quistbergh.se

Ohn Mar:s pappa har förbjudit henne att fira vattenfestivalen. Han tycker inte att de som kristen familj ska fira en buddistisk högtid.
– Men jag gör det ändå, säger Ohn Mar.
– Jag säger att jag sover över hos mina kusiner under hela vattenfestivalveckan.
Ohn Mar är 22 år och började redan i januari månad spara pengar för att kunna betala in sig på en av de många scener som finns vid Inyasjön i Rangoon. Inträdet på de billigaste scenerna kostar cirka 5 000 kyats per dag. De dyraste ställena tar upp emot 20 000 kyats dagen. Som jämförelse kan nämnas att en sjuksköterska har cirka 50 000 kyats i månadslön.

Thingyan handlar om att välkomna det nya året. Gamla synder tvättas bort och alla önskas en ny fräsch start. Dock har traditionen, till sitt innehåll, förändrats radikalt. Förr tvättade de yngre sina äldre släktingar, alternativt skvätte parfymerat vatten på sina vänner ur en liten skål. Idag kan du inte gå ut genom dörren under vattenfestivalveckan utan att bli plaskvåt. I de större städerna råder undantagstillstånd. Flera vägar är avspärrade och överallt står folk redo med slangar eller vattengevär. Utmed Inya Lake Road finns ett sjuttiotal olika scener som sträcker sig över en och en halv kilometer. På scenerna dansar folk till DJ:s och sprutar vatten på dem som passerar förbi i bil eller till fots. Ohn Mar och hennes kompisar lyckades inte skrapa ihop tillräckligt mycket pengar för att komma in på någon scen.
– Vi har bestämt oss för att gå omkring istället, säger hon.
– Många har kraftiga slangar så du måste vara väl förberedd. Jag ska ha hatt, solglasögon, långärmad tröja och handduk.
Vad betyder vattenfestivalen för dig?
– Eftersom jag är kristen betyder det inte så mycket. Men här är de flesta buddister och för dem är det nyår. De försöker tvätta bort alla onda saker som hänt under året.
Fungerar det att tvätta bort synderna?
– Ja, det tror jag.

Ohn Mar bor tillsammans med sin pappa, systrar, farbror, mormor och hunden ”Doggy”. Hon studerar ekonomi, engelska och kinesiska på två olika universitet, ett statligt och ett privat. Statens utbildning ger hon inte mycket för. Den sker på distans och alla klarar examen – eftersom lärarna är rädda för att hamna i trubbel hos myndigheterna om de visar upp dåliga resultat. För att lära sig något pluggar hon tre timmar extra varje kväll på ett privat universitet.
– Jag vill bli en framgångsrik affärskvinna. Om jag inte når så långt vill jag bli redovisningsekonom och bo i Singapore.
Är det realistiskt?
– Jag vill försöka, det är viktigt.
Vill du inte stanna i Burma?
– Nej, här finns inga möjligheter. Om landet förändras kan jag tänka mig att leva här. Men om det inte förändras vill jag inte ens komma på tillfälligt besök.

Inför vårt möte frågade vi Ohn Mar om vi kunde ta en bild av henne. Svaret kom snabbt.
– Det går inte, jag vill leva ett bra liv i Burma.
Den som uttalar kritik mot juntan riskerar fängelsestraff. Bara att prata med en utländsk journalist innebär en stor risk eftersom regimens informatörer finns överallt. Det kan vara försäljaren på gatan, läraren eller grannen. Ohn Mar vill se en rad förändringar för att Burma ska bli ett bättre land att leva i.
– Jag skulle vilja att alla hade ett jobb det går att leva på. Sedan vore det bra med godtagbara mänskliga rättigheter, utjämning mellan fattiga och rika och yttrandefrihet.
Tror du på det?
– Nej.
Finns det något hopp?
– Visst finns det alltid möjligheter men det kommer att gå långsamt och många måste ta stora risker.
Har du några nyårslöften?
– Nej, vi ser inte framåt under thingyan utan försöker ha så roligt som möjligt här och nu.

I september förra året deltog Soe Aung och Nay Rein Kyaw i demonstrationerna mot militärdiktaturen. Tillsammans med cirka 50 000 andra samlades de till de största protesterna sedan demokratiupproret 1988. De berättar hur soldaterna satt med sina gevär, siktade och sköt mot dem.
– En del kulor var av gummi, en del var riktiga, säger Soe Aung.
Var ni aldrig rädda?
– När jag tog beslutet att delta gav jag upp min egen kropp och mitt eget liv, säger Nay Rein Kyaw.
Deras föräldrar var väldigt oroliga. Dagen efter blev bägge förbjudna att gå ut.

Trots att septemberupproret slogs ner med våld av militärjuntan fortsätter 21-åriga Soe Aung och 18-åriga Nay Rein Kyaw sitt engagemang. De är med i en grupp som kallar sig Gateway to Unify Free Speech (GUFS). En av aktiviteterna är att undervisa varandra i engelska och demokrati. Bägge tyckter att universiteten är väldigt dåliga.
– De flesta studenter går på lektionerna men struntar i läraren. De koncentrerar sig inte utan sitter bara av tiden – de klarar ändå examen efter tre år, säger Soe Aung.
– En del säger till sina föräldrar att de går till universitet men egentligen går de på bio med sina flickvänner. Fast de flesta vill självklart ha en utbildning och veta vad som händer i världen, säger Nay Rein Kyaw.
Soe Aung och Nay Rein Kyaw är buddister och ser varje år fram emot thingyanfirandet. Dock finns nackdelar – kostnaderna. Ingen av dem har råd att betala in sig på en scen eller åka bil. De kommer att gå istället.
– Men det är bra spanläge. Det är lätt att hitta en flickvän, säger Soe Aung.
Hur närmar ni er en tjej ni är intresserade av?
Soe: Jag går fram till henne och viskar kärleksord i hennes öra. Sedan ger jag henne något. Kanske en öl eller mat.
Nay: Jag gillar inte tjejer som dricker öl.
Soe: Sedan kanske vi dansar.
Nay: Jag tror att det är viktigt att ha snygga kläder och mycket pengar. Då är det lättare att få tjejer.
Bägge två tycker det är problematiskt att killen förväntas betala om de ska gå på bio eller ta en fika med sin dejt. Men det finns undantag.
– Vissa tjejer betalar hälften. Men jag vet inte så noga. Jag har aldrig haft en flickvän, säger Soe Aung.
– Inte jag heller, säger Nay Rein Kyaw.

Soe Aung har precis avslutat sina studier i marinekologi. Nu koncentrerar han sig på att vässa sin engelska och sedan vill han gå till sjöss. Nay Rein Kyaw pluggar psykologi och hoppas på ett stipendium för att kunna läsa vidare i Thailand. Ingen av dem vill stanna i Burma.
– Det finns ett ordspråk: Utbildning är pengar. Här har vi varken utbildning eller pengar, säger Soe Aung.
– Vi är som damm i vinden. Vi kan flyga lite vartsomhelst, säger Nay Rein Kyaw.
När firandet av vattenfestivalen tagit slut och buddisternas år 1369 gått över till 1370 mejlar jag Soe Aung och Nay Rein Kyaw för att höra hur det gått med festandet. Efter några dagar kom svar från Soe Aung:
”Vi hade jättekul under thingyan men tyvärr hade vi ingen framgång hos tjejerna eftersom vi blev för fulla. Trots allt är det ändå väldigt skönt att kunna glömma alla bekymmer för en stund och bara festa.”

Fotnot: Soe Aung, Nay Rein Kyaw och Ohn Mar heter i verkligheten något annat.