quistbergh.se

DanielIntervju: Daniel Antonssen
Plats: Vänthallen, Tindoufs flygplats
Datum: 2004-11-01

Vad är ditt starkaste minne?
–    Vi kom ju på natten och åkte på natten så man fick inte se öknen eller hur det såg ut på Protocol. När jag gick upp på morgonen och såg hur det såg ut i öknen… det är ett av mina starkaste minnen. Och det här gräshoppsstället vi var på, det var ett annat starkt minne.
Från föreställningen…
–    Det var rätt lika från show till show. Skolorna såg i princip likadana ut. Det var samma upplägg och vi körde samma föreställning. Jag tyckte det var schysst. Det var jobbigt i Dakhla för där var det så jävla varmt. Men de andra ställena var det lite lättare att köra på när det inte var så varmt.
Något speciellt möte…
–    Det var roligt på den 26 oktober skolan eller vad den nu hette. Där hängde jag rätt mycket med barnen och spelade fotboll. De visade mig runt på marknaden. Det var trevligt att ha lite tid med lokalbefolkningen utan alla andra. Det var bara jag och dem. Även fast jag inte kan någon spanska förstod jag dem rätt bra. De förstod mig också.
De kastade inte sten på dig?
–    Nej, vi hade ju spelat fotboll en timme så då var jag deras polare. De tyckte det var kul att jag ville hänga med dem.
Varför är detta viktigt?
–    När jag dör vill jag känna att jag gjort någonting för att göra världen lite, lite bättre. Jag tycker att Clowner Utan Gränser överhuvudtaget gör en massa bra jobb överallt i hela världen. Jag visste ingenting om västsahariernas situation tills Nalle berättade för mig för cirka en och en halv månad sedan. Jag visste inte att Marocko byggt upp en tokfet mur och jag visste ingenting om deras situation. Och jag tror inte det är så många i världen som känner till det här. Bara att man är härnere, man behöver egentligen inte göra så mycket, nu har ju vi gjort en jävla massa jobb. Men att man är här med dem och visar att de inte är bortglömda, att vi vet att de finns. Bara det tror jag är viktigt för dem, att de får känna att de inte är bortglömda.
Vad har det gett dig?
–    Ja… man mår ju bra av att göra gott. Jag känner att jag gjort något bra. Det är lite ego. Det är som att ge bort julklappar. Man mår ju bra av att ge till barnen. Att se barnens glädje är den största belöningen av allt. Även de vuxnas glädje också, man såg ju lärarna på föreställningarna. De höll ju på att bryta ihop ibland och var tvungna att springa iväg och gömma sig. Barn är viktiga, barn är heliga och de har det rätt hårt här. Att vi kommer hit och gör lite skoj för dem är bra och viktigt.
Vad tror du att ni har åstadkommit?
–    Barnen känner säkert att det finns folk som tänker på dem utanför deras lilla flyktingläger. Det är viktigt att inte känna sig bortglömd. Att det finns folk på andra ställen som tänker på en.
Hur kommer du att sprida den kunskap du fått när du kommer hem?
–    Wille och Nalle ska ju ut på informationskampanjen. Jag tycker det är synd att det bara är dem. Jag hade gärna följt med på den också. Men det gick tydligen inte så det är synd. Jag vet inte vad jag ska göra när jag kommer hem för jag har inte så mycket kontakter. Det är Nalle som har ett stort kontaktnät med alla möjliga. Jag kommer självklart att berätta för alla mina vänner om den här resan och sedan vet man aldrig om det kommer att leda till något. Det kanske kommer någon och säger: Jo, men kan du komma till den här radiostationen och berätta om det eller något sånt. Man får berätta för alla man känner vad man gjort och sedan får man se om det leder till någonting.