också ett stort demokratiskt problem som hårdast drabbar de boende i invandrartäta, fattiga kommuner.
 De saknar rösträtt.
 För att rösta i kommunala, nationella eller Europaval behöver du vara belgisk medborgare. 1985 ändrades lagen så att barn med mixade föräldrar, exempelvis en belgisk man och en turkisk kvinna, fick räknas som belgiska medborgare. Först 1992 ändrade regeringen reglerna så att barn födda i Belgien, men med utländska föräldrar fick bli belgiska medborgare. Detta innebär att tusentals och åter tusentals vuxna människor, främst i områden som Molenbeek där cirka 30 procent av invånarna kommer från Afrika och Östeuropa eller St. Joss där samma nationaliteter motsvarar närmare 40 procent, inte får rösta.
 – Lagen är ju för alla som bor här, därför borde alla kunna få rösta, säger Raphael bestämt.
 Han är inte ensam om att vara förbaskad på systemet. När Eurostat frågade medborgarna i samtliga EU-länder om de var nöjda med hur demokratin i respektive land fungerade svarade endast 19 procent av belgarna att de var mycket nöjda. Det resultatet placerade Belgien i botten på demokratilistan.


7. EU:s socialarbetare och professorn som fick nog

 Tillbaka till Point Schuman och EU-folket. Efter en ordentlig koll med svenska presstjänsten och en noggrann utfrågning om vad vi är ute efter får vi besöka Bureau d'Accueil, där EU-kommissionens egna socialarbetare jobbar. På det åtta kvinnor starka kontoret tar integrationsexperterna Lisette Becquevort, som även är avdelningschef, och svenskan Katarina Tiger emot oss.
 – Varannan månad kommer nyanställda inom kommissionen hit och då står vi här och hälsar dem välkomna, säger Lisette.
 – Först får de en liten portfölj med information om Bryssel. Sedan håller jag i ett möte på mitt modersmål franska och pratar om vilka möjligheter till utbildning som finns, vilka olika språkkurser hela familjen kan välja. Vi ordnar utflykter till intressanta platser så som Frankrike eller Holland. Vi har en teaterdesk där man kan boka biljetter till olika arrangemang eftersom det kan vara svårt om man inte behärskar språket. De EU-anställda ska inte behöva gå ifrån kontoret för så enkla saker.
Vilka är de största problemen för nykomlingarna?
 – Först och främst är det ju språket, berättar Katarina.
 – Men eftersom vi är åtta personer här kan vi ta emot folk på deras eget språk. Vidare är många oroade över boendet. Men i själva verket är marknaden väldigt öppen och befintlig, det är lätt att få tag på lägenhet i Bryssel. Vi har en databas med massor av möblerade och omöblerade lägenheter som vi förmedlar.

 Katarina och Lisette är ivriga att framhäva Bryssels alla fördelar och berättar om långa rader av förmåner för EU-arbetarna.
 Exempelvis kommer advokater hit till Bureau d'Accueil två gånger i veckan och hjälper helt gratis till med det juridiska i allt från hyreskontrakt till skilsmässor. Alla EU-anställda får en personlig skylt som berättigar till fri parkering i hela centrala Bryssel. För familjer med barn upp till fyra år finns olika fritidshem där läxläsningshjälp, sport och andra aktiviteter står på schemat. Avgiften beror på inkomst men är i genomsnitt 20 procent av den egentliga kostnaden, resten subventioneras av kommissionen.

