Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Deprecated: Function ereg() is deprecated in /storage/content/60/125060/quistbergh.se/public_html/includes/file.inc on line 645 Att fly sitt hemland | quistbergh.se

Att fly sitt hemland

En version av denna text har tidigare publicerats i: Mana 2/2005. Texten © författaren/författarna. För eftertryck krävs tillstånd från författaren/författarna. Men om du vill skriva ut och läsa artikeln eller ge den till en god vän går det givetvis bra. De är till för att spridas. Om du har frågor, gå till kontakt.
Dokumentadress: [http://www.quistbergh.se/view/92]
Tipsa en vän om denna artikel, klicka här. Skriv ut denna artikel, klicka här.

Tänk dig att du inte får röra dig fritt i ditt eget hemland. Tänk dig att du inte får ordna konserter med ditt eget hemlands musik. Bryter du mot någon av dessa regler riskerar du tortyr. Detta var vardagen för Laaroussi, Sidiahmed, Hamdi och Mohammed. Här är deras berättelse om att växa upp och leva i ett öppet fängelse.

Text: Fredrik Quistbergh 


När Laaroussi Abdallah Salek och Sidiahmed Mohamed Salem fick veta att de blivit avslöjade som aktiva i motståndsrörelsen stod de inför sitt livs viktigaste val.
–    Vi hade tre olika möjligheter, säger Laaroussi Abdallah Salek.
–    Att gömma oss resten av livet. Att bli torterad i fängelse och kanske avslöja namn på personer som är oskyldiga. Eller att gå med i Polisario.
Laaroussi och Sidiahmed valde det sista alternativet. De lämnade familj och vänner i det av Marocko ockuperade Västsahara för att fly till de västsahariska flyktinglägrena i Algeriet. Men vägen dit var långt ifrån oproblematisk.
För att kunna ta sig till flyktinglägren i Algeriet var de tvungna att på något sätt ta sig förbi den tvåhundratjugo mil långa ökenmur Marocko byggt. En mur som bevakas av ungefär 160 000 marockanska soldater.
De tog sig med bil till en plats någon mil från muren. Väl där letade de efter beduiner som kunde hjälpa dem över. Efter några dagar fann de en grupp beduiner som visade en väg där de kunde ta sig till det område av Västsahara som inte står under marockansk kontroll. Ett område som Polisario kallar ”befriat”. Även om det inte fanns en marockansk soldat i sikte var det största hotet ett annat. Längs med muren har Marocko nämligen placerat ut cirka två miljoner minor. Efter många sandstormar är det ingen som har riktig koll på vart de dolda livsfarorna finns.
–    Beduinerna känner till de rätta ställena, säger Laaroussi.
–    Det är oftast där regnet sköljt bort minorna. När beduinerna ser efter sina kameler vet de vilka ställen som är säkra. Men när vi skulle över muren visste vi inte om vi skulle dö eller om vi skulle klara det. Så visst var det en chansning.
Laaroussi lutar sig framåt, tittar ut genom ett av husets små uthuggna fönster i markhöjd och ser att det börjar skymma.
–    Är det okej om jag äter lite, frågar han.

