Uppdrag Manskamp

En version av denna text har tidigare publicerats i: Latinamerika 1/2007. Texten © författaren/författarna. För eftertryck krävs tillstånd från författaren/författarna. Men om du vill skriva ut och läsa artikeln eller ge den till en god vän går det givetvis bra. De är till för att spridas. Om du har frågor, gå till kontakt.
Dokumentadress: [http://www.quistbergh.se/view/751]
Tipsa en vän om denna artikel, klicka här. Skriv ut denna artikel, klicka här.

Ibland möter jag män som säger att: Vaddå jämställdhet, det bryr jag mig inte om. Jag är man och det är jag som beslutar. Men om jag då ställer frågan: Dina döttrar då? Hur vill du att de ska bli behandlade i framtiden? Då ändrar de attityd och svarar: Nej, nej, mina döttrar ska ingen sätta sig på och det är klart att de ska få samma chans som killarna, säger Xavier Muñoz. Han är en av grundarna till Asociación de Hombres Contra la Violencia i Nicaragua.

Text: Fredrik Quistbergh

Lenin Muñoz Gallego står under mangoträdets skugga och tittar ner i sina papper för att se vad som är nästa fråga.

– Alla som blivit diskriminerade för att ni bor i ett fattigt område kliver in i mitten av cirkeln, säger han.

Alla deltagare går in i centrum av cirkeln.

– Okej, säger Lenin och fortsätter.

– Alla som blivit diskriminerade för att ni är tjocka kliver in i mitten av cirkeln.

Tre män går in i cirkelns mitt. Ännu en ansluter efter att ha känt lite på sin mage. Någon säger: Men Ismael, du då? En annan fyller i: Ja, du ska väl också gå in. Ismael skruvar på sig och vinkar avvärjande med vänster pekfinger.

– Sluta, säger Lenin.

– Det är upp till var och en att ta beslutet om man vill gå in eller inte. Ingen ska tvinga och man behöver inte ens delta om man inte känner för det. Det är jätteviktigt att vi visar den respekten för varandra. Okej, nu kör jag nästa: Ni som blivit diskriminerade för att ni är män kliver in i mitten av cirkeln.

För första gången går ingen in i mitten. Vi befinner oss på familjen Caballero-Rios gård i byn Panal och deltar i en workshop för män.

Utanför Asociación de Hombres Contra la Violencia:s (AHCV) kontor i Nicaraguas huvudstad Managua hänger en banderoll med texten: ”Politiker och parlamentsledamöter mördar kvinnor – JA till terapeutisk abort”. Väl inne sitter en stor anslagstavla, med en ram av röda rosor i plast, uppsatt till höger om ingången. Där finns bland annat plats för ”Månadens födelsedagar”.

– Män firar aldrig födelsedagar. Just därför tycker vi det är viktigt att uppmärksamma: Månadens födelsedagsbarn, säger Xavier Muñoz och ler brett.

Xavier Muñoz är en av AHCV:s grundare och idag dess ordförande samt heltidsanställde koordinatör. Han har följt förvandlingen från samtalsgrupp bestående av en handfull män till förening med trettiotvå lokalgrupper spridda över hela landet. Från snack till att producera lärarhandledningar och studiematerial med titlar som ”Sanningens män – eller sanningen om männen”. Tillsammans med Jairo Sequeira, även han med sedan starten, och Umberto Hernandez, workshopledare i Jinotega i norra Nicaragua och med i föreningen sedan år 2001, försöker han svara på frågan varför de behövs.

Xavier: Kvinnorna i Nicaragua har länge kämpat för att ta en plats i samhället. Under 90-talet lyckades de få upp problemet med våld till diskussion. Men männen, vi som är aktörerna och boven i dramat, uteblev - trots att det är vi som är problemet. Men i och med att vi är människor har vi också en möjlighet att förändras. Vi började inte den här kampen för att ”stackars kvinnor som är utsatta för våld” utan vi tänkte även på oss själva. Vi vill jobba både för en mänsklig utveckling av männen och solidarisera oss med kvinnornas kamp.

Jairo: Vi vill ha en rörelse av medvetna män. Det här medvetandet innebär att man kan leva ett harmoniskt liv. Jag har under dessa år aldrig träffat en man man som utövar våld och som är harmonisk med sig själv. Vi behövs som män för att medvetandegöra andra män.

