quistbergh.se

WilleIntervju: Wille Christiani
Datum: 2004-10-31
Plats: Auserd, Mustafas hem

Ditt starkaste minne?
– Just nu… det är så jäkla mycket. Den ena absurditeten har utklassat den andra. Det blir bara större och större och mer och mer konstigt. Men jag har några stycken… tror jag. Dynerna i Dakhla, det var starkt att komma dit och se tystnaden i dynerna. Det var så tyst att man hörde sina egna pip. Då förstod jag varför de här människorna älskar öknen. Den här delen, stenöknen, passerade nog karavanerna bara förbi. Men i dynerna finns det lä och skydd.
– Hela den här bajsgrejen är ett annat starkt minne. Den evinnerliga diskussionen om fast, löst, dubbelkombon, spy och skita samtidigt. Och gratulationerna när man fått fast bajs igen. Den biten har varit tuff. Det är väl som det ska vara på resa. Men det är tufft för att det tar så mycket tid och fokus.
Något speciellt när det gäller föreställningen?
– I torsdags, när vi körde föreställningen och jag gjorde mitt kvastnummer. Det var en kille som mopsade sig redan från början. Jag skulle bygga upp det hela med mitt ”muy dificil”, mycket svårt, liksom. Han skriker: No no, facile, mycket lätt. Och jag väljer att göra den klassiska grejen att plocka upp honom i publiken och säga: varsågod, gör det själv om det är så lätt. För att på så sätt få honom att hålla tyst. Men vad varken han eller jag räknade med var att han även blev plockad av rektorn som gav honom en dubbelbassning. Det visar bara på hur lite de förstår och kan om teatertraditioner. Lärarna har också en väldigt märklig inställning till vår föreställning, de vet inte vart gränsen går. Det här med att hålla publikens fokus, lärarna kan traska rakt över scenen när föreställningen pågår. De vill disciplinera barnen till att tycka om oss. Men barnen behöver inte disciplineras, de gillar det. Det är ett mer absurt minne.
– Den föreställningen när Nalle inte kunde vara med och vi råddade om hela föreställningen på en kvart och jag körde magilådan med Daniel. Det var en ganska galen föreställning som var kul att genomföra. Sedan är det barnens ögon generellt.
Vadå barnens ögon?
– De lyser. Wow, de tycker det är skitkul. Vi är som några jävla Aliens för dem. Alla våra kläder, alla grejer som händer på scenen, de har verkligen inte sett något liknande tidigare. Hemma gör jag något häftigt trick på ett eventjobb för människor som sitter på en kontorsstol hela dagen. Här är det mer värt. Barnen kan vara svårflörtade men vi är så jävla skeva i vår föreställning och det vi gjort att det verkar gå hem. Att få del av den magin är starkt. Och det är därför jag åkte hit. För det är ju inte kul i den här jävla öknen, det är först nu jag fattar vart uttrycket kommer ifrån. Det kommer jag använda mer sparsamt när jag kommer hem för övrigt. För här förstår jag innebörden av öknen.
– Ett annat minne är hur ofruktsam den här öknen är och att de bor här. Det finns ingenting här. De bor här och har väntat i trettio år på att komma hem. Hemma blir vi galna när tunnelbanan är sen i fem minuter. Jag pratade med Ridbik idag och hans föräldrar och hela hans släkt är kvar i de ockuperade territorierna. Hans föräldrar blev anhållna för att de var politiskt aktiva och har suttit femton år i fängelse. Flera av hans kusiner har blivit avrättade. Han flydde hit med sin farmor och han väntar liksom på något. Det planerar för en framtid som egentligen inte finns. Det är så kargt här, det är ont om ståltråd, det är ont om allt. Ändå så klagar de inte och de är otroligt trevliga och det känns inte som de är avundsjuka eller kollar med suktande blickar på våra prylar. De lånar våra ficklampor och tycker att de är skitbra men det är inte så att de förväntar sig att vi ska ge bort dem. Jag har tänkt mycket på vilken lyx jag har hemma. Materiell lyx som de inte har här. De kanske skulle ha det om de bodde i sitt hemland.
– Ett annat starkt minne är att man inte haft någon aning om vad som kommer att hända. Det ar mellan tio minuter och fyra timmar att ta sig någonstans och man har ingen aning om riktigt vart man ska.
Varför är det här viktigt?
– Delvis för att de här människornas sak behöver belysas, vilket vi kommer att göra när vi kommer hem. Både till vänner och bekanta och i en informationskampanj. Det är viktigt att det inte glöms bort och att de känner att de inte blir bortglömda. Att de känner att de får input från yttervärlden. De har säkert lika mycket intryck av oss som vi har av dem. Det är starkare för oss eftersom vi är i deras miljö. Att barnen frågar: Jaha, vilka var de och varför dom de till oss? Jag fattar inte ett smack av vad barnen säger före och efter föreställningen men det kommer säkert frågor. Att vi ger skratt som bistånd. Jag ser det som en fin present, som en födelsedagspresent till någon man älskar. Varför ger man folk grejer på en viss dag? Ja, det är väl för att hylla att de lever. Så är det här också. Vi åker hit för att fira att de finns och vi gör det med en föreställning där vi kan skratta tillsammans. Det är speciellt för barnen. För några, eller flera förhoppningsvis, kommer det att leva kvar som ett starkt minne. Det är inte bara folk som vill dem ont därute och inte lyssnar. Det är inte bara politiker och andra idioter som inte bryr sig i västvärlden.
