quistbergh.se

AngelaIntervju: Angela Wand
Datum: 2004-11-01
Plats: Vänthallen, Tindoufs flygplats

Vilket är ditt starkaste minne?
– När man tänker tillbaka på hela den här resan tänker jag på vår första upplevelse på dunerna i Dakhla. Det var så starkt för det var så mycket saker som hände den kvällen. Det kändes som vi fick en inblick i den sahariska kulturen. Vad det var egentligen? Vi fick åka till deras sköna ställe, som la playa för oss. Vi slaktade en get och hjälpte till att hacka geten, äta den och de olika artisterna som var där och uppträdde för oss och höll tal. Lamine som kom ur mörkret med de svenska människorna från SIDA och FN. Hela kvällen var magisk. Sedan uppträdde vi också och vi fick ett utbyte. Det var starkt för att vi fick något från dem och jag kände att de också fick något av oss. Det var en night to remember.
– Jag minns också när vi åkte från flygplatsen till protocol. Det var mörkt och det var öken. Det var starkt.
När det gäller föreställningen…
– Föreställningarna gick in i varandra och blev det konstanta. Något som var ganska likt hela tiden. Men allt annat var nytt hela tiden. Den första föreställningen var sämst. Den var hemsk. Jag kommer ihåg den för att det var så jäkla varmt. Och alltid, alltid när man är ute och spelar i flyktingförläggningar och under svåra förhållanden är det så att första föreställningen är sämst. Det är då man får information om vad som funkar för publiken. Och vi fick massor av information. Willes påle fungerade inte, föreställningen var för lång och vi kan inte spela klockan tolv. Vi måste placera barnen så att de undviker solen.
– Det fanns en föreställning som var den första föreställningen på en onsdag tror jag att det var och jag tror det var i Dakhla. Där hittade vi föreställningen och det var en jäkligt bra publik. De satt i skuggan och vi hade också skugga. Vi lekte med varandra och tog tag i det. Mustafa och Ridbik som redan sett föreställningen var också: Wow!
Vad var bra?
– Det hände en massa nya saker. Vi lyssnade på varandra och vi fick improvisera jättemycket för att publiken också var med. De var mycket yngre, sex till åtta år gamla. Och när de är så unga tror de på Daniels väska, de blir rädda på riktigt och fascinerade på riktigt. De förstår inte hur det görs. Att de var med och vi var med dem var den stora skillnaden. Det var inte så varmt, man hade ingen sand i munnen och alla de här andra sakerna som hände hela tiden fanns plötsligt inte. Oftast var omständigheterna svåra eftersom det var så varmt och vi gjorde mycket fysiska saker. Men den föreställningen var inte alls svår. Det är faktiskt bara en jag kommer ihåg som var så lätt. Det gjorde nog väldigt mycket att vi var i skuggan.
Varför är detta viktigt?
– Det är så svårt att förklara… när man väl är här ser man varför det är viktigt. Man ser, utan att låta alltför pretentiös, skratt är här och nu. Man skrattar och sedan är det borta. Det är ingenting man kan stoppa i en burk och förvara utan det händer nu. Det är magin, att man tar vara på just-nu-tillfället är väldigt viktigt. Man kommer ner, du får skatta nu och så poff, drar vi. Sedan får man ett minne. Det är ingenting man kan sälja eller övertyga någon att det är viktigt utan man ser det med sina egna ögon. I andra flyktingläger om de precis kommit dit är det många som exempelvis haft familjemedlemmar som dött och de tycker inte alls att det är kul att vi är där. Däremot tycker att det är viktigt att vi är där på grund av barnen. För en som förlorat allting kan jag tänka mig att det är väldigt lätt att bara sjunka ner, ner, ner, ner. Det är inte lätt när någon kommer och är: Blupblupbudiludilupplupp. Men ändå är det ett moment där man kan skratta. Jag kommer aldrig att glömma när vi var i ett flyktingläger i Makedonien. De hade precis begravt någon och tyckte: Hur fan kan ni komma hit och vara clowner när människor dör. Men det fanns en annan förälder som sa: Det här är första gången på sex månader som jag sett mitt barn skratta. Det var, okej, man måste kunna ha respekt men samtidigt… life goes on och barnen måste växa upp. Även om livet suger måste man kunna släppa då och då.
Vad tror du att ni förändrat?
