quistbergh.se

NalleIntervju: P Nalle Laanela
Datum: 2004-11-01
Plats: Vänthallen, Tindoufs flygplats

Vad är ditt starkaste minne?
– Mitt starkaste minne var någon gång i mitten. Vi gjorde väl sexton spelningar eller vad det nu var. Men någon gång i mitten var jag redan trött på att vara här. Jag fixade det inte rent psykiskt. Jag tyckte inte det var kul att göra showerna. Men jag mådde dåligt och allt var bara en kamp att få komma dit och göra showerna. Och göra de tillräckligt bra så att folk inte skulle märka att man inte ville vara där. Jag ville inte ha någon mer input och ville bara behandla all input jag redan fått. Dels inifrån kroppen men också det yttre, att allt var nytt. Men det kändes som föreställningen verkligen fungerade och någonstans klickade det. Istället för att sitta bakom scenen hopkurad och använda minimalt med energi. Zooma bort tills det var min tur att gå upp på scenen igen för att få upp den där ultimata energin. Helt plötsligt tänkte jag: Jag sträcker på mig istället. Och sedan tänkte jag: Jag kan lika gärna titta på publiken. Då vände jag på en av de minimala stolar vi får på varje ställe och tittade på barnen genom en liten glipa i kulissen. De satt och rågarvade åt Daniels lejonnummer. I precis det ögonblicket han skrämde ungarna tittade jag in och alla bara tjöt. Där fick jag energikicken tillbaka och där någonstans vände det. När man är på scenen handlar det inte bara om att ge. Stannar man upp tillräckligt länge och njuter av att vara där kan man faktiskt få energi på scenen. Att man lämnar scenen med mer energi än man hade när man kom in. Men fram till det var det svårare och svårare att toppa. Det är det artisteri handlar om. Vem som helst kan vara genialisk i en timme. Men att vara genialisk i en timme exakt klockan 9.30 just då det behövs är det svåra. Just det ögonblicket med de blåa skynkena och jag tittade igenom springan och det kan vara mellan 400 och 600 i publiken. De barnen som satt längst fram var väldigt små och de bara tjöt och höll i varandra där de satt. Det ögonblicket är det starkaste.
Vad var det innan som fick dig att må dåligt?
- En kombination av att det är första turnén som känts som jobb. Min syster flyger på konferenser runt hela jorden och för henne är det inget nöje att resa. Hon är tvungen att göra separata nöjesresor. Själva resandet är inget nöje längre, det är bara avtrubbande. Innan vi stack kände jag att vi hade en fruktansvärt rolig föreställning. Den konstnärliga processen och gänget kändes klockrent. Men det var helt omöjligt för mig att få fram en känsla av: Gud va kul, vi ska göra något spännande. Utan tvärtom var jag redan vid en punkt… jag tror att man bara har två faser. Antingen så växer man eller så dör man. På något sätt där döendet och förmultnandet. Oftast åker man ut och reser och sedan kommer man hem och förmultnar alla impulser. Och det kan vara på jobbet att man får för mycket projekt och måste ta det lugnt ett tag för att få nya krafter. I det här fallet feldiagnostiserade jag. Egentligen var jag på väg ut till landet i två veckor och så var vi på väg hit. Därifrån till att… men också på ett sätt att vi hade Cissi med som turnéledare. Det var första gången som jag inte behövde ta hand om gruppen. Det gjorde också att jag inte hade någon naturlig anledning till varför jag skulle vara peppad och peppa andra. Det blev negativt istället att jag kunde gå in i en svacka. Och sedan blev jag sjuk och när man är sjuk är det helt kört. Om man är sjuk länge måste man bryta tendensen att vara negativ… men det svåra var också att det var så välarrangerat. Vi hade inget motstånd i föreställningarna. Jobbet vi kom för att göra var avklarat klockan 12 och då skulle vi genomlida fyra timmars outhärdlig hetta. Åtta timmars outhärdlig tristess med samma människor utan någon egentlig anledning att vara där. Vi hade ingen anledning att vara här förutom föreställningarna. Vanligtvis så samlas alla, vår process blir TV-apparaten hemma, hur ska showen göras? Ska vi repa? Ska vi hitta på ett nytt nummer, fan materialet funkar inte, de är för unga, de är för gamla och sådär. Helt plötsligt kom vi in, showen fungerade och det gick på automatik och så hade vi en massa fritid. Det var så pass enkelt och proffsigt att göra dem att man saknade den ungdomliga glöden. Att alla går hem och repar på sina nummer går och jonglerar extra för att kunna göra det bättre imorgon och sådär. Vi var tillräckligt bra och behövde inte bli bättre. Nu, när jag vet att jag får åka hem kan jag se det hela med lite mer öppna ögon. Det är skönt att se på en kamel. Det är så bisarrt att gå ut, se månen komma upp över molnen över öknen. Det är en av de vackraste synerna i världen. Åtta personer står och woawar. Efter två sekunder säger man: Jaha, bra, nu går jag och lägger mig. Lite så har resan känts. Det bisarra är att uppleva att man själv upplever det.
