Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Nina | quistbergh.se

Nina

En version av denna text har tidigare publicerats i: ETC 1/1999. Texten © författaren/författarna. För eftertryck krävs tillstånd från författaren/författarna. Men om du vill skriva ut och läsa artikeln eller ge den till en god vän går det givetvis bra. De är till för att spridas. Om du har frågor, gå till kontakt.
Dokumentadress: [http://www.quistbergh.se/view/56]
Tipsa en vän om denna artikel, klicka här. Skriv ut denna artikel, klicka här.

Cardiganmedlemmen Nina bor i Malmö, är född i Örebro och har blivit årets smålänning. En ung svensk världsstjärna som fortfarande förklarar framgången med tur och nu kan stå för att kalla sig sångerska. Det kommer handla om pengar, musik, journalistlögner, varför hon gillar att betala skatt och om dödschokladen från Ozzy.

Text: Fredrik Quistbergh 


Triangeln klockan tolv. Okej, då ses vi där.
Cardigans har jullov hemma i Malmö, ett kort uppehåll inför världsturnen med nya albumet "Gran Turismo". Men i skivaffärerna är det inga maffiga affischer på bandet som pryder skyltfönstren, det är till och med svårt att hitta senaste albumet som släpptes i oktober förra året. Och när vi möts i snöblasket vid triangeltorgets glasskiosk är det inga horder av fans som kastar sig fram med autografblocken, nej det är ingen som ens höjer på ögonbrynen. Här kan världsstjärnorna -för visst kan de kallas så efter fem miljoner sålda album över hela världen -i Cardigans vara anonyma.
 Nina är större i Tokyo och New York än i Malmö.
 Just nu är det i och för sig lite skriverier på hemmaplan eftersom basisten Magnus Svenningsson inte ska med på turnen, det talas om kris för Cardigans i svensk press.
 - Äh, han har tagit tjänstledigt helt enkelt, förklarar Nina.
 - Just nu orkar han inte med månader av turnerande och promotion, det har vi andra i bandet respekt för. Vi har en annan som rycker in istället.

Idag är Nina Persson förknippad med Nina i Cardigans. Det är liksom en och samma person. Hon är en av frontfigurerna i "det svenska musikundret", vilket sägs vara att Sverige idag är trea i världen (efter USA och England) på musikexportmarknaden. Ministrar och branschföreträdare ler gärna tillsammans med popstjärnorna och det ska hållas föreläsningar på fina musikmässor, göras TV-serier och utredas hur denna trend ska hålla i sig och helst växa. Det här är en värld där det egentligen inte finns plats för tjänstledigheter. Trots att kanske en av de viktigaste förklaringarna till framgångarna är att vissa branschmänniskor har begripit att de inte ska styra artisterna för mycket, utan ge dem utrymme för att finna egna vägar.
Men allt prat om exportunder skjuter vi åt sidan och undrar istället vad som hade hänt med Nina om det inte blivit världsberömmelse med Cardigans?
 NINA: Jag har en misstanke om att det inte varit så annorlunda. En sak som är väldigt viktigt för mig, oavsett vad jag håller på med, är att få bekräftelse och bli sedd för det jag gjort. Jag inbillar mig att jag inte är beroende av det, men skulle vi lägga av med Cardigans nu kanske jag skulle bli skitlåg för att man helt plötsligt inte längre var hyllad och bra, bättre, bäst. All denna framgång hade inte kommit på samma sätt om jag inte varit med i bandet, då hade jag fått kämpa för det på ett helt annat sätt.
 ETC: Har du inte behövt kämpa i Cardigans?
 NINA: Jo, fast jag har aldrig behövt kämpa för min rätt. Jag har aldrig behövt kämpa för uppmärksamheten, den har kommit automatiskt. När vi började fanns det bara ett mål: Att få göra en skiva. Och så gjorde vi det och sedan har det bara fortsatt. Det har gått ganska lätt, och vi hade aldrig sålt ut oss helt och hållet för att nå den här positionen. Utan vi är glada för det genomslag som kommit på köpet. Stödet har ju också funnits i att vi är fem stycken i bandet. Jag har aldrig behövt sitta och gråta över skaparångest, utan då finns det någon annan som kan gå in och ta över.
 ETC: Hur viktigt är det med bekräftelsen?
 NINA: Innan vi började spela in Gran Turismo hade vi ledigt i åtta månader och då fick man känna på hur det var. Dels för att det knappast skrevs någonting, det var som om vi var borta från arenan. Och dels för att vi i Cardigans inte jobbade ihop utan jag hade ett eget musikprojekt, Camp, tillsammans med Niklas (det vill säga Niklas Frisk, före detta sångare i bandet Atomic Swing med mera), och då var det mer ett jobb. Jag repade, skrev och syntes eller hördes inte så mycket.
 ETC: Var det jobbigt?
 NINA: Nej, men det var ju under en begränsad tid och jag visste att vi skulle göra någonting igen. Det var mer att jag saknade resten av bandet, att jobba med dem. Samtidigt som det var extremt nyttigt att skriva på egen hand och slippa hetsen som är när Cardigans arbetar.