Det blir ett välkommet avbrott i intervjun som redan pågått i flera timmar. Tolken, som även han benhårt följer fastemånaden Ramadans regler, är så hes att han måste ta harklingspaus var femte minut. Den mjölkvita ramadansoppan som ägarna till huset vi sitter i kommer med slinker snabbt ned. Även jag och fotografen tar en klunk av soppan och rycker åt oss några dadlar.
Vi befinner oss i Auserd, som är ett av fyra västsahariska flyktinglägren i nordvästra Algeriet. Förutom Laaroussi och Sidiahmed träffar vi Hamdi Wabet och Mohammed Mahjoub Moloud. Hamdi är 30 år gammal och flydde i januari 2004. Under sin tid här har han gått en militärutbildning och ska nu ansluta sig till Polisario. Mohammed är 21 år gammal och lyckades först efter tre försök ta sig över muren. Den första gången hade han och några vänner en bil men efter flera punkteringar fick de vända hem till fots. Andra gången stal han och vännerna en polisbil men de blev upptäcka, torterade och förhörda av marockansk militär. Vid det tredje försöket snodde han sin pappas bil och efter en lång vandring i öknen lyckades de, februari 2003, att ta sig över muren.
Mohammed vill ansluta sig till militären. Men det är inte riktigt klart hur det blir. Laaroussi och Sidiahmed är bägge 27 år gamla, flydde till lägrena i januari 2002, och ska plugga i Libyen. Laaroussi ska studera engelska och Sidiahmed var inne på litteratur men är idag inte helt säker på sitt val. Alla fyra är uppväxta i El Aaiún, den största staden inne i det av Marocko ockuperade Västsahara med cirka 200 000 invånare. Alla fyra var aktiva inom motståndsrörelsen. Hamdi i en organisationen uppkallad efter polisariomartyren Hafid Boudjemaa och de andra tre i ungdomsorganisationen Shabab El Ouali.
Laaroussi: Jag har växt upp och levt i ett stort öppet fängelse. Vi har ingen yttrandefrihet och det finns inga jobb. Det fuskas i alla val.
Sidiahmed: Alla som jobbar inom de lokala myndigheterna eller i parlamentet väljs av Marocko. Man vet på förhand vilka som kommer att få de befattningarna.
Laaroussi: Vi västsaharier får inte jobba inom sektorer marockanerna betraktar som känsliga.
Sidiahmed: Vi får ingen bra utbildning. Det finns inga universitet i de ockuperade områdena så då måste man flytta till Agadir eller liknande. Om vi skulle komma in på ett universitet är det mycket problematiskt att hitta någonstans att bo. Vi västsaharier betraktas som andra klassens människor.
Laaroussi: Dessutom försöker marockanerna att begrava den västsahariska kulturen.
Hurdå?
Laaroussi: Vi får inte ha konserter med västsaharisk musik eller spela teater. Vi får inte ens utöva våra traditionella sporter.
Sidiahmed: Fotbollslaget från den södra provinsen kallar sig för Västsahara. Men det finns inga västsaharier med i laget. Utan det består av marockanska militärer. Laget kallas för ”Gröna marschens ungdomar” . Det här laget bor inte ens i det ockuperade området. Utan de bor i norra Marocko. De kommer bara den dagen då de ska spela.
Hamdi: Det kommer inte att bli någon fred så länge marockanerna finns inne på det ockuperade området.
Sidiahmed: Marockanerna plundrar våra naturtillgångar. De tar sand , fosfat och de fiskar ut vår fisk. Allting exploateras av den marockanska regimen. Bläckfisken håller på att bli totalt utfiskad på vår kust, som brukade vara ett av de bläckfiskrikaste områdena i världen. I fosfatgruvorna arbetar de tjugofyra timmar om dygnet för att plundra det som är vårt. Dessutom försöker den marockanska regimen vilseleda världsopinionen. När Kofi Annan kom på besök i de ockuperade områdena så samlade de tusentals och åter tusentals marockaner. De distribuerade västsahariska kläder till dem och marockanska flaggor.
Laaroussi: Den marockanske regimen underlättar för marockaner att flytta till de ockuperade områdena. Priserna är mycket lägre för bosättarna. Marocko vill att så många marockaner som möjligt ska flytta till de södra delarna och bosätta sig där. Lönerna är mycket högre. Västsahara ska marockaniseras. Samtidigt vill de att vi västsaharier ska vara lågutbildade och utföra enklare arbeten. Marocko är skyldiga att erbjuda oss jobb. Men de jobb de erbjuder ligger oftast långt från hemmet så att man ska säga upp sig själv.
Hur försökte marockanerna få över er till sin sida?
Laaroussi: Under de första åren var marockanerna inte intresserade av den västsahariska befolkningen, inte ens av att använda dem i propagandasyfte. Då var deras politik mer av den brända jordens politik. De förstörde och plundrade så mycket de kunde. Men de sista åren har den marockanska regeringen bildat en kommitté för försoning och satsat många miljoner dollar på den processen.
Sidiahmed: Bland annat deporteras unga människor från de ockuperade områdena till olika städer i Marocko. Det startade i mitten av sjuttiotalet med 70 personer på försök. Det var framgångsrikt. 1987 deporterades 6 700 unga människor från de ockuperade områdena. De vill att de ska avsluta sina studier och ger dem någonstans att bo inne i Marocko så att de ska smälta in bland befolkningen och anpassa sig. Det är ett annat sätt att begrava den västsahariska kulturen.
Hamdi: Är det okej om jag röker?