- Egentligen tror jag det är det är hysteriken kring varför clowner anses vara ledsna. Det finns en berömd saga med en man i Schweiz som går in på ett läkarkontor i en by och säger: Jag vet inte vad det är. Jag är deprimerad och jag kan inte skratta. Jag känner mig jättenedstämd hela tiden. Läkaren svarar: Men du, igår var jag på en cirkus i stan och där fanns det en clown som hette Grock och han fick oss att skratta. Han kan få vem som helst att skratta, du måste gå och se honom. Då säger mannen: Men doktorn, jag är Grock.
- Jag har upplevt den där aha-upplevelsen väldigt starkt för några år sedan att: Fan, jag kan få folk att skratta. Men då kommer nästa aha-upplevelse att: Fan, jag kan inte göra det hela tiden. Det är nästan som en drogkick. Nu är inte jag en show. Där är det WOW och nu är det inte ens wow. Det blir nästan anti. Man vet höjdpunkten och då känner man att man är i dalen hela tiden tills man är däruppe. Så kunde jag känna att hela den här turnén var. Att vi var i en dal och tittade upp på ett av de vackraste bergen som man missade helt.
NalleAtt det var fyra timmars föreställning och tjugo timmars väntan och det kändes som man inte kunde ta sig för något däremellan?
– Det är en kombination av att vi inte kunde ta oss för någonting annat dels på grund språkförbistring. Vi kunde gå på en promenad och då var det stor chans att vi inte skulle hitta tillbaka. Vi kunde försöka förklara för våra värdar att vi ville göra någonting men det är ändå en flyktingförläggning i en öken. Så vad detta något skulle kunna vara vet inte vi. Vi visste inte ens själva vad det skulle kunna vara och hur skulle vi då kunna fråga efter det? Och man är alltid rädd att slösa för mycket energi på någonting eftersom man måste ladda för nästa dag. Hade vi varit i en premiss där vi kände igen miljön hade vi nog gjort jättemycket som en grupp. Det hade alltid varit någon som hade tvingat oss till en bar eller gå och upptäcka staden. Att kasta sig in i en taxi, ge dem pengar och be dem ta oss någonstans. Men här var det ingen i gruppen som hade den knuffen, förutom Annakarin. Hon fick energi av att vi var nere. Hon frågade: Vem vill gå på promenad. Hon ville inte hamna hos oss och därför började hon promenera. Det är bisarrt att se och känna att: Jag vill också promenera men egentligen vill jag inte det just nu.
Det var ju också de yttre förutsättningarna, värmen och det var först på kvällen man kunde röra sig och då var det ramadan. Innan hade ni tänkt er att göra en kvällsshow och de planerna omkullkastades ganska snabbt.
– Visst, totalt. Vår plan när vi först kom var att spela för mellan tre och femtusen personer per föreställning i byn. Den enda spelningen vi gjorde som liknade den vi tänkt oss göra då kom femton personer (skratt). Det ligger en viss komik i det.
Varför är det här viktigt?
