quistbergh.se

Efter ett par veckor som tacksamma gäster hos Fredrik i San Salvador är det nu också dags för ett gästspel i självaste bloggen. Vi har tillbringat ett antal dagar i det för alla trogna läsare välbekanta huset, med grafittiväggen, trättmaskinsfodralet och allt annat. Vi har också hunnit med ett par ordentliga utflykter: en runda i västra delen av landet och en snabbtur till den karibiska ön Roatan i Honduras. Men här handlar det alltså om den förstnämnda. Mer om Roatan kommer garanterat i ett senare inlägg.

CoatepequeVulkansjön Coatepeque och hostelet Amacuilco har vi ju redan fått stifta bekanskap med, och givetvis ville vi dit för att kolla om det verkligen var så bra som det lät. Eftersom det talats om dåliga vägar hyr vi en fyrhjulsdriven bil (inte en SUV, märk väl) och följer vägbeskrivningen. Fredrik stannar kvar i stan för att sköta jobbet.

Att köra bil i El Salvador funkar bra. Vägarna är på det hela taget schyssta och utanför stan är tempot faktiskt inte överdrivet hetsigt. Man får bara lära sig att acceptera saker som att vänster fil inte nödvändigtvis är för omkörningar och att man kommunicerar lika mycket med armen ut genom fönstret som med blinkers. För att inte tala om tutan.

Vi tar oss ner till sjön, fast via fel väg som är betydligt längre. Tricket är att ta till vänster på den skraltiga vägen istället för att åka på asfalt till höger. Väl nere vid sjön tar man till höger och har bara ett par hundra meter kvar till Amacuilco.

Amacuilcos hängmattor, Coatepeque

Hostellet har den där rätta avspända stämningen med handmålade skyltar och hemsnickrad inredning, utomjordingar på reklambladet och många små fina hangouts. Här finns också en australiensisk backpacker vid namn Greg. Gregs jorden runt-resa går just nu genom Centralamerika och han hänger gärna med oss på lite äventyr med Amacuilco som bas.

Vulkanen Izalco

Vulkanen Izalco: Paus i klättringen

Vi måste givetvis se en vulkan. I närheten finns ett flertal, och vi bestämmer oss för Izalco. Turen går via Cerra Verde, ett berg bredvid själva vulkanen som faktiskt är något högre. Här finns en väldigt fin park med guidade turer. Bussar går hit direkt från Santa Ana och med all säkerhet också via staden Kongo.

En av turerna går ut på att man promenerar nerför Cerra Verde, uppför Izalco och ner och upp igen. Ungefär fyra timmar tar det, och ja, det är rätt jobbigt. Här har man nytta av alla timmar i träningslokalen som man önskar att man hade avverkat. Men det kostar inte mer än en handfull dollar, och då ingår parkering, guide, frivillig parkavgift samt två uniformerade poliser som går framför respektiva bakom gruppen. "För vår säkerhet" får vi veta när vi frågar. Utsikten är fantastisk, men vi har lite otur med dis.

Apaneca

Hostel Colonial, Apaneca

Canopy i Apaneca

Canopyhjältar: Hannes, Jenny och Greg.
Nästa anhalt är staden Apaneca, en liten stad där det pågår en väldigt skön vardagslunk som man nästan kan lura sig själv att tro att man är en del av. Vi frågar oss fram och har turen att hamna på Hostel Colonial, ytterligare ett avspänt och fint ställe som vi får ha helt för oss själva.

Det är framför allt en sak som fört oss hit: canopy – en sorts linbana som är uppspänd mellan träden i en skogsbeklädd bergssluttning. (Fenomenet finns på flera platser i Centralamerika och säkert på många fler ställen.) Man tar på sig klättringsutrustning och hakar på ett hjul på vajrarna så att man kan susa mellan träd och över stora raviner. Den längsta linan är ett par hundra meter lång och som mest har man ungefär lika långt ner till marken. De är en väldigt häftig känsla! Mer om Canopyn i Apaneca på apanecanopy.com. Priset är 30 dollar.

Några fler saker som finns i närheten av Apaneca är vattenfall, varma källor och, lite längre västerut, floder där man kan köra forsränning (eller rafting som vi världsvana resenärer säger).

Punkafix: Två dollar och 10 minuter kostar det att laga punkan på hyrbilen. Sonsonate, däckfirman mittemot Shell.

Planen är nu att fortsätta söderut till kusten och ta den vägen tillbaka till San Salvador. Vi stannar till i Nahuizalco som ska vara bra på hantverk och liknande och köper på oss en prima hängmatta.

Vidare till Sonsonate, en stökig liten stad, där vi stannar för att tanka och ta ut pengar. Killen vid pumpen är uppmärksam och pekar på vårt vänstra bakhjul. Punka. Vi förbereder oss på att byta till reservhjulet och på att få förklara oss för hyrfirman. Men killen dirigerar oss till däckfirman tvärs över gatan, säger att det där tar inte mer än fem minuter att fixa.

Mycket riktigt. De skitiga kralliga killarna monterar av hjulet, sänker ner det i vatten och lagar hålet med nån sorts tätning som de trycker långt in i däcket. Två dollar kostar det att bli räddad.

Vi susar snabbt ner till kusten, där vi upptäcker att vägen längs med havet inte är den där raka, platta strandvägen som man har tänkt sig. Det är en bergsväg, och bergen ligger som ett tvättbräde ner mot havet. Det tar tid, men vi tar oss fram till Playa el Tunco för lunch och sen till La Libertad där vi tar en öl och tittar på surfare. Den här delen av kusten lockar inte till bad: det är blåsigt, bergigt och känns rätt skitigt med den mörka vulkansanden. Men det finns andra delar av kusten som nog är mer badvänlig. Längst västerut ska det också finnas dykning och snorkling.

Stranden vid La Libertad

Från La Libertad är det en hyfsat snabb resa upp till San Salvador. Vi är hemma i Fredriks hus igen, och det är dags att planera dels för Honduras-trippen, och dels för en extravagant grillfest som ska gå av stapeln kvällen därpå. Men det är en helt annan historia.

/Hannes & Jenny