FÖREDRINK, KRISTALLKRONOR, MARMORPELARE och konversation i storslagen ambassadmiljö. Några nervösa flickor tar popstjärnorna i hand och en äldre herre i fluga förklarar hur "great" hans personal tyckt att konserten varit och "how lucky" hans döttrar är som fått biljetter till Cardigans ikväll. Själv ska han inte gå och lyssna och alla stämmer upp i ett ansträngt skratt. Detta är ett kort klipp från en mottagning på svenska New York-konsulatet ur filmen "Cardigans - Historien om ett stort band från ett litet land". Filmsnutten ger intryck av kulturkrock och cardiganmedlemmar som helst skulle vara någon annanstans.
 NINA: Vi har alltid haft en krass attityd till branschen och sagt: Äh, håll i hatten! Ofta är det tramsigt, men vi har lärt oss att ta det för vad det är och kan njuta av det på ett annat sätt idag. I början var vi så anti-branschen att vi mådde dåligt mest hela tiden och tyckte att allting var pinsamt och skämdes för att vara med i Expressen eller Hänt-Extra. Men bara man vet hur föränderlig och oviktig den här cirkusen runtomkring egentligen är. Som till exempel besöket på konsulatet, det var ju lite trevligt att komma dit och lite ära och det var spännande. Men man vet ju att det är marknadsföring det handlar om. De tycker det är tjusigt att spegla sig i den framgångsrika svenska musikbranschen.
 ETC: Vad gör de här miljöerna med dig, är det en roll du spelar eller...
 NINA: Det handlar inte om att spela en roll. Jag tycker det är spännande som ett studiebesök och skulle inte hänga upp min existens på att få umgås i de kretsarna. Ibland är det skitkul också för att det finns en overklighetskänsla över det hela, att jag faktiskt ägnar mig åt rock "n" roll-leverne, det är helt sjukt ibland.
 ETC: Hurdå?
 NINA: Om vi spelar någonstans och helt plötsligt när man kollar på gästlistan så är hela rockeliten på plats. Att Ozzy Osbourne kommer och tittar på oss och flera grejer som gör att man bara säger: Åh Shit! Jag har själv aldrig haft några rockidoler och egentligen skitit i musik fram till dess att jag blev med i bandet. Inte mimat framför spegeln eller haft någon romantisk bild av rockstjärnor. Det tror jag har räddat mig på många sätt, att jag haft den utgångspunkten. Blir man hårt utsatt går det alltid att förklara det med att det här är en värld som är helt sinnessjuk, jag kan sticka därifrån när det passar mig.
 ETC: Men finns det inte en press från skivbolaget och alla andra bakom?
 NINA: Vi har haft en väldig tur eftersom vi arbetar mest med vårt svenska skivbolag. Det är mer amerikanarna som inte alls kan förstå hur vi exempelvis kunde göra ett uppehåll på åtta månader. De sa: Ni vet att ni riskerar er karriär nu va. Ja, det får väl vara så svarade vi. Eller så tycker de att vi är knäppa när vi säger nej till ett TV-program för att repa istället. Då ringer de till vår manager och säger att vi är bortskämda spolingar, fast jag tycker det känns bra att tillåta sig att vara hård på det planet eftersom det är en förutsättning för allting. Men vårt svenska skivbolag känner oss så väl, vi har ju jobbat med dem även när vi var pyttesmå. De vet att vi omöjligt kan göra någonting bra om vi inte gör det av egen fri vilja, att hela tiden känna att vi är kungar över besluten.