Att rapporterna från det av Marocko ockuperade Västsahara är så få har flera orsaker. Dels är det ett extremt slutet samhälle. Journalister som tar sig till den södra provinsen för att intervjua kritiker till den marockanska regimen blir snabbt upptäckta och utkastade. För att kunna kontrollera alla västsaharier har de försetts med speciella pass. Bokstäverna ”SH” framför passnumret avslöjar att innehavaren är västsaharier och därmed inte har samma rättigheter som en marockan. Bokstavskombinationen gör att de inte kan röra sig fritt i landet och heller inte resa till ett annat land utan speciellt tillstånd som är mycket svårt att få.
Hamdi: Tyvärr är det en mörkläggning om vad som pågår i de ockuperade områdena. FN är totalt frånvarande. Människorättsorganisationerna finns inte där. Och även om du försöker strida för dina rättigheter kontrolleras hela det juridiska systemet av marockaner. De gör vad de som passar dem.
Varför har inte FN och olika människorättsorganisationer mer fokus på detta?
Hamdi: Vid varje stor händelse, såsom en demonstration, försöker Marocko avleda FN-personal. De bjuder in MINURSO -styrkorna till en fest vid kusten, långt bort från händelsernas centrum. Alla besökare har ingen rätt att röra sig fritt. Även turister som inte är intresserade av politiken förföljs och bevakas av den marockanska säkerhetspolisen. Du kan själv försöka så får du se hur det är.
Sidiahmed: De mänskliga rättighetsorganisationerna får information av oss. Om du blir tillfångatagen för att du gjort motstånd mot den marockanska ockupationen tar de dig inte till domstol för att du spritt flygblad eller liknande. De ändrar på allting. De kanske åtalar dig för stöld, handel med droger men inte för det så kallade brott som du faktiskt begått.
Laaroussi: Vid ett tillfälle var det en grupp västsahariska människorättsaktivister som skulle resa till Genevé för att föra fram sina åsikter. Men när de nådde flygplatsen beslagtogs alla deras dokument och de fördes tillbaka. Det fanns en organisation som kallades för ”Sanning och rättvisa” men deras kontor i El Aaiún har stängts. Ingen av dem tillåts att jobba med människorättsfrågor längre. Alla advokater som jobbade i detta forum blev deporterade. De som inte velat ge upp sitt jobb har blivit utfrysta.
Att Marocko motverkar deras arbete, tycker ni det är ett hållbart argument för människorättsorganisationerna att inte göra mer?
Hamdi: Människorättsorganisationerna har inget argument för att strunta i oss.
Sidiahmed: Marocko skyddas av bland annat Frankrike. Utan Frankrikes veto skulle folkomröstningen redan ha skett.

