quistbergh.se

Nafaa Muhammed Salem pekar på en granathylsa som markerar att området är minerat. Sedan vrider han kikarsiktet för att ställa in skärpan. En kilometer bort ser han taggtråd, en sandvall och bakom den några marockanska soldater. Soldaterna bevakar Nafaas hemland: Västsahara.
– Vi är det enda folket på jorden som inte haft vår frihet sedan 1884, säger han.
– Muren Marocko byggt delar vår nation i två. Den är olaglig eftersom hela ockupationen är olaglig. Det är en skammens mur.

Nafaa slutar titta i kikaren men har fortfarande blicken fäst på det land han var tvungen att fly från vid sju års ålder. I november 1975 kom marockanska soldater från norr, mauretanska soldater från söder och västerut fanns bara Atlanten. Enda vägen bort från fiendens invasion var att gömma sig i öknen och försöka ta sig över gränsen mot Algeriet.
Nafaa berättar hur han med sin mamma och fem systrar flydde österut. Hans pappa, liksom de flesta andra män och ett fåtal kvinnor, följde inte med eftersom de stred för den västsahariska befrielserörelsen Polisario.
– Jag minns det som igår hur bomberna föll bara några meter från oss, säger Nafaa.
– Vi grävde skyddsrum under jorden. Där levde vi så länge solen var uppe av rädsla för marockanskt bombflyg. Vi gick bara ut när det blev mörkt. Det var extremt hett och trångt på dagarna. På kvällarna var det kallt. Vi var tre till fem personer som fick dela på samma filt under natten.

Sex månader efter invasionen var Polisarios förhandlingar med Algeriet klara. De västsaharier som gömt sig kunde börja ta sig över gränsen till Algeriet. Deras nya hem var tält av vit linneduk. Tälten var ungefär lika stort skydd mot saharaöknens stekande sol som ett vitt A4-ark. Många använde sina egna kläder som tältduk istället.
Ett annat problem var sjukdomar som spreds snabbt i lägren. Nafaa minns hur det varje dag kom en ambulans och plockade upp fem, sex döda barn. Dessutom var de fortfarande rädda för marockanskt bombflyg. I anslutning till varje tält grävde familjerna ett hål under jorden för att kunna ha som skyddsrum.
I dag, närmare trettio år efter invasionen, bor det cirka 165 000 västsaharier i flyktinglägrena i Algeriet. Dock har det skett många förbättringar. De nya tälten är exempelvis av mycket bättre kvalité och ett unikt utbildningssystem gör att de allra flesta kan läsa och skriva.
Men det är en vardag som knappast kan kallas dräglig. En av fienderna är bristen på mat och vatten. En annan är tristessen. Alla vittnar om att leva på flykt i ett stekhett väntrum tar på krafterna. Många längtar efter familjemedlemmar som inte lyckades fly. Andra är födda i lägren och har inte ens sett sitt eget hemland.
Möjligheterna att en dag få göra det har inte direkt ökat genom Marockos mur. Muren, eller försvarsvallen som Marocko kallar den, är byggd i sex olika delar och sträcker sig sammanlagt över 220 mil. På Marockos sida bevakas muren av cirka 160 000 soldater.
Eftersom det råder vapenvila sedan fjorton år tillbaka förs kriget i dag mestadels på retorisk nivå. Marockanerna menar att de har en historisk rätt till de södra provinserna, som de kallar Västsahara. De västsahariska flyktingar som lever i lägren i Algeriet kallas av Marocko för fångar.
I torsdags släppte Polisario de 404 marockanska fångar som funnits i lägren. Många av dem har varit fångar i nära 20 år. De har stått i fokus för Marockos retorik där de ansetts vara exempel på Polisarios och Algeriets omänskliga hållning.

Polisario framhåller att de har internationell rätt på sin sida. Att Västsahara är Afrikas sista koloni och 76 av världens stater har erkänt den som ett eget land.
Dock har inget land i världen erkänt Marockos ockupation. Och är det några som är fångar är det alla de västsaharier som bor i Västsahara och behandlas likt andra klassens medborgare. De har speciella pass där bokstavskombinationen ”SH” framför passnumret gör att de exempelvis inte kan resa fritt.
Polisario tycker att det är Marocko som är orsaken till att den folkomröstning bägge parter kommit överens om ska hållas inte kommer till stånd.

Bristen på dialog, politisk kreativitet och diplomati är slående menar Kjell-Åke Nordquist, lektor i freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet. Han har gjort en studieresa till Marocko och de västsahariska flyktinglägrena där han mötte de olika parterna.
Dock ser han inga skäl till att konflikten inte skulle kunna lösas.
– Om det internationella samfundet och ett antal kritiska stater för utvecklingen i Marocko, Västsahara och Algeriet lägger manken till så kan man presentera villkor för en fredlig lösning, säger han.
Många jämför med konflikten mellan Östtimor och Indonesien. Den visar att ett land kan bli självständigt trots ockupation efter en kolonial period. Men knuten ligger i hur konflikten hanteras. Mellan Indonesien och aktörerna på Östtimor fanns det hela tiden en underström av kontakter parterna emellan.

Mellan Västsahara och Marocko ligger dock alla samtal sedan år tillbaka helt nere. För att frågan ska kunna lösas måste den prioriteras högre av exempelvis FN.
Bristen på debatt om den 220 mil långa ökenmuren är ett tecken på hur lågprioriterad frågan är internationellt. Israels bygge av en skyddsbarriär, eller mur som den Internationella domstolen i Haag (ICJ) valt att kalla den, har rönt stor internationell uppståndelse. Israels mur strider enligt ICJ mot folkrätten eftersom den delvis byggts på ockuperat område. Marocko byggde sin mur långt tidigare i ett område utan samma strategiska betydelse som Mellanöstern har, vilket inneburit att man sluppit både debatt och juridiska processer.
– Det finns i princip ingenting i Marockos mur som gör den annorlunda eller mer human i sak än den israeliska muren, säger Kjell-Åke Nordquist.
– Den marockanska muren kom till efter regelrätta strider, den är mer befäst i militär mening än den israeliska. Om det pågick strider vid den här muren skulle det rapporteras i medierna. Men vapenvila och att konflikten inte befinner sig på någon hög politisk nivå är några av förklaringarna till att frågan får så lite uppmärksamhet.

Nafaa Muhammed Salem tror varken på folkomröstning eller FN. Sedan 1987 har han varit i Polisarios tjänst, som soldat, sambandsofficer och ställföreträdande chef för Polisarios kontor i Sydafrika. Men han är noga med att poängtera att dessa åsikter är hans egna.
– Hoppet är att det västsahariska folket slutar prata strunt och går ut i krig. Vi ska gå mot muren, förstöra den och den marockanska armén. Jag vill inte se min dotter ruttna bort i ett tält på det mest fientliga och otillgängliga stället på jorden. Ingen framtid, utbildning, inget hus och ingen frihet vilket är det viktigaste av allt. Jag föredrar att dö framför att leva ett sådant liv. Döden har i alla fall en mening.