quistbergh.se

OS-GULD I PR
Det är inte bara vinnare som skapar uppmärksamhet. Riktigt usla idrottare, som den närsynte backhopparen Michael ”Eddie the Eagle” Edwards eller simmaren Eric ”Ålen” Moussambani, kan också få en massa publicitet för att deras prestationer slår bottenrekord. Ett annat exempel är Jamaicas lag i fyrmannabob (som dock klarade sig riktigt hyfsat i sin andra OS-start) vars historia blev till filmen ”Cool Runnings”.
Idrottare som syns i medierna är givetvis guld värt för företagen. När sportjätten Nike ville slå sig in på vintersportmarknaden kom de, inför vinter-OS i Nagano 1998, på att de skulle låta två kenyaner tävla i längdskidåkning. Företaget satsade cirka två miljoner kronor som gick till utrustning, resor, tränare och löner. De två försökskaninerna Philip Boit och Henry Bitok skickades till Finland för att träna. En rad större tidningar, magasin och tv-stationer gjorde reportage om de bägge kenyanernas märkliga satsning. Ingenstans, varken före eller under spelen, framgick det att Nike låg bakom PR-kuppen. Det skulle ta år innan medierna avslöjade vem som verkligen låg bakom det hela.
Nike vill dock inte kalla projektet för en PR-kupp utan ett ”idrottsligt experiment”. Det förklarar Mats Olsson, Nikes dåvarande nordiska PR-chef som senare jobbade som medierådgivare åt svenska herrlandslaget i fotboll, fyra år efter Nagano-OS:
”Men givetvis räknade Nike med att det skulle bli publicitet, fast inte i den enorma omfattningen. (…) Vi gjorde ett 20-tal tv-intervjuer och hur många vi gav för tidningar kan jag inte säga, jag tappade räkningen.” [DN 020208]
PR-mässigt blev alltså de bägge kenyanernas framfart i skidspåren en jättesuccé. När Boit körde fel i OS-spåren under träning blev det en världsnyhet. Bilden av Boit och norrmannen Björn Dählie efter loppet på tio kilometer blev en av spelens mest publicerade. Och överallt syntes Nikes klassiska swoosh, en finfin reklam som inte kostade sportjätten speciellt mycket. Idrottsligt gick det sämre. Bitok var så kass att han inte ens fick starta och Boit kom sist, cirka tjugo minuter efter täten i milloppet.
I sportens värld kan det alltså vara bra att vara sämst – om det finns pengar att tjäna.

RÄTTVISA FOTBOLLAR
“Arbetsvillkoren är skrämmande och arbetsmiljön ofta riskfylld. Arbetare som protesterar eller försöker organisera sig för att förbättra villkoren möts ofta med trakasserier, misshandel och avsked.”
En lägesrapport från en genomsnittlig fabrik i mitten av 1800-talet? Nix, detta är dagens verklighet för dem som tillverkar fotbollar och orden kommer från Neil Kearny, generalsekreterare för Internationella Textilarbetarefederationen. Nu finns dock alternativ, den rättvisemärkta fotbollen. Till skillnad från övriga bollar ska rättvisemärkningen garantera att bollarbetarna har rimliga arbetsförhållanden och en anständig lön. Först ut att beställa de rättvisemärkta bollarna är Riksorganisationen för Världsbutikerna. Men de stora svenska sportkedjorna och olika leverantörer som Intersport, Adidas, Puma och Sportex har hittills struntat i satsningen.
Mer info:
www.varldsbutikerna.org
www.rattvisemarkt.se

KONSTEN ATT BLI COOL
De fräcka dojorna och läckra jackorna vi drar på oss för en kväll på stan är egentligen sportkläder. På något märkligt sätt blev sportkläderna högsta mode.
Märkessportkläder, som Adidas och Nike, började först användas som vardagskläder av svarta ungdomar i USAs innerstäder och kom snart att associeras med hip-hopkulturen. På 80-talet ansågs fortfarande rapmusiken som suspekt och farlig, men företagen var inte sena att inse potentialen. När rapparna Run DMC gjorde låten ”My Adidas”, gick Adidasbossarna på konserten och höll på att svimma när publiken viftade 3000 Adidasklädda fötter i luften under låten.
Det var då sportföretaget bestämde sig för att satsa på hip-hop. Det har nämligen också visat sig att det som unga svarta i USA gillar är det som senare sprider sig till samhället i övrigt. De vita amerikanerna ur medelklassen tar efter, och sen plötsligt även svenskar och kineser och oj vilken marknad! Med hjälp av ”cool hunters” undersöker därför företagen kontinuerligt vad svarta ungdomar gillar. De spanar på stan, checkar trender. Nike brukar åka med nya dojor till svarta innerstadsområden för att kolla ungdomars reaktioner på grejorna. Adidas gjorde  skor utan skosnören för att likna trenden som kommer från att interner är förbjudna att ha skosnören i fängelserna. Rappare fick gratis kläder av företagen. Trista kläder för hurtiga typer laddades så med nya värden. Och företagen fick en ny och helt enorm marknad.