Som om det inte vore nog att ständigt vara på sin vakt och bli betraktad som en andra klassens medborgare riskerar västsaharierna en än grymmare behandling. Nämligen fängelse och tortyr. Hamdi tillbringade åtta månader i Bessisimi, en militärbas i El Aaiún. En morgon kom polisen till hans hem och hämtade honom till förhör.
Hamdi: När vi kom till häktet frågade de en massa frågor. Frågorna är ibland väldigt dumma: Vad vill du få ut av Polisario? De frågade vad våra slogans betydde, vad som menas med hemland. I fängelset är det hemska förhållanden. De sa åt oss att glömma våra gamla namn och började kalla oss för åsna nummer ett, åsna nummer två och så vidare. Även kvinnorna behandlas fruktansvärt illa. De band för ögon och händer på kvinnorna. Sedan hämtade de någon av de manliga fångarna och tvingade oss att ha sex framför fångvaktarna. Det har hänt att de tvingat syskon att ha sex med varandra och det är så hemskt att det inte går att beskriva.
Hamdi: Toaletten låg cirka sjuttio, åttio meter från min cell. Man brukar kalla marockansk polis för chef. Men för att vi skulle få gå på toaletten var vi tvungna att kalla fångvaktaren för Hadji. Det betyder att du ger honom respekt och ära. När jag till slut fick gå på toaletten hjälpte fångvaktaren mig dit. Men på vägen tid blev jag slagen och de kallade mig för en massa saker. Efter det bad jag aldrig om lov att gå på toaletten utan uträttade mina behov i cellen. Det var ingen som bad att få gå på toaletten.
Hamdi: När den marockanska säkerhetspolisen torterar dig finns det något som kallas för flygplanet. Du är tvungen att krypa ihop till en boll. De binder händer och fötter med ståltänger och rep. Sedan sätter de en bindel för dina ögon. De sätter en kedja till dina fötter och hänger upp dig i mitten av rummet. De öppnar din mun och lägger en påse med 100 gram salt i din mun. Munnen är fortfarande öppen på grund av saltet. Sedan använder de klister för att limma fast en toalettrasa i ditt ansikte som är insmetad med desinfektionsmedel som används för att skura toaletterna. Det angriper både mun och näsa. Alla dessa saker andas du in och det når hjärtat och bröstet. Om du är mer än två minuter i den här positionen är det risk att du dör. De låter dig hänga i en och en halv minut i den här ställningen för att du inte ska dö och sedan släpper de ner dig. Ett fritt fall mot golvet och lämnar dig där. Jag har fortfarande skador från fallet [Hamdi visar sina ärr på armarna]. När du ramlar ner kämpar du fortfarande för att överleva, att hitta andan. Då bombar de dig med frågor. Om du inte har svimmat kommer agenterna och trakasserar dig. De undrar hur många olika styrkor Polisario har, vilka vapen och allt möjligt som handlar om Västsahara. Dagen efter kommer de och ställer nya frågor eller ställer om samma frågor och jämför svaren. Min rörelse försöker att inte avslöja någonting. Ju hemligare du är, desto större chanser att lyckas. Även om du dör under tortyren är svaret: Jag vet inte.
Om du är i en situation där du håller på att dö kan det väl vara svårt att kontrollera sig själv?
Hamdi: Självklart finns det människor som inte kan kontrollera vad de säger. De säger vadsomhelst, även hemligheter om deras rörelse. Människor avslöjar även hemligheter när de är påverkade av droger.
Sidiahmed: Människor är människor.
Hamdi: När marockanerna ska släppa ut dig ur fängelset kommer höga militärer och polischefer för att träffa dig. De ger dig nya kläder och pengar. De pratar snällt med dig och att du ska glömma allt som hänt i fängelset och ge upp kampen.
Hur kom du ut?
Hamdi: Vissa mänskliga rättighetsorganisationer som får reda på vilka som har blivit tillfångatagna sätter press på Marocko att släppa dem. Så plötsligt blev jag tagen från min cell. De band för mina ögon och jag blev förd till ett rum med en massa dokument som jag skulle skriva under. Med händerna förbundna fick jag lämna mina fingeravtryck på papperena. Jag hade ingen aning om vad som stod. Sedan blev jag förflyttad till ett vanligt fängelse. I rättegången kom dokumenten fram och det visade sig att jag med mina fingeravtryck erkänt att jag handlat med droger.
Sidiahmed: Om någon internationell organisation frågar efter dig kommer de i din mapp hitta en massa brott. När du blir frisläppt av marockanerna säger de att du fått amnesti av Marockos kung. Det har ingenting med människorättsorganisationerna att göra utan de vill få det till att vara en nobel gest av kungen.
Vad ger er hopp?
Laaroussi: För bara några månader sedan erkände Sydafrika oss som stat och det visar att andra fortfarande bryr sig. Turkiet diskuterar också att erkänna Västsahara.
Hamdi: Vi kommer aldrig att ge upp.
Sidiahmed: Våra föräldrar talade alltid om för oss att vi är västsaharier och inte marockaner. Det finns vänner i exil. De berättade om våra fastrar och farbröder. De rådde oss alltid att hålla oss ifrån marockanerna och marockansk kultur. De talade också om för oss att hålla oss ifrån droger och alkohol. Om du åker till de ockuperade områdena med två personer och frågar ett barn vem som är marockan och vem som är västsaharier kan även ett barn se skillnaden.
Laaroussi: Du kan se skillnaden på hur man går och uppträder.
Mohammed: När någon mäktig person från Marocko håller tal stänger ett västsahariskt barn av TV: n.
Hamdi: Hoppet är frihet. För att nå denna frihet är jag beredd att göra vadsomhelst.
Laaroussi: Det som ger mig hopp är barnen. När vi har dem runt oss och vänner som sprider vårt budskap finns det hopp.
Många i Sverige vet väldigt lite om Västsahara. Vad vill ni säga till dem?
Laaroussi: Det finns människor här och vi kräver varken bröd eller pengar. Det enda vi kräver är vår rätt till vårt eget land.
Sidiahmed: Den svenska regeringen och EU  bör uppmärksamma detta. Den svenska regeringen borde hjälpa oss i vår kamp.
Laaroussi: Sverige är ett land som skrivit under FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna. När det gäller artikeln om självbestämmande så begär vi av dem att de ska respektera innehållet i denna artikel och de mänskliga rättigheterna. Vi bjuder in alla som vill göra något för oss att agera.
Sidiahmed: Att sätta press på Marocko och få bort den mörkläggning som pågår när det gäller vad som händer i det ockuperade området.

