quistbergh.se

TängmanIntervju: Tängman
Datum: 2004-10-31
Plats: Auserd, Mustafas hem

Vad bär du med dig från den här resan?
– En trasig trumma, sönderslagna trumstockar, en trasig rigg och en trasig mage. Både magen och trummorna ska väl kunna fixas med lite trälim (skratt). Stryk det sista (skratt). Starr. Förlåt, vad sa du nu?
Vad bär du med dig?
– Ja du, det är väl en hel del. Jag hann inte processa Bukarest, som var en helt annan pryl, förrän jag befann mig i stekhet sand. Så jag får lägga allt i något buffertminne. Nu går tiden åt till att bara vara. Jag förmodar att detta är en sådan chock, både för kroppen och själen, att jag behöver distans. Det gäller inte bara de stora grejerna, möten med barnen, folket, vad de lever i, hur det ser ut… utan även de små sakerna. Hur det är att vakna mitt i natten och stirra upp i stjärnhimlen eller gå och snöa runt här på kullarna och snubbla på getskallar och annat gods. Eller lukten av getpiss när jag ska ut och förrätta mitt tarv eller smaken av kamelkött som inte ar genomkokt. Ljuset, luften, stjärnhimlen kommer nog att sitta i längre i det andra. Allt är idel positiva minnen. Jag tycker det varit en idel positiv tur bortsett från att vi faktiskt är i ett flyktingläger där folk varit tvingade att bo på en blåsig sandslätt i trettio år.
– Allting är dubbelt här. De har en fin gemenskap. De har byggt upp någonting tillsammans. Det är fantastiskt att se hur folk frivilligt går med i arbetet för att få allt att fungera. Det är även fantastiskt att se familjelyckan och det bemötande vi fått i de familjer vi bott i eller de familjer vi bara råkat ramla på när vi varit ute på stan. Samtidigt har vi också mött kritiska röster. Folk som tycker att detta är en jäkla enpartistat och det vore kul om andra röster kunde göras hörda som inte tillhör Polisario: s hårda styre. Förtegenheten om de problem som finns, speciellt när det gäller kvinnofrågor. De glada barn som springer runt våra bilar och är skitlyckliga för att vi är där till att stenarna haglar och de spottar på oss när vi går förbi och inte ger dem tillräckligt mycket uppmärksamhet eller tuggummi. Allt har en fram- och baksida här väldigt tydligt.
Vilket är ditt starkaste minne från föreställningarna?
– Det är första gången jag är med på en sådan här sak och första spelningen… vi ramlar in på en skola där det är tvåhundrafemtiotusenmiljarder grader varmt. Eleverna marscherar ut och sätter sig i en sandring. Vi har inte kommit in i det hundraprocentigt och det är hett som i helvetet. Instrumenten sunkar ur fullständigt och alla är svettiga, magsjuka och trötta. Den första showen sitter i lite grann (skratt). Både positivt och negativt. Negativt i form av att: Oj, det här var tungrodda grejer. Jag märkte tydligt att barnen inte riktigt är vana vid det sättet vi hanterar en föreställning, så vi fick jobba om det hela. Positivt i form av all uppskattning som jag kommer att bära med mig länge.
Hur känns det?
– Jag har giggat många gånger tidigare i olika sammanhang. Men den glädje som ungarna utstrålat när vi giggat någonstans och se dem spridas från skolan när de följt efter våra bilar och de vinkar, ropar och hejar. Till och med de här busgängen som kastat sten på oss dagen innan. Men när de sett föreställningen ska de hjälpa oss att hitta hem, handla eller hitta bra butiker. Plötsligt är de jätteschyssta. Då är vi inga främlingar som man kan håna eller försöka få karameller av utan då fattar de varför vi är där och då är de väldigt glada. Eller de vuxna vi springer på här som undrar vad vi gör. När man förklarar kommer svaret: Aha, du är en av dem, ah, schysst, fan vad ni är välkomna och vad kul det är att ni gör detta.
Varför är detta viktigt?