Umberto: Vi kommer från ett system som är machistiskt. I familjerna spelar det ingen roll hur många kvinnor det finns, existerar det en ung kille är det han som föds upp till att vara familjeöverhuvud. Dessa makstrukturer bidrar till våldet och i kampen för att bryta denna trend behövs både män och kvinnor.

Namn: Francis Concepción Lopez-Gallo

Gör: Jobbar som sekreterare inom avdelningen för bostäder och urbanisering i Mateares kommun.

Francis är gift med José-Thomas Vega Sanchez som jobbar för AHCV. De har känt varandra sedan högstadiet men blev ett par först för fem år sedan. Francis har två barn från ett tidigare äktenskap. José-Thomas engagemang i föreningen har skapat både glädje och bekymmer för Francis.

– Min mamma säger: Akta dig för sådana som är med i den föreningen, där blir man homosexuell.

Bakgrunden till mammans oro är att Francis lillebror, även han aktiv i AHCV, nyligen kom ut med att han är bisexuell. Något deras mamma och storebror inte kunnat acceptera.

– Jag säger till dem att respektera varje människas rätt till att leva på det vis de vill. Det finns ett talespråk som säger: Den som tillbringar tid med vargar börjar yla. Okej, jag har sett personer gå in i föreningen som heterosexuella och sedan deklarerat att de är bisexuella. Men var och en får väl vara hur den är?

Vad är fördelarna med att José-Thomas är aktiv inom AHCV?

– Han lagar mat och vi delar på arbetet i huset. På lördagarna lagar han mat och jag kommer hem och äter den. Han tar hand om barnen och städar. Fastän det inte är hans barn involverar han sig i dem.

Beror det på föreningen, kunde han inte göra det ändå?

– För flera år sedan hjälpte han till litegrann. Men idag är det mycket mera. Förut kanske jag bad honom göra någonting men nu är det helt naturligt att vi delar på sysslorna.

Familjen Caballero-Rios har skjutit upp möblerna mot väggen och gjort om vardagsrummet till mötesplats. På väggen hänger affischer för AHCV:s kampanj mot HIV/Aids och ett porträtt av Nalle Puh. Det här är sjunde gången lokalgruppen i Panal träffas och totalt är elva samankomster inplanerade. Kursledaren från AHCV, Lenin Muñoz Gallego, berättar att de brukar vara runt trettio personer i gruppen men att de kanske blir lite färre idag på grund av sesamskörden. Gruppen bildades på initiativ av en lokal kvinnoorganisation som AHCV haft ett långt samarbete med. Kvinnorna tyckte helt enkelt att männen behövde utbildning så AHCV kollade med kommunen, ett antal ungdomsnätverk och drog igång.

– Vi ska fortsätta diskutera manlig identitet, säger Lenin.

– Nu på förmiddagen är det filmforum och på eftermiddagen gruppövningar. Vi börjar med att titta på en film. Den är tjugotre minuter lång. Tänk på allt: Gester, texter och sedan ska vi diskutera.

Filmen heter ”Martha & Raymundo” och skildrar ombytta roller. När väckarklockan ringer är det Raymundo som fixar frukost, städar och till middagen får han en rejäl utskällning för att han väntar Marthas barn. Sedan drar Martha på krogen, hinkar bärs och ljuger med sina väninnor in på småtimmarna. Tretton minuter in i filmen trycker Lenin på pausknappen och frågar vad folk känner. Orden ”ilska” och ”avundsjuka” kommer upp. Någon tycker det är löjligt att mannen skulle vara med barn. En kvinna svarar: Det är ju faktiskt två som gör barn. Lenin frågar alla hur de tror att filmen slutar. ”Dramatiskt”, ”Glatt” eller ”De hittar nya partners” gissar församlingen. När han trycker på playknappen ringer väckarklockan igen och det visar sig att Raymundo bara drömde. Rollerna ändras, mannens mardröm visar sig vara kvinnans verklighet. När filmen tar slut nickar många instämmande och andra tycker att det var en väl överdriven bild. Det blir debatt om varför verkligheten ser ut som den gör.

– Det är viktigt att vi lär oss hjälpa till hemma, säger Louis.

– Tänk om man är tvungen att emigrera till Costa Rica. Där är det ingen som stryker skjortorna eller lagar mat åt dig.

Diskussionen avslutas med en gemensam applåd. Sedan är det dags för lunch och gruppövningar under mangoträdet.

Namn: Raul Leopold Guiterrez

Gör: Lantarbetare och solidarisk medlem i AHCV, Panal.