Skymningen har gått över till becksvart kväll och dadlarna börjar ta slut. Jag försöker bjuda på portionssnus men ingen vill ha. Vi diskuterar tobakens nackdelar fram och tillbaka. En diskussion som tar slut med att Hamdi säger.
–    Marockaner är värre än cigaretter.
Alla fyra börjar garva högt och Laaroussi berättar en Marocko-historia som var mycket populär i hans organisation.
–    Det var en västsaharier, en marockan, en fransman och en engelsman som var ute på en gemensam resa. De skulle gå en lång väg. När de kom fram till en bergstopp tog fransmännen en cigarett och sa: I Frankrike har vi en massa sådana här. Och så kastade han iväg cigaretten. Sedan kom britten och tog sin vattenflaska och sa: I England har vi massor av vatten. Och så kastade han flaskan. Västsahariern knuffade ut marockanen från stupet och sa: Vi har alldeles för många marockaner i Västsahara.
Alla fyra brister ut i nytt skratt. När det börjar tyna bort tittar Sidiahmed mig i ögonen och säger.
–    Nu vet du en del om den här frågan och det är ditt ansvar att sprida kunskapen vidare.

 

 Fakta/Västsahara:

Västsahara ligger inklämt mellan Marocko, Algeriet, Mauretanien och Atlanten. Västsaharierna är ett nomadfolk som i århundraden levt i öknen. 1884 blev området kolonialiserat av Spanien.
År 1975, när spanjorerna var på väg att släppa sitt styre, invaderades Västsahara av Marocko och Mauretanien. Många västsaharier tvingades då fly till Algeriet där tillfälliga flyktingläger upprättades. Sedan dess har ett krig pågått mellan Marocko och den västsahariska befrielserörelsen, Polisario.
Den 27 februari 1976 utropade Polisario republiken SADR, The Saharawi Arab Democratic Republic. SADR har i skrivande stund erkänts av 76 stater. Samtidigt har ingen stat i världen erkänt Marockos ockupation.
1991 gick båda parter med på eld upphör och FNs säkerhetsråd har antagit en fredsplan. FN har vid upprepade tillfällen försökt få till en folkomröstning om Västsaharas självständighet. Men den har fortfarande inte ägt rum.
Polisario accepterade sommaren 2003 den så kallade Bakerplanen, där Västsahara under en femårsperiod ges begränsat självstyre innan en folkomröstning hålls. Marocko avvisade dock denna kompromiss kategoriskt.
 

 

Fakta/Ökenmuren:

När Mauretanien 1979 slöt fred med Polisario valde Marocko en helt annan väg. De byggde en mur för att skydda sig mot Polisarios attacker. Marocko kallar den ”försvarsvall” och västsaharierna kallar den för ”Skammens mur”. Muren började byggas 1980 och stod klar 1985. Den är byggd i sex olika delar och sträcker sig sammanlagt över 220 mil. Det är längre än hela Sverige som sträcker sig 157,2 mil från nord- till sydspets. Muren går både inne i det av Marocko ockuperade Västsahara och mot det som av Polisario kallas för befriat område, den del av Västsahara som inte står under marockansk kontroll. På Marockos sida bevakas muren av cirka 160 00 marockanska soldater. År 2000 spenderade Marocko 1,8 miljarder dollar på militären. Det motsvarade ungefär femton procent av de offentliga utgifterna.
Muren kan se olika ut på olika ställen. Framför de marockanska militärposteringarna, så kallade ”strong points”, består den först av ett minfält. Totalt har Marocko placerat ut cirka två miljoner minor och på grund av många sandstormar har ingen exakt koll på vart alla dessa minor finns. Efter minfältet är det ett dike, sedan taggtråd. I sin helhet har Marocko använt omkring 2 000 mil taggtråd. Efter taggtråden kommer den uppskattningsvis två meter höga muren, som på sina ställen enbart består av hårt packad sand. Murens stolpar utgörs var femte kilometer av en marockansk militärpostering. Där kan en mur till, oftast av sten, förekomma. Var trettionde kilometer kan radarutrustning och tungt artilleri finnas.
 

 

Skriftliga källor: Nationalencyklopedin, Utrikespolitiska Institutet, boken ”Endgame in the Western Sahara” av Toby Shelley, boken ”Västsaharas kamp för oberoende” av Erik Fichtelius, www.spsrasd.info, www.arso.org, www.afapredesa.org, tidskriften Västsahara 3-4/2004, boken ”Västsahara – Afrikas sista koloni” av Lena Thunberg och nyhetsbrevet Globalt Perspektiv nummer 10-3/2003. 


> Tipsa en vän


Användarinloggning

quistbergh.se nyhetsbrev