– För min del har jag fått kontakt med en del av världen som jag inte kände till. De förändringarna som vi gjorde här fanns väldigt mycket i nuet. Vi gav alla som tittade en skön timma. Det jobbet som händer nu med att prata om vår resa kommer att göra något annorlunda och förhoppningsvis ännu mer för situationen här. Med informationskampanjen, bilderna och vad du gör. Jag visste ingenting om den sahariska kulturen och nu känner jag att jag har mer kunskap än de flesta personer som bor på Åsögatan i Stockholm. På det sättet känns det ganska kul. Det känns helt magiskt och jag hade inte förväntat mig att lära mig så mycket om en kultur. Jag hade en annan bild av flyktinglägrena och här har de verkligen dragit hit hela sin kultur och odlat den. I de här flyktinglägrena som är väldigt temporära finns det vatten, tält och mat. Men de har också varit här så länge att de odlat sin kultur. Det är en gåva som jag fått på den här resan. Vi har bott hos den, ätit deras mat och de har sjungit för oss och lärt oss sina danser. Det känns som någonting jag kan prata om när jag kommer hem.
Vad kommer du att säga?
– Jag vet inte riktigt. Det kommer att ta lite tid att smälta. Men först och främst kommer jag att säga att jag är positivt överraskad över den otroligt trevliga kulturen. Det är första gången jag träffat män i turban. Jag får ingen kontakt med muslimer och det har varit väldigt laddat för mig eftersom jag kommer från USA. Det är något som alltid varit lite läskigt och något man inte ska lita på. Mina föräldrar har sagt: Du ska aldrig bli kär i en muslim, de tar dig till sitt hemland och du blir tvungen att bära slöja och kan aldrig rösta. Men det känns så skönt att ta det som du är mest rädd för och lära dig något om det. Man är bara rädd för saker som man inte vet något om. Men lär känna dem, prata med varandra och så släpper rädslan. Det är så klart idealistiskt men någonstans finns det lite sanning i det. Mina fördomar har verkligen släppt. Jag kände inte att jag hade starka, hemska fördomar men de fanns där ändå. Nu när jag fått bo i deras hem har jag fått lära mig att de inte är läskiga. Tvärtom, de är så otroligt fina. Det är mina egna skumma värderingar som spökar. Jag trodde det skulle vara strängt med religionen och förtryck, förtryck, förtryck och jag har känt att det varit väldigt öppet.
– Under resan har jag skrivit brev till min mamma bland annat om funderingar över religionen. Jag trodde det var väldigt strängt och med en massa böner på olika tider. Men det är inte alls så, det är som att borsta tänderna. De går i ett litet hörn och ber. Det är inte så att man måste sänka rösten. Det gör man ändå de första gångerna och de andra i rummet bara: Äh, so what. Det är mitt första intryck, sedan måste man nog leva här längre för att upptäcka mera. Mest har jag skrivit till min mamma om våra upplevelser. Alla bisarra upplevelser och hur allting är så nytt med att gå på toa, äta kamelkött och alla de bisarra sakerna som plötsligt blir normala.
– Här är man i en situation där man lätt skulle kunna adoptera något annat lands kultur. Men de håller väldigt hårt på att bevara sin egen kultur. De har tävlingar i vem som kan mest om historien och hur nomaderna levde. Eftersom jag kommer från en kultur som är gjord av alla olika kulturer i hela världen blir jag väldigt fascinerad av en kultur som vill behålla sin kultur. När vi frågade musikerna i dunerna om de var intresserade av annan musik sa de nej. Vi ska spela saharisk musik. De tänker väldigt mycket när de bygger upp de här flyktinglägrena, och säkert har det även kommit med åren, att det viktigaste är att bevara kulturen. Det har man också sett i hur de behandlar sina barn. I skolan är det annorlunda, där är det otroligt strikt och strängt men i hemmet är det sådan otrolig kärlek. Och jag har inte en enda gång se någon slå ett barn här. Jag vet inte om någon annan har sett det. Jag har sett väldigt mycket hot i skolan: Du ska ditåt och om du inte går dit så ska jag slå dig! Men inte riktigt, för de slår inte barn här. Det är samma med kvinnorna. Det finns mycket kärlek i den här kulturen och det var otroligt trevligt att få möta. Vi kände oss otroligt välkomna som gäster och välkoma att komma tillbaka. Jag visste ingenting om Västsahara, jag brydde mig inte om det. Nu bryr jag mig.