Raul är med på ett av gruppens möten för tredje gången. Även hans fru, dotter och son deltar. Raul jobbade hårt med att in vetet för att kunna delta i eftermiddagens aktiviteter.

– För mig som varken kan läsa eller skriva är övningarna ett bra sätt att lära sig saker. I vardagen kritiserar vi varandra alldeles för mycket. Här kan vi vara öppna med våra känslor.

På vilket sätt har dessa möten förändrat ditt liv?

– Jag har lärt mig respektera min fru och mina barn. Jag försöker förstå mäniskor innan jag kritiserar eller diskriminerar. Jag har mer tålamod nu. Dessutom drack jag mycket alkohol förut men det försöker jag kontrollera idag. Alkoholen förstör hemmen, det är viktigt att kämpa och leva ett värdigt liv.

Vad säger du till dem som tycker att era möten bara är till för töntar?

– Kom hit! Var med och döm sedan.

Behövs män i kampen för jämställdhet?

– Ja, det är viktigt att både män och kvinnor går hand i hand och inte i konfrontation. Om jag säger eller gör något mina barn inte gillar brukar de säga: Har du redan glömt vad vi lärde oss på förra mötet? Jag svarar att jag kommer ihåg allt. Då säger de: Men agera så då.

Namn: Terencio Vega

Gör: Arbetslös (funderar dock på att börja studera) och solidarisk medlem i AHCV, Panal.

Terencio har varit med i gruppen under fyra månader. Han gick på ett första möte för att han var nyfiken. Terencio tycker att en av vinsterna med deltagandet är att han kan prata på ett nytt sätt med sina vänner.

– Vi har en bättre stämning mellan oss samtidigt som vi får nya kunskaper. För mig handlar det mycket om att visa respekt, känna till sina rättigheter och leva ett liv utan våld.

Vad kommer du att göra konkret efter detta?

– Jag är fortfarande inte helt utvecklad själv men... jag vill överföra mina kunskaper till andra. Prata med min familj, vänner och kanske bilda ungdomsgrupper.

Vad säger du till dem som tycker att ni bara är ett gäng bögar som snackar strunt...

– Det finns en man i området som ser på oss med nedvärderande blick. En annan kille lämnade gruppen på grund av kritiken. Han var inte så stark i sig själv. Men alla får ha den sexualitet de vill, vi jobbar på ändå. Jag själv bryr mig inte, jag vet vart jag står. Men jag har ingen flickvän eftersom det är ett stort ekonomiskt ansvar. Jag vill vara ansvarsfull och inte sätta barn till världen om jag inte har råd. Om jag en dag får mycket pengar vill jag ha sex barn.

Xavier, Jairo och Umberto tackar alla engagemanget i föreningen för olika framgångar på det personliga planet. Xavier har, med hjälp av gruppens stöd och uppmuntran, fått en mycket bättre relation till sin son. Innan hände det att han både slog och struntade i honom.

Jairos mamma var tilsammans med en man som slog och hotade att döda henne. Genom gruppen fick han hjälp att polisanmäla, mer information om vart hans mamma kunde vända sig och stöd att själv bearbeta händelsen. Idag har han ett nära förhållande till sin mor som avslöjat hemligheter för honom ingen annan i familjen känner till.

Umberto blev illa behandlad av sin mor som barn och hans pappa stack tidigt. Det var istället mormor som blev den fasta punkten i tillvaron.

– Jag har lärt mig mycket från andra mäns berättelser säger Umberto.

– Framför allt att människor kan ändra sig. Min mormor har dött och jag bor idag med min mamma. Jag har lyckats börja känna något för henne igen och jag har också försökt närma mig min far. Han var inte speciellt glad att se mig men jag vill ha bra relationer till alla och tycker jag är på rätt väg.

Namn: Mercedes Ampié

Gör: Chef för Comisaría de la Mujer y la Niñez (ungefär: Avdelningen för kvinnor och barn), inom den nicaraguanska polisen.

Förra året ökade antal anmälda brott om våld mot kvinnor och barn med hela 59 procent i Nicaragua. År 2005 anmäldes 39 799 fall och år 2006 var motsvarande siffra uppe i 63 229. Trots detta menar Mercedes Ampié, chef för polisens speciella avdelning för brott mot kvinnor och barn, att våldet inte ökat.

– Nej, mord på kvinnor ökar inte och våldet ökar inte. Det är tyvärr ganska konstant, säger hon.