– Clowner Utan Gränser har som motto att det är tre saker vi har som målsättning. Om jag räknar upp dem så ser vi hur vi lyckats. De tre grejerna är, ett, en dröm för en dag. Människan har en tendens att fastna i ett läge, det gör vi hemma också. Är man ledsen eller arg väldigt länge är det lätt att fasta i det. Det gäller att bryta sina egna mönster. Men om man är fast i en miljö och tvungen att vara fast i den situationen, hur bryter man sig ur då? Vår uppgift är därför att komma och göra fest för en dag. I en dag är det okej att skratta, att drömma sig bort. Det finns folk i andra länder och det finns en annan verklighet än den man befinner sig i just nu. Och de här skolorna vi spelade på, två om dagen, så kändes det att de fick en fest för en dag. För mig så lyckades vi med det. Föreställningen var så pass bra att ingen i publiken inte lämnade den med någonting. Sedan att de kanske inte gillade allt men det var så pass mycket bra i det att alla fick någonting. Det var vi som gjorde det. Just det här med fest för en dag blir mycket starkare om det kommer någon hela från ett annat land som de inte ens kanske vet vart det ligger. Än ifall några härifrån gjort det. Om några algerier kommit hade det inte varit samma exotism. Den andra grejen är att vi ska motverka apati. Många flyktingar befinner sig i en fastlåst situation, de har inte kontroll över sin egen vardag och ingen kontroll över sin framtid. Det är apatiskapande tror jag. I föreställningarna ger vi en lyckokick och när folk går därifrån finns det en enorm energi i publiken. Man laddar liksom hela situationen, platsen och publiken. Det jag inte vet är hur lång tid den laddningen håller. Det kanske bara är i trettio minuter. Men samtidigt tror jag att de där trettio minuterarna har ett värde. Det är en av de saker som är svåra att mäta. Motverkade vi apati eller inte? Vi kunde ha fördjupat det hela mer genom cirkusskolor, gå in mer i klassrummen och presenterat oss. Vi borde ha lärt oss mer spanska och haft mer utbyte efter showerna. Och det leder in på den tredje grejen: Att motverka känslan av utanförskap. Det är någonting som kommit till för vi märker det på alla turnéer att det är lika viktigt och verkar lika intressant för folk att vi kommer från Sverige. Att göra det här är lika intressant som att vi gör det. Det är ett bortglömt folk och i detta bortglömda folk är det barnen som är lågt prioriterade. Det är barnen vi kommer och spelar för och att det är vi som kommer. Målet är att ge dem känslan av att: Det finns någon som vet vilka ni är. Ni är inte ensamma, ni är inte bortglömda. Det som är svårt är att egentligen belyser man det faktum att: Ja, ni är bortglömda, ingen vet vilka ni är och ingen bryr sig om vilka ni är. Samtidigt, om man inte belyser det så… jag känner att de här närmare 10 000 barnen vi spelade för så lämnade vi dem en känsla av att… tänk dig en svensk skola. Tänk att det kommer en dansgrupp från Afghanistan. Det skapar en omedelbar kontakt. Nästa gång som skolbarnen ser Afghanistan på en karta eller hör talas om det i media så finns det en omedelbar länk till något verkligt som de har träffat på. Vi var det verkliga mötet. På bara tre veckor nådde vi nästan alla skolbarn här.
Vad har ni åstadkommit?
– Vi har åstadkommit dröm för en dag. Vi har motverkat apati på en liten skala. Jag tror att vi skulle ha kunnat göra det bättre. Barn vill inte nödvändigtvis titta, de vill också agera. Vi har inte de resurserna idag men visst vore det fantastiskt att bygga upp ett längre samarbete. Vi skickar våra teaterpedagoger och lär upp våra teaterpedagoger här och startar små teatergrupper här. Och inte bara fokusera på Sverige utan även dra in afrikanska teatertraditioner. På så sätt skulle vi bättre kunna motverka apatin. Det finns en otrolig brist på konstnärlighet här. Det är otroligt konstfattigt ställe. De enda teckningarna som finns är 7 000 år gamla och snodda av FN. Varför finns det inga uttryck? Det tredje att vi verkligen har kunnat ge en känsla av omedveten solidaritet. Clownerna kom från Sverige och spelade i alla skolor. Det finns inte en enda känsla av att det var någon som inte ville ha oss där. Vi var inte i vägen, det var ingen kursplan som stoppade oss. Det fanns ett sug efter oss, ett sug efter en impuls. Det kan vara vadsomhelst, det behöver inte vara clowner. Men om de diskuterar det efteråt, tar lärarna upp det med eleverna, jag har ingen aning. Det skulle vara intressant att veta men det hänger ihop med nästa steg. Det är svårt att utvärdera något som är omedelbart.
– Sedan har vi skapat kontakter med personer som är kulturintresserade och förhoppningsvis kan vi komma tillbaka och skaffa ihop tillräckligt med material. Att informera folk om att det finns massa människor här som vi i Sverige hjälper till att upprätthålla. Förmodligen gör vi det omedvetet. Vi gör ett icke-val, vi vet inte att vi väljer att tvinga de här människorna att leva på flykt.
Är det något mer som är viktigt att få fram?