MED DE STORA FÖRSÄLJNINGSFRAMGÅNGARNA följer också pengar. Cardigans största hit "Lovefool" har spelats över en miljon gånger på amerikansk radio och enbart singeln har sålts i 1,5 miljoner exemplar över hela världen. Nina får via olika avtal betalt varje gång en låt spelas eller en skiva säljs. Men trots den växande förmögenheten har hon aldrig, likt andra svenska pop- eller idrottsstjärnor, övervägt att lämna Sverige för något skatteparadis.
 NINA: Jag tycker det är rätt skönt att betala skatt, det känns som en bra sak att göra. Och i Malmö har jag mitt hem, nästan alla mina vänner, min tandläkare och så vidare. Men om jag inte rest så mycket kanske jag inte hade bott här, nu får jag mitt lystmäte i alla sensationer och nya städer när vi turnerar eller gör promotion.
 ETC: Just därför borde det väl inte spela så stor roll var du har ditt hem?
 NINA: Nej, egentligen inte men jag tycker inte det är något konstigt med att betala skatt, har aldrig sett det som att hälften av mina pengar försvinner. Jag skulle aldrig ändra mitt liv för att tjäna pengar. Nu har jag en pojkvän i New York så jag bor där halvt också. Det är första gången som jag lämnat Sverige lite. Men det är bara därför att han finns där, mitt hem kommer nog alltid att vara i Sverige.
 ETC: Vad betyder pengarna för dig?
 NINA: I det liv jag tycker om att leva har jag aldrig varit beroende av mycket pengar. Visst är det skitkul att kunna frossa i kameror eller kunna köpa en flygbiljett till USA när man vill. Men det är ingen av oss i bandet som bor dyrt eller lever extremt dyrt. Mina vänner har inte särskilt mycket pengar och då är det inte kul att ha mycket pengar om man ska göra allt fräckt ensam. Fördelarna är dels att jag i framtiden kan jobba med saker som inte nödvändigtvis behöver ge mig en månadslön, att jag kan hålla på med musikprojekt som inte säljer så mycket. Och för bandet är det en också en stor frihet. Vi känner att vi inte behöver göra en platta full av lovefools, vi har gjort en och det gör att vi kan göra en skiva som vi bara tycker är lysande.

