Därför går jag i fängelse

Nu på lördag går jag i fängelse. Klockan 13.00 den 15 oktober kedjar jag fast mig vid Kronobergshäktet i Stockholm. Jag deltar i Journalisternas solidariska fängelseaktion. Solidariteten gäller de fängslade journalisterna Martin Schibbye, Johan Persson och Dawit Isaak. Men det är inte bara för att uppmärksamma deras utsatta situation jag deltar i aktionen. Jag går också i fängelse för journalistikens skull.

Enligt Wikipedia är journalistik:
” …den framställning, insamling, urval och bearbetning av innehåll som präglas av rapportering från verkliga, och ofta aktuella, händelser, nyheter. Materialet sammanställs av journalister och sprids genom press, etermedia eller via Internet och anses vara en av de främsta källorna till information och åsikter i det nutida samhället…”
Ett av problemen i dagens medievärld är att journalistik är en väldigt sällsynt företeelse. Tidningar, radio och TV publicerar sådant som kanske ser ut som journalistik. Men i verkligheten är det i princip alltid någon annan än journalisterna som gjort det viktiga fotarbetet som ligger till grund för rapporteringen. Någon annan som gjort undersökningen, planerat utspelet eller läckt viktig information. Undantag finns givetvis. Men testa gärna själv genom att gå igenom nyheterna i en genomsnittlig dagstidning – eller nyhetssändning. Vem/vilka är källan/källorna? Vilka intressen ligger bakom rapporteringen? Vilket jobb har journalisten egentligen gjort?

Utrikesjournalistiken är inget undantag. I de fall mediet har en egen korrespondent plockar hon/han oftast upp något ur nyhetsfloden och återpublicerar – gärna ompaketerat så att det framstår som ett eget journalistiskt jobb. Även här finns undantag. Och för det mesta är det frilansjournalister som står för dessa undantag och tar sig in i känsliga områden för att rapportera om rådande förhållanden. Det finns dem som på fullaste allvar hävdar att journalister inte ska försöka bedriva sådan journalistik. Typ: Har journalisten inget tillstånd från de som styr landet har hon/han inget där att göra. Jag håller inte med om det. Jag har själv bland annat tagit hjälp av den västsahariska befrielserörelsen Polisario för att med egna ögon se den 220 mil långa ökenmur Marocko byggt. Muren går både inne i det av Marocko ockuperade Västsahara och den del av Västsahara som inte står under marockansk kontroll. Utan Polisarios hjälp hade jag knappast heller kunnat resa runt i de fyra västsahariska flyktinglägrena och intervjua några av de cirka 165 000 människor som försöker överleva mitt ute i Algeriets otillgängliga stenöken. Jag tycker det är viktigt att även dessa röster får höras och att nya fakta kommer fram om Afrikas längsta konflikt.

I Burma har jag, tillsammans med modiga kollegor, mött människor som satt sina liv på spel genom att bli intervjuade om vad som egentligen pågår i landet. Att komma bakom maktens fasad i den hemliga huvudstaden Naypyidaw eller höra demokratikämparnas berättelser hade inte varit möjligt – om den burmesiska militärjuntan fått bestämma. Detta eftersom journalister regelmässigt nekas tillträde till den nya huvudstaden och demokratiaktivisterna fängslas. Utan journalistik kan bara de med pengar eller egna upparbetade informationskanaler nå ut med sin version av sanningen. Det ger en väldigt skev världsbild. Men trots att de frilansjournalister som försöker göra journalistik fyller en viktig funktion är arbetsvillkoren usla.

De flesta frilansjournalister har mycket sämre skydd ute på fältet än sina fast anställda kollegor. Svenska TV-bolag anlitar exempelvis privata företag för att ta hand om säkerhetsfrågan för sina anställda. Nyhetsteamen kan ha välutbildade livvakter under dygnets alla timmar när de är ute på uppdrag. Men när samma bolag anlitar frilansare är de inte lika nogräknade med säkerhetsfrågan. Det är något frilansjournalisten får fixa på egen hand.