Tvärtom ser hon ökningen som positiv. Med hjälp av reklamkampanjer i TV, broschyrer och närvaro i landets sjutton olika departement försöker specialavdelningen sprida vilka rättigheter kvinnor som utsätts för våld har och vilken hjälp som finns att få. Att antalet anmälningar stiger är enligt Mercedes Ampié ett tecken på att fler kvinnor blivit medvetna om sina rättigheter. Avdelningen, som sysselsätter 168 personer varav enbart åtta är män (vilka jobbar som chauförer), är unik i sitt slag i Centralamerika. Men hon ger inte sin egen avdelning äran för att våld mot kvinnor och barn är mindre vanligt i Nicaragua jämfört med exempelvis Guatemala, El Salvador eller Honduras.

– Folket i Nicaragua har förtroende för poliskåren. Dessutom har kvinnorna tagit större plats och vågat sätta gränser.

Men fortfarande finns mycket kvar att göra.

– Våldet är ett hälsoproblem, brott mot de mänskliga rättigheterna och framför allt ett kulturellt problem. Idag jobbar vi mycket för att kvinnorna inte ska vara tysta. Men det krävs mer förebyggande arbete, framför allt med männen.

Vad tycker du om AHCV?

– På grund av den homofobi som finns i landet och det faktum att många av de aktiva i föreningen är homosexuella har de svårt att nå ut till allmänheten. Vi vill gärna jobba med dem. Men ibland kan det vara kontraproduktivt. De blir inte tagna på allvar av de män som misshandlar sina kvinnor. Men på andra områden tror jag det är bra att män utbildar andra män.

När det gäller motgångarna ser Xavier främst två orsaker till att föreningen inte växt sig starkare.

– Den första är homofobin, säger han.

– Många är rädda för att få en bögstämpel på sig om man går med i någon av våra grupper. Den andra orsaken är det stigma alla män som vågar visa känslor upplever. Andra säger: Ni är ju dumma i huvudet! Ni är männen som vill att kvinnorna ska styra allt! Men vi har ändå privilegier eftersom vi är män. Vi har inte haft lika svårt som kvinnorörelsen.

Varför finns det ingen rörelse som liknar er i något annat centralamerikanskt land?

– Det beror främst på den starka kvinorörelsen i Nicaragua. De har stött, utmanat och fått oss att fortsätta. I grannländerna kan de göra småjobb som manualer, utredningar, skriva om maskulinitet och det finns grupper som träffas men de är väldigt rädda för att komma ut offentligt.

När det gäller framtiden ser alla tre att föreningen inte behöver existera. Det viktiga är att det finns en stark social rörelse i landet, och resten av Centralamerika, som driver frågorna framåt. Jairo drömmer om att få in bekämpandet av machismen i den allmänna läroplanen. Xavier ser helst att fler män vågar ta till sig feminismen.

– Feminismen är en ideologisk strömning som inte bara jobbar för kvinnans rättigheter utan för jämlikhet, säger Xavier.

– Jämlikhet mellan män och kvinnor, vilket gör att feminismen erbjuder en ny typ av liv till männen. Därför har vi blivit pro-feminister. Vi tillbakavisar machismen eftersom den inte respekterar oss som människor. Den kanske ger oss makt. Men det är väl inte mer makt mannen behöver? Mannen behöver leva ett fullt liv och inte dö ensam bara för att han inte lyckades ha bra relationer till andra människor. Vi vill ge våra barn ett annat och rikare liv.

Fakta/AHCV

*AHCV är en förkortning för Asociación de Hombres Contra la Violencia (ungefär: Föreningen Män Mot Våld)

*De startade som en samtalsgrupp för män år 1993 under namnet: Hombres Contra la Violencia. Gruppen träffades cirka en gång per månad i Managua. År 2000 bildades föreningen AHCV och verksamheten breddades.

*Idag har föreningen 32 lokalgrupper spridda över hela landet. Ett 60-tal aktiva medlemmar och cirka 500 solidariska medlemmar. Till aktiva medlemmar räknas de som jobbar i föreningen, exempelvis guider och workshopledare. Det är enbart aktiva medlemmar som har rösträtt på årsmötet. Till solidariska medlemmar räknas de som är med i någon av de olika lokalgrupperna. Det finns kvinnor bland de solidariska medlemmarna – men kvinnor är inte välkomna som aktiva medlemmar. Detta för att ”en kvinna inte kan vara representant för en manlig förening mot våld”.

*E-post till föreningen: ahcv@cablenet.com.ni

> Tipsa en vän