GRAN TURISMO SKILJER SIG FRÅN Cardigans tidigare produktion. Innan var det svalare, jazzigare, lugnare och fler instrument, både flöjt, blås och triangel. Indiepop kallades det visst. Men själv kan jag inte låta bli att associera flera av låtarna till signaturmelodier från någon amerikansk tidig 70-talstalkshow. En sån där programledaren presenteras med att åka bil, jogga, hälsa på förbipasserande, rasta hunden, mata änder och gå på banken i en tio sekunder lång vinjett. Musiken var väl inne då och för några år sedan.
 Men nu ska det vara rock, ljudet är mer avskalat och flöjten är kastad. I de nya videorna är det bilkrascher och gitarrer som spräcks istället för vattenkammat och besök hos frisören. Nina har tagit kontrollen över texterna då hon själv, eller tillsammans med Magnus och Peter, författat allting på "Gran Turismo". För mig är dock Cardigans fortfarande pop i egen tappning, trots en lite ändrad stil. Men Nina menar att det här ligger närmare där de en gång startade.
 NINA: Vi har tagit ett steg tillbaka inställningsmässigt. Efter uppehållet kom vi tillbaka som ett nytt band, alla fem hade utvecklats både personligen och som musiker. Jag hade ett högt kreativt tempo efter Camp-projektet, gjorde musik och hade plötsligt mer intresse av att vara med i hela processen. Det var spännande att träffas igen och det kändes som när vi gjorde första skivan. Dessutom omformulerade vi och kom fram till vad vi måste göra för att allting skulle bli enklare och roligare. Exempelvis när det gäller själva promotionarbetet och turnerandet som kan vara ganska tradigt.
 ETC: Gör du alltid exakt vad du vill i Cardigans?
 NINA: Ja, mer eller mindre. Det var ju många territorier som var besvikna över att det inte fanns en uppenbar superhit på nya skivan. Och alla vill att vi ska vara med i bingolotto eller liknande program i andra länder. Ibland tackar vi ja i ren okunskap och kan då säga efteråt: Aldrig mer det här! Det känns som att vi hela tiden gör vad vi tycker om.
 ETC: Varför behövs då sidoprojekten, som exempelvis Camp med Niklas Frisk?
 NINA: När jag skriver texter för Cardigans är det mycket anpassat till att det är ett band och att det är fem personer som ska kunna tycka att de är bra och kunna stå för dem. Cardigans är vi fem tillsammans och ett projekt som bara är Cardigans, det finns inte plats för några privata upptåg.
 ETC: Tänker du på vem, förutom Cardigans, du skriver dina texter för?
 NINA: Aldrig på dem som ska lyssna, tror jag. Jag tänker aldrig att jag vill komma med något speciellt budskap eller att det ska andas något särskilt intryck av mig eller oss. Jag är nog rätt klassisk i det där, låttexter behöver inte vara särskilt ut-och-invändande. Det behöver inte vara Bob Dylan för att det ska vara bra låttexter, utan schlagertexter kan också vara lysande. Jag ser det inte som någon stor konst att skriva texter, det är mer bruksvaror som vad som helst. Man är absolut ingen poet i skrivandet, eftersom det måste passa in i formen och musiken.
 ETC: Skulle du vilja skriva mer politiska eller engagerande texter?
 NINA: Ska man klara av att göra bra politiska texter måste man nog vara en lysande poet och extremt engagerad. Jag kommer nog aldrig att vara särskilt politisk i mina texter trots att jag känner mig rätt politisk som person. Samtidigt är jag lite rädd för att göra tvärsäkra statements eftersom jag vill behålla rätten att själv kunna ändra mig. Jag vet inte om jag kan stå för en text jag skriver idag i all oändlighet. På senaste plattan finns det i och för sig lite ändå. Men, äh, förresten, det är så jävla luddigt att det är säkert ingen som fattar. Men jag kände själv att jag fick ut en del statements, mycket mer än tidigare.
 ETC: Vilka då?
 NINA: Exempelvis erase/rewind handlar om hur frustrerad man kan bli över att uppfattas så endimensionell. Speciellt media har ett behov att kunna sätta allt på pränt och du ska kunna rymma en människa på ett A4-papper med text. Jag känner mig alltid lite halshuggen och att ständigt bli citerad kan vara surt. När jag läser artiklar som handlar om mig är det svårt att känna igen sig, det finns inget utrymme för nyanser.

OCH DET ÄR EN VÄLDIGT MÄRKLIG bild av Nina och Cardigans som träder fram när man plöjer olika musiktidningar. Brittiska tungviktaren Melody Maker har till oktobernumret -98 besökt Malmö och Cardigans under tre dagar. Deras rapport toppar omslaget med en stor bild på Nina och texten:
 "Nina, Nina! Kalla på polisen, det är...
 THE CARDIGANS
 Sex, porr och död: den ultimata svenska upplevelsen!".
 Sedan fortsätter det på mittuppslaget där fokus hamnar på att Nina berättar om ett nedlagt horhus utanför cafet där de sitter och fikar. Och att Peter lärt sig en jättekul historia av sin flickvän om knull (fast givetvis skriver inte journalisten ordet fuck, utan det blir f*** istället) och popcorn.
 NINA: För att vara engelsk popjournalistik var den artikeln i och för sig ovanligt bra. Det säger ju något om standarden.
 Och visst, det blir värre.
 Engelska Loaded, förebilden till svenska Cafe och Slitz, chockerar i sitt novembernummer -98 sina läsare med att publicera topless-bilder på Nina. Reportaget inleds med rubriken "Lesbisk popnunna?", och själva artikeln börjar så här:
 "Macholebba, härskarlebba, läppstiftslebba, det finns redan massor av namn för tjejer som gillar tjejer. Tack vare Nina Persson kan du nu lägga till ännu ett: dövlebba, eller för att vara mer exakt, tillfälliga dövlebbar."
 Till texten finns också en bild där Nina suger på en glass, orden "Nej din dummer" har petats in ungefär i magtrakten.
 Detta är sensationella saker eftersom Nina aldrig tidigare ställt upp på att fotografera sig topless och aldrig påstått att hon är lesbisk.
 Men i verkligheten pågick ett fult spel bakom kulisserna.
 NINA: Det här är bland det värsta jag varit med om. Först ville Loaded ha enbart mig, men jag sa nej. Då ville de plötsligt ha hela bandet och då ställde vi upp. Men redan under själva plåtningen kom jag och fotografen underfund med att det inte blev bra och att bilderna inte skulle publiceras. När tidningen kom var det ändå just de bilderna och till råga på allt hade de klippt ur enbart mig. Fotografen skyllde på att hans agentur inte hade fattat vad som gällde. När det gäller glassbilden var det så att Lasse gick på toaletten och då höll jag hans glasstrut, givetvis tog de och skar ut enbart mig även på de bilderna så att det blev lite småkinky. Och när vi intervjuades av journalisten drog jag en anekdot, som faktiskt är sann, om att jag har en hörselskada besläktad med tinnitus som jag läst i en notis är en av de få medicinska gemensamma nämnare som forskarna hittat hos lesbiska. Det hakade han upp sig på och så blev det "lesbisk popnunna".

