quistbergh.se

Mari, Mami och Makiyo
Efter 2–0 mot Tunisien står det klart att Japan överraskat alla. Förutom att laget vunnit sina två första VM-matcher någonsin har de kommit etta i gruppen och nu väntar Turkiet i åttondelsfinalen. På presskonferensen får lagets största stjärna, Hidetoshi Nakata, frågan om vad publiken betytt för deras spel.
– Trots att vi spelade klockan halv fyra mitt på dagen är det massor av folk här, säger han.
– De tar ledigt från skolan, sina jobb och det är klart att det stärker oss. Det måste vara svårt att spela mot oss när vi har den här publiken.
Normalpriset på en biljett till en VM-match ligger runt 1500 kronor. Men på svarta börsen kostar de minst det tiodubbla. Eftersom få har så mycket pengar befinner sig många av de mest hängivna fansen utanför arenan.
Två timmar efter det att Japan besegrat Tunisien är det proppat med folk utanför Osaka Nagai Stadium. 20 000–30 000 människor har dröjt sig kvar – och en hel del har säkert kommit till – för att applådera och vinka när spelarbussen drar förbi.
Mari, Mami och Makiyo är några av dem som inte sett matchen från åskådarläktaren men som ändå vill vara på plats för att hylla sina hjältar. De skolkade från skolan för att kunna hänga runt stadion hela dagen.
– Har vi tur får vi se en skymt av Inamoto. Vi brukade gilla Nakata mest men nu är det Inamoto som gäller, säger de tre i mun på varandra.

Peter, Mats och Robert
Det går långsamt för Peter, Mats och deras skotske polare Robert. Från Misaki-Koens tunnelbanestation i Kobe är det bara några hundra meter till stadion där Sverige ska möta Nigeria. Trots det tar promenaden nästan två timmar. Varannan meter blir de stoppade av folk som vill posera tillsammans med de arabiskinspirerade svenskarna med skotskt bihang. Det är allt ifrån japanska tjejer i kimono, japanska killar klädda i blågula tyger eller tyska fotbollsturister.
– Vi har fått mer uppmärksamhet än Beckham, säger Peter.
– Inför matchen mot England var det fem olika TV-stationer som gjorde intervjuer med oss och ett hundratal fotografer som plåtade.
Alla tre bor och jobbar sedan några år tillbaka i Dubai. VM-uppladdningen startade redan vid jul då de bad en skräddare att sy upp den traditionella dish-dashan i blått och gult. Andra viktiga prylar är den svenska flaggan, med texten ”DUBAI” i det gula korset, vattenpipa och en tygkamel som Peter släpar efter sig.
– Vi letade efter en älg. Men vi hittade ingen så det fick bli Kalle Kamel istället, säger han och klappar det lilla gosedjuret.
För de tre är det en pojkdröm som går i uppfyllelse och alla är överraskade av den vänlighet de mött. Men ibland tycker de att saker och ting kan vara väldigt konstiga i Japan. Mats berättar om att åka tunnelbana i Tokyo under rusningstrafik.
– När man inte trodde att det fanns en millimeters plats kvar kom en sådan där pusher och tryckte in en till, säger han.
– Min värsta chock var en meny på restaurang i Tokyo, säger Peter.
– Först var det rå, skivad livmoder från en gris. Sedan kunde man också få rå magsäck från gris.

Ryo och Hiroshi
Hiroshi visar stolt upp sin brasilianska landslagströja. Han berättar att den bars av forwarden Müller under VM 1994 och är köpt via en fotbollssajt på Internet. Där fick Hiroshi även tag på biljetterna till åttondelsfinalen mellan Brasilien och Belgien. För ett halvår sedan skickade han ut ett mejl om att han hade en fotbollstokig son och gärna ville ha tag på biljetter till en VM-match (helst Brasilien). En man i USA svarade och till slut kunde biljetterna ordnas.
– Men den sista veckan har jag knappt kunnat sova på grund av oro för att biljetterna inte skulle komma fram i tid. De kom två dagar innan matchstart.
Ryo spelar fotboll fyra dagar i veckan. Dels lördagar och söndagar, men även tisdagar och torsdagar. I veckodagarna sker träningen mellan sju och åtta på morgonen, innan skolan börjar. Allting sker i skolans regi och det är läraren som på frivillig basis förväntas ställa upp som tränare.
– Det finns klubbar också när man blir lite äldre, säger Hiroshi.
– Men det är rätt så dyrt. Femhundra kronor i månaden för ett pass i veckan.
Om någon för tio år sedan sagt att fotboll skulle vara bland de största sporterna i Japan hade många skrattat. Så är det inte längre. Baseballen, som tidigare varit den största sporten i både antalet utövare och åskådare, har tappat rejält. Enligt Hiroshi beror det på en medveten satsning på unga spelare.
– För tio år sedan var det ett engelskt amatörlag som flög hit för att möta vårt landslag. Trots att engelsmännen bara hade fem timmars sömn i kroppen förlorade vi med 3–0. Våra spelare var fysiskt starka men inte ett dugg tekniska. De kunde knappt göra tio tillslag på fötterna. Inamoto och Nakata är spelare som är fostrade i det nya systemet. Inamoto blev omhändertagen bara tio år gammal och då kunde han göra tusen tillslag på fötterna.
Självklart älskar de flesta japaner sitt landslag. Men även England är väldigt poppis.
– Alla japaner som håller på England kallar vi för instant-japanese fans, säger Hiroshi.
– De gillar England bara för att Beckham är snygg. De är inga riktiga fans. De riktiga är som jag och Ryo och håller på exempelvis Brasilien.