 Plötsligt får vi sällskap i de vita soffstolarna runt det lilla kaffebordet. Patrick Vandenrydt, själv belgare och chef över hela politique sociale, en avdelning på cirka 300 personer som ansvarar för att ta hand om alla EU-anställda tar sig tid att vara med.
Vad gör ni på fritiden?
 Patrick: Jag har mest kontakt med chefer på min nivå och försöker träffa mina andra vänner här i Bryssel.
 Lisette: Jag håller på med tennis och fixar mycket med huset. Sedan älskar jag att resa. Det är väldigt viktigt för mig att kunna resa och träffa nya människor.
 Katarina: När jag flyttade hit umgicks jag mest med andra svenskar. Men efter ett tag började jag umgås med andra och känner att jag integrerats mycket bättre nu.
 Lisette: Vad du kommer ifrån spelar ingen roll, det är öppet för alla. Det är viktigt att komma ihåg det. Belgarna är vana vid att det kommer folk från andra länder och tar del av deras aktiviteter. Det är enkelt att skriva in sig i kommunen och ta del av alla saker som händer där.
 Katarina: Det är lätt att integreras här, det finns ju så många andra kontor. Inte bara EU-institutionerna utan också alla multinationella företag som har sina huvudkontor här i Bryssel.

 Att EU-byråkrater skulle få sina bilar repade har de aldrig hört talas om. Problemet med bilkapningar förklaras med att Belgien är ett litet land och det är lätt att ta sig över gränsen till ett annat. Överhuvudtaget är Bryssel en i det närmaste problemfri stad tycker alla tre. Det är alltid värre någon annanstans och de jämför gärna Bryssel med betydligt större städer så som Paris eller London. Men efter ett tag kryper det fram att de anser vissa områden som mindre säkra, speciellt nattetid.
 Patrick: Det har varit väldigt mycket skriverier om Molenbeek och några andra ställen, att de skulle vara farliga områden att vistas i. Vi pratar väldigt mycket med vår personal om det. Men det finns ju mycket journalisterna inte skriver om. I Anderlecht till exempel var det några ungdomar som stal en bil på öppen gata och sedan lämnade tillbaka den.
 Lisette: I London och Paris är det mycket värre, där är det fullt av huliganer och en massa olika gäng.
Ser ni något problem med de stora skillnaderna mellan fattig och rik, de är ju så tydliga när man går omkring här i Bryssel?
 Patrick: Det är ett val av miljö man gör. Ibland vill folk vara mer i naturen med en större trädgård än vad som är möjligt inne i stan. Jag bor själv en bit utanför Bryssel och det är fullt av folk som förut bodde inne i stan men nu har valt att bo en bit utanför.
 Lisette: Allting handlar ju om vad man väljer, vad man vill. Eller hur?

 När EU-folket bryr sig mer om de globala frågorna än vad som händer på hemmaplan finns det andra som fått nog av orättvisorna.
 – Vi går mot ökat förtryck och för mig är det den totala motsatsen till en välmående stad, säger professor Christian Kesteloot.

– Ju större klyftorna blir mellan fattig och rik, ju mer de koncentreras till olika delar av staden desto mer behöver de fattiga grupperna förtryckas för att hållas i schack. Speciellt eftersom områdena de lever i är centrala och används av de rika. Bryssel har blivit en farligare stad att vistas i, många vill ha hårdare lagar för att upprätthålla ordningen. Paradoxalt nog är de som ropar på hårdare tag samma människor som var med och skapade detta samhälle.
 Christian Kesteloot är professor i ekonomisk geografi vid universitetet i Leuven och en av de främsta experterna när det gäller den sociala och ekonomiska utvecklingen i Bryssel. Sedan ett par år tillbaka är han även politiskt aktiv och står på den flamländska listan för The Independent, ett parti som ingår i en samarbetsgrupp mellan de röda, gröna och ett flamländskt nationalistparti som står till vänster.
 – Något måste göras åt den förtryckarsituation vi hamnat i. Vi har haft ett väldigt högerinriktat, nyliberalt styre och samtidigt växer sig främlingsfientliga partier allt starkare. Det skrämmer mig.