ÄVEN SVENSKA MEDIER publicerade de manipulerade topless-bilderna på Nina. Aftonbladet kunde i slutet av oktober marknadsföra sin PULS-bilaga på följande sätt:
 "Cardigans Nina Persson som vi aldrig sett henne".
 Redan innan de sensationella bilderna presenteras i Loaded dyker de alltså upp i Aftonbladet, som intervjuat Nina och Peter om Cardigans framfart. I samband med den intervjun togs också bilder, med tröjorna på, men endast en av dem finns med i själva artikeln.
 Omslaget till PULS-bilagan täcks av en toplessbild på Nina, där hon står framåtlutad, tittar rakt in i kameran och håller för brösten. Sedan är rubriken inne i artikeln:
 "Jag är en dålig flickvän". Men det citatet går inte att hitta någonstans i själva texten.
 NINA: Jag blev skitförbannad när jag läste och såg vad de gjort. Dels kändes det rätt lumpet eftersom vi bestämt med fotografen att bilderna inte skulle publiceras och dels för att texten är så jäkla kass. Men det är klart att sura Aftonbladet skulle köpa in de där bilderna för att sälja extra lösnummer. Man blir grinig på hur de arbetar och framställer det hela med överdrifter om vårt festande och att jag är en dålig flickvän. Visst skulle vi kunna gå ut och skrika, rasa och dementera. Men det blir antagligen ännu roligare för dem, kvällspressen suktar alltid efter det.
 ETC: Vem driver fram det?
 NINA: Det är enbart media. Det är ju media som friserar och är ute efter den bilden. Antingen ska man vara ful och förbannad eller sexig och eggande. Det spelar ingen roll hur mycket man snackar, de kör på sexet ändå. De har bara plats med en dimension.
 ETC: Men varför ställde du upp på fotograferingen för Loaded?
 NINA: Det var en ren dumhet. Det var så jävla idiotiskt att jag någonsin tog av mig tröjan, jag borde ju fattat vad dom skulle göra med det. Egentligen är det bara att dra ett streck över det och skita i sådana magasin från början.

NINA HAR ALLTID KALLAT SIG FEMINIST och efter publiceringen av de manipulerade bilderna gjorde Aftonbladet Kvinna en artikel där de frågade sig om det är okej att vara feminist och samtidigt vika ut sig, Nina togs upp som ett exempel.
 NINA: Jag blev besviken på den debatten. Att det är ett uttalande som ska behöva ifrågasättas och försvaras hela tiden. För mig sitter det i ryggraden och det är en grej som jag absolut står för ut i fingerspetsarna. Visst är det politik men det handlar också om en världsbild och jag har blivit ännu mer övertygad eftersom jag sett häxjakten på att stöpa tjejer i samma form på nära håll. På samma sätt som jag är emot rasism i alla dess former, lika självklart är det att vara feminist, det är en del av min politiska övertygelse.
 ETC: Vad är mer del av din politiska övertygelse?
 NINA: Jag har alltid varit röd i olika grader. För mig handlar det om humanism, jag har på allvar svårt att respektera människor som tror på högern eftersom det för mig inkluderar mycket som är osympatiskt.
 ETC: Som vadå?
 NINA: Sko sig på andra, ovilja att dela med sig och snack om att bevara Sveriges storhet. Jag är lite fascistisk på så sätt att jag har lätt för att döma människor, men de flesta jag respekterar har ungefär samma åsikter som jag. När det gäller frågan hur man ska kunna påverka bilden av kvinnan hit och dit ligger svaren på det politiska planet, med lagstiftningar och beslut. Den feministiska diskussionen kan ibland bli patetiskt insnöad på att det skulle vara en kvinnofälla med själva fåfängan. Jag tror inte någon kvinna ser det som något skamligt, att det skulle vara något underlägset i det. För kvinnor är fantastiskt vackra och det kan vara skitkul med flärd och fåfänga. Sedan är ju sex något som är centralt i allas liv, det känns tungt att bli ifrågasatt om man verkligen är feminist på en sån här grej.