Frilansjournalisternas får, i princip utan undantag, aldrig betalt för det jobb de lägger ner. Det finns minimirekommendationer som chefer, redaktörer eller andra beställare skulle kunna följa. Men för ett journalistiskt jobb som tar mer än ett par dagar att göra finns det ingen som kommer i närheten av att betala enligt rekommendationerna.

Frilansjournalister får också förbereda sig på idéstöld, skambud eller erbjudande om att jobba på spekulation. Det senare är turligt nog ganska ovanligt i de medier som försöker framstå som seriösa. Men undantag finns även här. Ett självupplevt exempel är en kontakt jag hade med tidningen Sydsvenskans utrikesredaktör Karen Söderberg. Jag hade varit på reportageresa i Burma och unikt material till ett bra nyhetsreportage om de bortglömda offren för cyklonen Nargis, som dödade cirka 138 000 människor år 2008. Trots att jag tidigare inte publicerat mig i tidningen Sydsvenskan tyckte jag att det kunde vara värt ett försök. Karen Söderberg är en erkänd publicist som varit gästprofessor på journalisthögskolorna i Stockholm och Göteborg År 2005 fick hon även Publicistklubbens utmärkelse Guldpennan. Karen Söderberg var intresserad av materialet men efter några mejl kom det fram att hon ville att jag och den fotograf jag jobbat med skulle arbeta på spekulation. Hon skrev:

“Eftersom vi inte har jobbat ihop tidigare, kommer jag inte att köpa utan att ha sett det färdiga reportaget, text och bild som det är tänkt ihop.” (Ur mejl från Karen Söderberg 2008-07-10)

Jag svarade, via mejl, att jag aldrig har och aldrig tänker jobba på spekulation. Om hon ville se tidigare jobb fanns mycket av mina tidigare reportage samlade på min hemsida. Dessutom undrade jag om detta var Sydsvenskans officiella inställning:

“Är det en vanlig policy hos er? Skulle du själv göra samma sak med, låt oss säga en erfaren och erkänt duktig golvläggare, att: Du har aldrig jobbat för mig tidigare så gör jobbet först och sedan tar jag ställning till om jag vill ha det eller inte. Ärligt talat, skulle du själv vilja bli behandlad så? Jag skulle gärna vilja höra din motivering till varför ni tar er rätten till detta.” (Ur mejlsvar 2008-07-10)

Karen Söderberg svarade:
”Ja, så gör vi första gången vi jobbar med någon eller några vi inte arbetat med tidigare. Vi har inte jättemycket pengar att köpa för och försöker så gott det går att lägga dem på det som verkligen ger läsarna det vi inte kan få på annat sätt. Det var inte min mening att vara oförskämd eller nedlåtande. Vore du en golvläggare och jag skulle ha ett stort golv lagt, frågade jag nog gärna en av dina tidigare kunder hur golvet blev. För övrigt är jag rätt säker på att golvläggandets expertis är mer entydig än reportrandes.” (Ur mejl från Karen Söderberg 2008-07-10)

Några månader efter denna mejlväxling fick Karen Söderberg Lukas Bonniers Stora Journalistpris för att "…hon som uppskattad reporter, redigerare och chef under decennier och i ett antal medier drivit den journalistiska utvecklingen framåt…”.

Reportaget om Cyklonens bortglömda offer publicerades i en annan tidning och nominerades till Röda Korsets journalistpris.

Men om nu frilansjournalisterna har så usla villkor och blir så illa behandlade, varför fortsätta? Varför inte söka en trygg anställning eller byta yrke? Jag kan bara svara för mig själv. Och jag tycker det är viktigt med journalistik. Möta människor, rikta ficklampan mot världens ljusskygga platser och andra skumma företeelser. Det är ingenting som jag har råd att göra hela tiden. Men någon eller några gånger per arbetsår försöker jag skapa utrymme för egna journalistiska projekt. Men då förutsättningarna hela tiden försämras vet jag inte hur det blir i framtiden.