 Ett av de tydligaste exemplen på de konservativas misslyckande tycker Kesteloot är arbetsmarknadspolitiken.
 – Det är en gradvis avrustning av människors rättigheter till hjälp om de hamnar i arbetslöshet, blir sjuka eller för gamla för att få ett nytt jobb. 1970 var detta en absolut rättighet, nu är det mer av ett kontrakt mellan staten och individen.
Ska man inte engagera folk till att söka jobb?
 – Jovisst, men som det nu är utformat har du inga rättigheter om du inte accepterar kontraktsvillkoren. Idén med att ha rättigheter och ha tillgång till dem när man hamnar i ett utsatt läge har försvunnit. Dessutom har de sänkt ersättningsnivåerna, vilket är helt sjukt. För ju längre du är arbetslös desto svårare är det att få ett jobb och ju mindre pengar du får desto svårare är det att klara uppehället.
Men det är ju många som får extrapengar genom att jobba svart.
 – Fler svartjobb är knappast lösningen på problemen. För det första är det inte enkelt att hitta ett jobb på svarta marknaden idag. Att städa i de rikas hem var länge ett privilegium för spanska kvinnliga gästarbetare. Nu har de ersatts av polskor som kommer hit på turistvisum.
 – För det andra är svartjobb relaterat till fattigdom, eftersom du inte har några som helst försäkringar om inkomst eller trygghet när du blir av med jobbet. En stor svart marknad är också grogrund för den undre världen.
 – För det tredje är svartjobb olagligt. Den svarta ekonomin hör ju ihop med de internationella aktiviteterna och de rika i Bryssel. Jag tycker de borde ha råd att anställa folk under vettiga förhållanden. Istället tror han på fler arbetstillfällen för brysselborna. Ett bättre utbildningssystem, renovering av husen i de fördärvade områdena och bättre infrastruktur så att de sociala nätverken ska blomstra.

 Kort sagt: offentliga investeringar som kräver mer skattepengar. Men pengarna finns menar Kesteloot, de är bara ojämnt fördelade.
 – Belgisk fördelningspolitik är ett skämt. De mekanismer som finns idag är väldigt svaga och det handlar om så lite pengar att det knappast jämnar ut skillnaderna. Jag skulle gärna se ändrade skatteregler så att man inte bara betalar skatt där man bor, utan också där man arbetar. Det är ju inte bara där du bor som du behöver exempelvis polis, vägar, tunnelbana, utan också där du arbetar.
Är det ett realistiskt förslag?
 – Visst, det existerar redan i Österrike och vissa delar av Frankrike. Men det rör sig inte om höjda skatter, utan bara att 20-30 procent av den skattekaka som idag går till kommunen du bor i istället går till kommunen du arbetar i.

 På väg mot planet hem stannar vi till precis innan vi kommit fram till flygplatsen i Zaventeem. Här finns nämligen mellanlagringsstationen för icke EU-medborgare som kommit med ogiltiga papper eller ska skickas tillbaka. Den nya policyn med ”zero immigration” har inte bara lett till skärpta krav för att komma in i EU-länderna, utan även en klappjakt på de som redan finns i landet och enligt myndigheterna inte har rimliga skäl för att stanna. 1991 intensifierade Europas regeringar jakten på människor som vistas illegalt i landet och idag skickas cirka 200 000 personer per år tillbaka till sitt troliga hemland. Transporterna har av kritiker beskyllts för att stå under all mänsklig värdighet. Och där är vi nu, mitt framför den jättelika grå betongbunkern med sin kraftiga inhägnad där några mörkhyade ofrivilliga resenärer rastas. I folkmun kallas denna plats koncentrationslägret. Vi går ut ur bilen, fotografen försöker komma lite närmare för att ta en bild men precis när hon korsar vägen dyker en vakt upp i det vänstra tornet.
 – Ge er iväg, ge er iväg, detta är förbjudet område, skriker han.
 Vakten fingrar efter walkietalkien för att kalla på förstärkning och vi skyndar oss in i bilen för att fort ta oss därifrån.
Bort från Europas nya huvudstad.


> Tipsa en vän


Användarinloggning

quistbergh.se nyhetsbrev