Istället är det clowner?
– Visst, det finns idioter som beter sig clownigt (skratt). Som skrattar åt sig själva och inte bara åker iväg för att tjäna på dem.
– I och med att jag skulle ha åkt med Nalle första gången till Sarajevo. Men jag valde bort det. Jag kommer inte ihåg anledningen nu. Men dels var det väl en osäkerhet och rädsla. Vi skulle ner till Sarajevo ganska snabbt efter kriget och det var väldigt oklart under lång tid hur vi skulle ta oss dit och det var ett ganska stort äventyr. Jag valde bort det och klättrade i bergen i södra Frankrike istället. Sedan startade Nalle Clowner Utan Gränser och jag har varit med på en informationsturné i Sverige men jag har aldrig hängt med på någon resa. Nu bestämde jag mig för att åka och ville det så hårt att jag styrde upp allting. Det är ändå en månad vi varit borta inklusive Rumänien. Det är en månad utan några pengar in eftersom vi inte har något betalt. Jag tjänar bra pengar i Sverige på att göra min konst. Jag ser det som en konst som jag sedan säljer kommersiellt. Men jag kände att det inte är på riktigt. Det är en liten bubbla jag lever i. Jag levererar min konst eller underhållning till folk som är rika och välmående. Visst, det är inget fel på det. Det är viktigt med kultur även i de rika västländerna. De som kommer och tittar på lena Philipssons och Robert Wells shower och vad fan jag nu varit med i är ju oftast vanliga knegare. De behöver också underhållas. Det är inte så att folk i Sverige nödvändigtvis är lyckligare än de är här, snarare tvärtom. Det finns väldigt mycket glada människor här. Men vi har valmöjligheter. Ska vi gå på Skifs eller på bio eller jag vill ha chips, nej vi hyr en rulle, ska vi ut och supa istället? Det finns så mycket valmöjligheter och vi har generellt sett gott om pengar. Man får jobba på det eller ha en jävla otur om man ska falla igenom de skyddsnät som finns. Jag levererar lyxunderhållning till folk som har det jävligt bra och det är urholkande i längden. Det är inte meningslöst men det blir meningslöst efter et tag. Det här är så jordnära man kan komma. Vi sover bland kackerlackor på folks golv och tidigt på morgnarna går vi upp för att underhålla deras barn. Jag behövde också få se något annat och få distans till det jag själv håller på med. Man snöar lätt in i sina egna problem, skatteskulder hit och förrådsutrymme dit. Det blir så jävla banalt när man är här. Vadå förråd, de har hur mycket förrådsplats som helst. De har en hel stenöken. Jag behövde komma bort från den här boxen som man bygger runt sig själv i Sverige med sina problem. De ska inte föraktas, men de blir löjliga när man får perspektiv på saker och ting. Jag behövde få perspektiv så att jag kan komma hem och skratta lite åt eländet.
Finns inte boxen kvar när du kommer hem?
– Jo, fast nu har jag ett redskap som är förstärkt och det är distans. Mina problem finns kvar. Men det här har gett mig en energikick. Att spela och känna att det är äkta. Vi har kämpat för att ta oss hit. Det har inte varit någon dans på rosor att få ihop de här pengarna och frigöra sig från jobb och sätta ihop en föreställning på kort tid. Åka i en stor grupp och leva tätt inpå varandra med all den respekt som krävs för att det ska klaffa. Det är en insats. Jag tror jag kommer känna ganska starkt när jag kommer hem och så har jag fått en schysst solbränna (skratt).
– Jag har fått sol och se andra saker. Det ger energi. Jag tror jag kommer att se saker på ett annat sätt när jag kommer hem. Att jag har möjlighet att göra det här jobbet, jag har möjlighet att käka mig mätt varje dag, jag har möjlighet at äta kryddad mat. Jag har möjlighet att göra allt jag tycker om. Men hemma ser man inte det, typ: Fan vad jag är trött på att jobba. Här har de inga möjligheter. Okej, de har möjligheter med de är små. Urvalet är detsamma i alla butiker om man nu har några pengar att handla för.
Vad har ni åstadkommit?
– En glad dag för ungarna och förhoppningsvis mer än så. Men det är svårare att mäta eftersom det sitter i deras minne och i deras hjärtan. Känslan av att inte vara bortglömd tror jag är jätteviktig. Jag vet själv minnen från barndomen när cirkusen drog in i byn. Den första cirkusföreställningen jag såg var på Bornholm och den minns jag än idag med alla konstiga människor. Det var det som gjorde att jag blev cirkusartist.
– Jag hoppas att effekten är att de här barnen blir lite mindre bittra över sin situation. Om inte annat gav vi dem en schysst start eller slut på dagen. Det handlar om att bryta en monoton rytm. Att vuxna män med skägg leker händer ju inte. Bara det kan säkert vara befriande. Det är skitviktigt att visa att man kan leka, även fast man är vuxen.
Är det något mer du vill ha sagt?
– Jag runkade i Daniels sovsäck (skratt).