En sak är jag dock säker på. Världen behöver fler journalister som Martin Schibbye, Johan Persson och Dawit Isaak. Journalister som trots usla arbetsvillkor tycker det är så viktigt med journalistik att de är villiga att sätta sin egen säkerhet på spel. Men ska de verkligen behöva riskera livet eller flera år i fängelse? Ministrar, chefer, redaktörer och andra med makt och inflytande borde förbättra situationen och möjligheterna att bedriva journalistik. Om det inte sker någon positiv utveckling finns lär vi se ännu mindre journalistik i framtiden. Ännu färre röster kommer att höras. Jag hoppas, för demokratins skull, att det blir en förändring

Fredrik Quistbergh, frilansjournalist och författare

 

PS. Vill du också delta i Journalisternas solidariska fängelseaktion? Skicka ett mejl till zandrathuvesson@gmail.com och anmäl dig. Mer information hittar du på Journalisternas solidariska fängelseaktions facebooksida. DS.

 


> lägg till ny kommentar | Tipsa en vän

/Fredrik (inte verifierad)

Hej Ola, självklart får du gärna återpublicera delar av texten på din blogg. Kul att du gillar den! Och exemplet med att jobba på spekulation och Karen Söderberg tog jag med just för att hon är en så hyllad och framstående redaktör. Jag har givetvis stött på värre redaktörer under årens lopp. Men det här med att jobba på spekulation tycker jag inte är ett okej krav från redaktörer och andra med beslutsfattande makt. Det bör givetvis, precis som när det gäller alla andra yrkeskategorier, räcka med arbetsprover och/eller referenser. Varför är det bara, återigen, frilansjournalisten som ska ta alla risker?

Allt det bästa

/Fredrik


Ola Wong (inte verifierad)

Hej Fredrik, Väldigt bra skrivet. Jag håller dock inte med dig om Karen Söderberg. Hon var min chef fram tills denna vecka (hon går över till sportredaktionen nu). Jag tycker att under de åren vi har samarbetat har hon varit en av de bättre redaktörer jag har haft. Jag kan till viss del också förstå hur hon resonerade i ditt fall, om man aldrig har jobbat med någon innan så kan det finnas skäl att vilja titta på materialet först. Men det är bra att du tar upp frilansars villkor! Tidningarna har överlag gjort sig av med sitt fasta korrenät och saknar totalt någon genomtänkt plan hur man ska agera kring journalister. Varenda gång det händer något känns det som om redaktionerna måste uppfinna hjulet på nytt (eller snarare, ingen bryr sig. Många redaktioner saknar totalt rutiner kring säkerhet, försäkring (!) hur gör redaktionen om något går snett. Ingenting sker om inte journalisten får ett utbrott på dem, och hur många frilansare vågar få ett utbrott på chefen?). Är det ok om jag återpublicerar delar av din text på min blogg? Vänliga hälsningar, Ola Wong


Hanna Sistek (inte verifierad)

Väldigt starkt skrivet, Fredrik!

Och väldigt väl förankrat i verkligheten. Det säger jag efter fem år som frilans baserad i Indien/globalt, inklusive många resor till konfliktområden. Det är bra och på tiden att vi börjar ta upp frågan om frilansars villkor.

Jag älskar mitt jobb men det finns en svårförklarlig diskrepans mellan villkoren för frilansjournalister och anställda. Och med tanke på var mediaindustrin barkar - allt mer blir gjort av frilansar - så är det viktigt att ta upp det här på allvar, om vi vill ha någon kvalitetsjournalistik från utlandet i framtiden. Som det är nu så görs denna på frilansarnas egen bekostnad. För att vi just älskar vad vi gör. Men det är så klart inte hållbart i längden.

Varma hälsningar från Delhi
Hanna Sistek



Användarinloggning

quistbergh.se nyhetsbrev