- Jag har vigt mitt liv till skum kultur. Släppt det vanliga liv jag en gång hade för att åka runt och hålla på med grejer som jag tycker är väldigt viktigt. Och som väldigt många människor tycker ar fullständigt oviktiga. Många människor håller på med musik och tycker om musik men den musik jag håller på med har inte så många utövare eller så stor publik. Därför får man motivera för sig själv varför jag går igenom det slit som jag gjort i mitt liv för att få hålla på med den här grejen som inte gör mig fantastiskt rik, känd och fett med brudar. Men jag ska inte gnälla, jag har fått en del brudar, fast det låter bra att gnälla lite.
– Att åka ner och göra saker här känns inte som man behöver motivera. Det här är människor som i väldigt stor utsträckning, på grund av Europa och USA: s utrikespolitik, hamnat i den har sitsen. Det är inte människor som flyttat ut hit för att det är kul, typ: Skyll er själva om ni tagit en sådan dum plats, klart ni blir lidande. De har tvingats till det här. Det är oskyldiga människor som hamnat i kläm i stormaktspolitik. I det här fallet är det inte så svårlöst som det är i de flesta andra fall. Det är ganska glasklart, en av de glasklarare konflikterna vi haft sedan Tibet. En konflikt som också känns ganska glasklar: Kina, stick! Att åka ner och hjälpa till känns lätt motiverat. De behöver var hjälp, vi har råd och är dessutom medskyldiga till att det ser ut så här. Det är klart att vi som har resurserna ska göra en sådan sak. Det kanske mest naturliga är att åka ner med hjälpsändningar, sjukvård, medicin, kläder eller mat. För det är något direkt. Men då kommer man till frågan: Behöver folk skratt? Behöver folk musik eller kultur? Egentligen? Vem sätter på kassettbandspelaren om det inte finns någon mat? Stanna hemma och fixa en hjälpsändning, håll inte på och åka ner med PA, en massa trummor och en massa tomtar som kastar bollar i luften och håller på med pajasgrejer samtidigt som folk svälter. Det ar nästan som ett hån att åka dit och försöka locka folk till skratt när barnen är lätt undernärda. Men jag tycker inte det är ett hån, för man lever ju inte på bröd allena. Det finns en humanistisk vision hos många människor även i västvärlden. Det finns de som faktiskt försöker uträtta någonting och är med på tanken att: Okej, jag kan hjälpa min granne som har lite problem med rollatorn genom porten. Och kan jag göra det är väl det här inte sa långt. Okej, det är lite längre sträcka men det är fortfarande att vi hjälper våra medmänniskor. Ibland får vi hjälp själva och gör vi det på den här planeten blir livet så oändligt mycket enklare för allihopa. Man skjuter till när man har möjligheter. Är du ung, stark och har möjlighet att sticka iväg och leva lite primitivt ett tag så varför inte göra det? Ett skratt, eller underhållning eller konst är nog så viktigt. Det tycker jag att man märker på reaktionerna. Dels för att påpeka: Hej, vi finns här och vi tänker på er och vi är människor som tar hand om varandra på den här jävla planeten. Delvis bara det att få garva en stund, att ha lite kul, fokusera på någonting annat. Sedan blir de inslagna med käppar i klassrummet igen och ska lära sig spanska eller rättstavning. Men bara det faktum att de har ett vidareutbildningssystem är ju fantastiskt. De kunde ju sitta här och ruttna också. Jag tycker det ar motivation nog.
– Det är som att klappa en ledsen människa på axeln och dra en lite halvdålig vits för att pigga upp personen. Eller kanske föreslå ett biobesök. Det är inte alltid det bästa alternativet att ge henne en limpa bröd.
- Ingen av oss ar läkare och folk sköter hjälpsändningar. Detta är vårt sätt att bidra och jag tycker att kultur inte kan överskattas nog. Vi har dansat och sjungit och förmodligen jonglerat och annat sedan vi klättrade ur träden… om vi inte gjorde det i träden också. Den biten finns i människan. Både behovet att ta del av kultur och behovet av att få utföra det. Jag vet inte varför. Men å andra sidan, den människa som kommer till mig och har ett korrekt svar på vad konst är, den människan kommer jag att betrakta som någonstans mer avancerad Gud.