– Det var fantastiskt att se hur väl konceptet fungerar. Att åka med proffesionella musiker, professionella icke-verbala artister till ett ställe. De är anpassningsbara och professionella och de får en omedelbar effekt. Den effekten är helt magisk och man bara önskar att alla fick ta del av den. Det finns också en massa andra former man skulle kunna göra för att få samma effekt. Skicka ett fotbollslag till exempel. Hammarbys ungdomstjejlag borde komma hit och spela mot killarna över hela Västsahara och slå häcken av dem. Det finns massor av saker som man skulle kunna göra som uppfyllde de här tre målsättningarna och skulle kunna ge samma effekt. Men det gör inte att det vi gör blir mindre viktigt bara för at man kan göra andra saker. Det vi märker genom vårt arbete är att många glömmer bort att en av de viktigaste sakerna i bistånd är medmänsklighet. Att människor känner att de också är medmänniskor. Det är det som är medmänsklighet. Medmänsklighet är inte att få varor. Det är vad man behöver för att överleva. Men för att leva behöver man känna sig som människa. På något sätt så gör vi det. Och vi gör det också lite dubbelt. För i ett clownperspektiv, rent statusmässigt, är clownen underlägsen sin publik. Det ingår i formen. Om publiken inte gillar det vi gör måste vi ändra på det vi gör. Vi kan inte anse att det vi gör är så pass bra att även om publiken inte gillar det så fortsätter vi göra det. Det funkar inte så som det gör i en massa andra kulturformer. Det innebär att vi får en lägre status än vår publik och publiken känner det. För barnen som tittar, att helt plötsligt ha vuxna som leker. Det blir en ny rollbild av vuxna. Om man skulle spela fotboll är det en form de förstår, det är inte nytt på det sättet.
Varför viktigt att åka just hit?
– För att det är bortglömt. Så många människor får inte vara bortglömda när de är så ödmjuka och ber om hjälp. De skriker så ödmjukt och ingen lyssnar. Det får inte vara så att den som skriker högst vinner ifall det handlar om 160 000 människors liv. Vad fan är fiskerättigheter mot så mycket lidande? Det är så få konflikter jag varit i som jag kan se… som i Bosnien. Det går inte ens att diskutera varför Bosnien hände. Vi kommer aldrig att förstå och det är alldeles för komplicerat som krig ofta är. Alla krigssituationer är oftast för komplicerade. Men det här känns inte som ett krig på det sättet. Det är ett maktskifte liksom, det är ett maktspel mer än vad det är ett krig. Det känns fruktansvärt bisarrt. Det får hela världen att framstå som fruktansvärt egoistiskt, patetiskt och dubbelmoralisk. Genom att vi prioriterar helt fel vilka kunskaper vi lär våra barn, vad vi gör av vår vardag och att vi har någon form av konstig målsättning. I Sverige kämpar vi för att få pengar för att göra roliga saker. Plötsligt kommer man i en situation som slår ut hela vår uppfattning om varför vi har våra liv. Jag kan förstå människor som varit här en gång för tjugo år sedan fortfarande kämpar för den här sakens skull. Det är så lätt att förstå konflikten. Ändå är det inte svart eller vitt. Jag har fortfarande känslan av att, ser jag hela bilden? Men jag har aldrig haft känslan av att jag inte fattar någonting som det är i många andra konflikter man försöker sätta sig in i. Här är det bara idioti. Det är en stark lärdom för mig att foglighet är fan ingen dygd. Det är lätt att bli sutten på. Den här resan har lärt mig personligen att det finns saker som är värda att kämpa för. Jag har alltid haft saker att kämpa för. Men, när är det dags att ta till väpnad kamp? Finns det andra sätt att kämpa? Är krig det enda sättet? Det är 165 000 människor som har gått in i lägrena för att de blivit lovade att… egentligen är det samma som i Sarajevo. Jag upplevde den här känslan väldigt starkt i Sarajevo när vi var där 1996 för första gången att de blev lurade av världen på grund av att de inte kämpade. Alla sa: Kämpa inte så ser vi till att det tar slut. De fick inga vapen, ingen hjälp och istället blev de mördade för att folk inte ger dem vapen så att de kan försvara sig själva. Från att ha gått Södra latin och vägrat göra lumpen och inte slåss med vapen. Krig är alltid fel. Sedan har jag gått igenom Röda Korsets Ungdomsförbund och fått lära mig att krig alltid är fel. För det slår ut infrastruktur och slår mot dem som är svagast och så vidare. Så kommer man till ett ställe och, jag vete fan alltså. De har blivit lurade och de har blivit lurade på rätten att slåss på något konstigt sätt. Vad finns kvar… att dö?