quistbergh.se

AnnakarinIntervju Annakarin Bunnel
Datum: 2004-10-31
Plats: Auserd, Mustafas hem

Starkaste minne?
– Det är jättesvårt att svara på för det är så otroligt mycket.
Från föreställningen...
– Då är det mycket hur lärarna behandlar barnen. Det är väldigt hårt med våra mått mätt. Det är kadaverdisciplin. Rent föreställningstekniskt är det kul att se att vissa nummer funkar så bra som de gör. Daniels lejonlåda till exempel, att barnen har den fantasin att den blir levande. Men föreställningarna är inte det som gett mig mest intryck. För min del gäller det mest att uthärda värmen och dammet.
Vad har varit det starkaste?
– Mötet med människorna, kulturen och naturen. Det är så väsenskilt mot det liv jag är van vid.
Något speciellt möte?
– Det är ju precis hela tiden.
Något som sticker ut?
– Det var häftigt i Dakhla, första kvällen i dynerna med sångerskorna som satt och trummade. Det som varit en hämsko är den rent verbala kommunikationen, att den är så rudimentär i den mån den ens finns och det är jättesynd. Det är ännu en knäpp på näsan åt det västerländska tänkandet. Att även om engelskan är tredjespråk tror vi att det betyder att hälften av människorna pratar engelska (skratt). Men det verkar ju vara en på tusen.
Vad var häftigt i det mötet?
– Det blev så självklart. Jag har lyssnat på den här musiken hemma och tänkt: Vad fan är detta. Men när vi satt där i sanden var det så självklart. Och sedan också de här otroligt starka rötterna i en kultur. Det är speciellt när man tänker på vad man själv håller på med. Men också att på sin plats, i sitt sammanhang, blir något alldeles självklart.
– Sedan hur folk ställt upp och fixat och arrangerat så mycket fester för oss hela tiden, det är otroligt. Även hur allting har utkristalliserat sig. När vi mötte Mustafa och Ridbik första gången hade jag ingen aning om att det var dem som skulle vara våra följeslagare hela tiden. Det fanns en stor plan för allting.
Varför är detta viktigt?
– Som jag ser det är det skillnad på flyktingläger och flyktingläger. De har inga trauman här och folk verkar må ganska bra själsligt. I det här fallet tycker jag att det är viktigt att visa att de inte är bortglömda. Att det kommer folk från något land som de knappt har pejl på vart det finns. För vår del att vi får lära oss och kan berätta om det hemma.
Vad kommer du att berätta hemma?
– Sluta köpa Maroc-apelsiner (skratt). Allt blir så konkret när man är på ett ställe. Dels vill man lära sig mer om det men även arbeta för förbättring och förändring. Jag kommer att berätta hur otroligt vanliga, inbjudande och ostressade människor är här.
Något mer?
– De lever väldigt isolerade och har väldigt lite. Sedan i och för sig att det är ganska hierarkiskt och reglerat samhälle. Då är det bra för barnen att se galna clowner. Det är skillnad om folk är helt katatoniska av skräck, rädsla eller förluster. Då är det ju så mycket mer akut. Men på lång sikt så tror jag att just för att det är så drägligt här så kan man inte lämna och bara tänka: Äh, de klarar sig säkert. Man måste fylla på med fantasi. Jag har fått jättemycket att smälta men jag hoppas att föreställningarna gett barnen något att tänka på och fantisera kring. Det är det som är viktigt, att de inte bara får skratta utan även nya saker att tänka på. Och att de vet om att världen bryr sig om dem.