Eiji
När biljetterna till slutspelsmatcherna i Japan släpptes var intresset enormt. Trots att biljettcentralen enbart hade några tusen platser att förmedla kom det 20 miljoner samtal på fem minuter. Lika populärt är det att köpa tröjor från de olika VM-lagen. Tröjorna finns till försäljning i nästan vartenda gathörn. De flesta vill ha Japans nummer sju, samma nummer som Hidetoshi Nakata. Men det finns en utländsk spelare som är nästan lika omtyckt – Beckham. Gatupriset på en landslagströja ligger på 3000 yen (ungefär 270 kronor). En engelsk tröja kostar dock 3500 yen och vill man ha Beckhams nummer sju kostar den 5000 yen. Några av förklaringarna till Englands popularitet är att Manchester Uniteds matcher visas på japansk TV, att de engelska spelarnas namn är lätta att uttala och att många tjejer rankat Beckham som VM-turneringens snyggaste spelare. Detta skapade långa köer till frisören. Under och efter turneringen ville nästan varenda tonårskille ha en Beckham-frilla.
En av alla dem som dyrkar Beckham är Eiji. Trots att han inte har någon biljett till matchen mellan England och Nigeria hänger han och tiotusentals andra utanför stadion i hopp om att få syn på idolen i spelarbussen. Eiji pratar bara några få ord engelska men kan ändå svara på frågan varför han gillar Beckham så mycket.
– Han är bäst.

Angela och Jorge
Efter tre minuters övertid av VM-finalen 2002 blåser domaren Pierluigi Colina av matchen. Ronaldo stortjuter och är, tillsammans med ett stort kamerauppbåd, på väg ut i omklädningsrummet innan de brasilianska ledarna hindrar honom. Spelarna utför olika riter på gräset. Roque Junior sveper in sig i den brasilianska flaggan och ligger och skrattar som ett litet barn. Målvakten Marcos kör sin Jesusgrej med utsträckta armar i målet. Lucio, Juninho och en lirare till sätter sig och ber och visar upp sina T-shirts med texter som “I belong to Jesus”. Den tyske målvakten Kahn står vid sin stolpe och tuggar tuggummi. De andra tyska spelarna makar sig fram och klappar om honom. Inför prisutdelningen ställer sig det brasilianska laget i en jättelik ring. Alla spelare, massörer, ledare, tolkar, PR-folk, ja, rubbet håller varandra i händerna och tittar under total tystnad ner i marken. Allting smälter samman: glädje, besvikelse, hopp och tro.
Två timmar senare dundrar sambamusiken i den lilla parken vid Yokohama International Stadium. Tyska, brasilianska och japanska fans (i brasilianska eller tyska tröjor) partajar tillsammans i mörkret. Angela och Jorge är lyckliga. Jorge var på plats när Brasilien vann VM i USA 1994 men för Angela är det första gången.
– Vi älskar fotbolls-VM, säger hon.
Varför?
– Vi uppfostras att älska fotboll. I Brasilien spelar barnen överallt. På gatan, stranden, ja, var som helst.
Varför är det så viktigt att vara här?
– Varför...tja...det är svårt att förklara. Det är så fantastiskt, en stor fest.

Muhammet
Att Turkiet skulle nå VM-semifinalen fanns knappt med i ett enda experttips. Men i Supporters Village, några hundra meter från Saitama Stadium, där hundratals turkar samlats för matchen mot Brasilien, finns det många som aldrig tvivlat på lagets förmåga. När de inte tjoar runt i leran spelar de minifotboll, äter kebab, köttgryta från Kamerun eller japanska nudlar.
– Det var självklart att resa hit när vi tagit oss ända till semifinalen, säger Muhammet.
– Jag vet inte ens om vi lyckas skaffa biljetter men det är givetvis värt det ändå.
Om Turkiet förlorar då?
– Om vi förlorar kommer jag att gråta. Inte för att jag är speciellt besviken. Men vi kommer kanske aldrig att få en sådan här chans att vinna VM igen.