NINAS MOBILTELEFON GER IFRÅN SIG en skarp signal. Hon svarar snabbt, turneledaren och några till av alla människor kring Cardigans är på väg ner med bil för ett möte. Det är någon vecka kvar innan turnerandet drar igång på allvar. Som förband kommer Cardigans ha med sig vännerna från Kent, vilket Nina ser fram emot. För turnelivet blir lätt långtråkigt.
 NINA: All dötid är rätt slitsam, vi åker buss på nätterna, vidare transport på dagen och sedan får man göra soundcheck och så är det spelning. Det är bara två av dygnets 24 timmar som är aktiva, resten är väntan.
 ETC: Vad gör du när du inte sitter i bussen?
 NINA: Promenerar, tränar eller försöker skapa något.
 ETC: Finns det ingen glamour i turnelivet?
 NINA: Jag vet inte vad som skulle ingå i bilden av glamour, flashiga fester kanske. Och det tycker jag inte heller är speciellt kul. Man känner sig mest fånig i de sammanhangen.
 ETC: Går ni ut och festar på egen hand istället?
 NINA: Så mycket festar vi inte, snacket om allt supande på turneerna är överdrivet. Oftast är jag rätt trött och tycker det är skönast att gå och lägga mig i bussen. Vi hymlar inte med att vi festar, men det är mer att man sitter uppe och slötittar på en video och samtidigt slödricker några öl. Det är inte så att man häller i sig sprit för att bli packad.
 ETC: Tar du någon hänsyn till att du är en förebild för många?
 NINA: Jag har haft svårt att tänka mig in i den situationen. Jag vill inte att unga tjejer ska vända sig till pop- eller medievärlden för att hitta förebilder. I och för sig tror och hoppas jag att det är något bra i att jag gör vad jag vill.

CARDIGANS OCH BLACK SABBATH kanske inte är den första kombinationen du slumpmässigt skulle välja ut när det gäller musikstilar. Men faktum är att Cardigans på två av sina album gjort Sabbath-covers. Och den gamle Black Sabbath-sångaren Ozzy Osbourne har besvarat kärleken.
 NINA: Efter en spelning kom han och uppvaktade med en stor bukett rosor, det var en helt osannolik upplevelse. Med rosorna följde också en chokladkartong, och när jag var på hotellrummet efter en spelning i Los Angeles och slötittade lite på TV kom jag att tänka på den där chokladkartongen. Så jag hämtade den i köket, tog några bitar och det var faktiskt riktigt gott. Men efter det fick jag så fruktansvärt ont i magen och då tänkte jag: Tänk om chokladen är förgiftad. Nu var den ju absolut inte det, utan bara alldeles för gammal. Men vilket sätt att dö på, chokladförgiftad av Ozzy Osbourne, det hade varit något att vara stolt över.
 Mobiltelefonen ringer igen, nu måste hon skynda sig, de har kommit och sitter och väntar.
 Nina har almanackan absolut fullbokad fram till maj, efter det följer sommarens festivalspelningar och efter det blir det troligtvis mer turnerande. Nästan ett helt år allt som allt, och efter det?
 NINA: Förhoppningsvis en ledighet igen. Men kanske tycker vi att det är så kul att vi gör en skiva till. I förhållande till turnerandet kan det vara rätt avkopplande att gå in i studion och spela in. Nu koncentrerar jag mig mest på schemat fram till maj, det räcker än så länge.
 Cardigans har gått sina egna vägar utan att sälja ut sig totalt för att nå framgången. Tänk om fler fick den chansen, att utvecklas i egen takt istället för omstöpning i ett tillfälligt säljande format som på sin höjd blir listplåga i några veckor för att sedan falla i glömska.
 Band som vågar förändra och förnya sig har större möjligheter att överleva på lång sikt.
 Så det blir nog en platta till med Cardigans.
 En andra, inte alltför vild, gissning är att en och annan redaktör kanske blir frestad av att plocka olika uttalanden ur den här intervjun.
 Därför bjuder vi på ett löpsedelsförslag redan nu:
OZZY OSBOURNE
 försökte
 GIFTMÖRDA
 CARDIGANS-NINA
 MED CHOKLAD
 Varsågod.

SNABBGUIDEN TILL CARDIGANS:

1992: Cardigans bildas i oktober månad. Alla bor då i Jönköping med nyavslutade gymnasiestudier i ryggen. Basisten Magnus Svenningsson och gitarristen samt låtskrivaren Peter Svensson är kärnan i bandet. De rekryterar trummisen Bengt Lagerberg och gitarristen Mattias Alfheim. Alfheim ersätts dock snart med gitarristen/keyboardspelaren Lasse Johansson. Sedan kallas också en sångerska in, Nina Persson.

1993: Två demokassetter spelas in. Bandet pendlar till Tambourine-studios i Malmö under veckorna och musiken varvas med studier, lumpen eller kasbidrag. Här inleds också samarbetet med producenten Tore Johansson, som kallats "the fifth cardigan". Första spelningen på Kulturhuset i Jönköping, som förband till Popsicle.

1994: Hela bandet flyttar in i en femrummare i Malmö och första plattan "Emmerdale" släpps. Enligt medierna är de då kända under vinjetten "Bandet som spelar 60-talspop i tweedkavajer". Hittills har Emmerdale sålt i 200 000 exemplar och förutom Sverige släpptes den även i Japan. Nina: "Drömmen vore att få åka till Japan och spela. Då skulle The Cardigans nästan kunna upplösas efter det." Göteborgs Posten 29/7 -94. Visst blev det Japan, men inte slutet för Cardigans.

1995: Nina flyttar ut från cardigankollektivet. "Life", Cardigans andra platta lanseras internationellt och har hittills 1,5 miljoner sålda exemplar. Singlarna spelas flitigt via collegeradion i USA, vilken är vägen in till den amerikanska marknaden. Alla bandmedlemmar går över till musik på heltid och tiden på kas eller studiebidrag är förbi. Singeln "Carnival" blir etta i Japan, Island och Mexiko. Festivalsommar och in i studion igen för en ny platta.

1996: "First band on the Moon" är Cardigans tredje album och låten "Lovefool" är biljetten till vidare berömmelse. Albumet har sålt 2,5 miljoner och singeln "Lovefool" 1,5 miljoner exemplar. Nu står konsertbokarna i kö. Världsturne!

1997: Världsturnen fortsätter och så gör även all promotion. Efter sommarens alla festivalspelningar tar bandet ett uppehåll på obestämd tid - utåt sett i alla fall. Nina påbörjar ett projekt som går under namnet Camp tillsammans med ex Atomic Swing-medlemmen Niklas Frisk. Peter producerar andras skivor och drar igång PAUS tillsammans med Jocke Berg i Kent. Bengt är med och spelar trummor.

1998: Sidoprojekten går vidare och inspelningen av "Gran Turismo" startar, scencomeback i juli i Malmö. Inför släppet av nya plattan, Nina: "Jag tror att vad jag håller på med -och det här låter säkert pretentiöst -är att undersöka svärtan inom mig. Oavsett vad jag gör, målar eller plåtar eller skriver musik -så finns den där. Jag har alltid varit fascinerad av människors oförmåga att fixa saker och ting." Dagens Nyheter 16/10 -98. Promotion för nya plattan. Singeln "My Favourite game" brakar iväg på listorna.

1999: Albumet "Gran Turismo" har fram till och med februari månad sålts i cirka 850 000 exemplar och singeln "My Favourite game" i 300 000 exemplar. Världsturne, Cardigans kommer till Sverige i mars månad. Festivalsommar, fortsatt turnerande och eventuell lansering av Camp-projektets musikaliska resultat.

2000: Musikaliska gudar på pophimlens valv? Eller tjänstlediga musiker?


> Tipsa en vän


Användarinloggning

quistbergh.se nyhetsbrev