quistbergh.se

Pojke på åsnaEftersom clownerna är fullt upptagna med showerna är frågorna många. Och dessutom verkar en del frågor väldigt svåra att få svar på. Därför får Malin och jag en rejäl bunt med frågor att söka svar på. En hel del av dessa svar kommer från Färnebo-gänget som genomfört flera intervjuer med olika människor i lägrena. Andra får vi från människor vi möter. Svaren är långt ifrån vetenskapliga utan avvägningar från flera olika muntliga källor.

Hur ofta regnar det?
Inte särskilt ofta. Det senaste kraftiga regnet i lägrena kom 1994 och då regnade det i två dagar. Det var en smärre katastrof eftersom halva El Aaiún regnade bort. Eller, rättare sagt, husen i det flyktinglägret sköljdes bort eftersom de – som de allra flesta – är byggda av grus, sand och vatten.

Hur är det med sexualupplysning?
SADR ger ut en bok om hur mens fungerar till kvinnor under 20 år.

Använder man kondomer?
Kondomer är inte speciellt vanligt. Istället kör man under ”säkra” perioder.

Har man pojk/flickvänner?
Det har man och det är även ett av de mest populära samtalsämnena – vänner emellan. När det gäller tjejer så får pappan i familjen absolut inte veta någonting, allt måste hållas hemligt. Ska man träffas gör man det i smyg. Dock vet mamman i familjen ofta om vart. Tjejer är ganska öppna med sin mamma.

TeHur är det med giftermål?
Man gifter sig efter att man studerat färdigt. Den lägsta gränsen för giftermål är 18 år. En västsaharier får bara gifta sig med en annan västsaharier. Det är det enda som är socialt accepterat. Att ha en utländsk pojkvän är inte okej. Därför är det mycket hysch-hysch kring de långa utlandsvistelserna - i exempelvis Algeriet, Kuba, Libyen – i samband med studier. En uppgift som vi fick var att kvinnor som blir med barn utanför äktenskapet sätts i fängelse. Detta förnekades dock av flera andra.

Kan man skilja sig?
Ja, både män och kvinnor får skilja sig. Det är social accepterat. Det finns både kvinnor och män som lever ensamma.

Hur är det med våld mot kvinnor?
Den sociala kontrollen är stor. Våld i hemmet är mycket skuldbelagt, en man ska inte slå sin kvinna. Men det händer att man slår sina barn.

Hur skaffar man vänner?
I flyktinglägrena är det ganska enkelt eftersom man bor tätt inpå varandra och alla från dairan går i samma skola. Dock håller man sig till personer i samma ålder. Under tiden då de flesta västsaharier levde som nomader var det lite mer problematiskt. Här är en berättelse från en person som växte upp i det Västsahara som Marocko nu ockuperar.
– I Västsahara har vi en liten skara vänner eftersom folk var så utspridda. Vi levde inte tillsammans. Det kanske var fem till sex tält som fanns ganska nära varandra och sedan var det långa avstånd. I varje tält fanns det två, tre barn. I vår kultur kan vi som barn inte leka med dem som är äldre. Vi håller oss till åldrarna. Emellan varandra är det strikta förhållanden. Jag kan inte ligga ner framför min far. Det är en stor skandal och mycket dåligt. Det är också extremt dåligt att använda ord som sex, kärlek, sång eller dans framför någon som är äldre än mig. Och då speciellt en äldre familjemedlem. Om jag skulle säga ett sådant ord skulle det betyda att jag inte var het frisk i huvudet. Våra förhållanden handlar om djup respekt. Så de enda vänner man kunde skaffa sig var de i samma ålder och eftersom områdena var så isolerade kanske du kunde hitta en vän vartannat år.

Hur är det med droger?
Vi såg inga andra droger än tobak. Sprit säljs ingenstans och den som ändå på något sätt lyckas skaffa och får problem spriten förvisas från sin wilaya. Detsamma gäller även för andra typer av droger. Den sociala kontrollen är mycket stor.

Varför finns det gäng av barn som går runt och kastar sten på folk?
Det här är ett ganska nytt fenomen i lägrena. En av förklaringarna handlar det om att barnen vill få uppmärksamhet och att dessa barn blir bemötta av stenkastande från vuxna som inte vill ha med dem att göra. De allra flesta vittnar om den disciplin som fanns under tiden Polisario låg i krig med Marocko och Mauretanien (Mauretanien slöt dock fred med Polisario 1979). Kvinnorna skötte verksamheten i lägrena då männen – samt en del kvinnor – befann sig vid fronten. Alla barn gick i skolan och man byggde upp lägrena till förhållandevis väl fungerande enheter. 1991 beslutades det om eld upphör och FN tog över för att få till stånd en folkomröstning om Västsaharas självständighet. Idag, trettio år efter Marocko och Mauretaniens invasion, har fortfarande inget hänt. Denna period av små framgångar och mycket väntan har satt sina spår. Apatin breder ut sig.
Pressen att gå i skolan är inte längre lika stor. En del av föräldrarna har hellre sina barn hemma, alternativt har de ingen koll på sina barn. Skolorna är också hårt pressade med lite personal och små möjligheter till kontroll. Egentligen är det rätt förvånansvärt att de allra, allra flesta faktiskt går till skolan. Utanför skolan finns absolut ingenting att göra för barnen. De kan bara driva omkring bland tälten eller ute i stenöknen. Jag trodde länge att fenomenet med stenkastargängen hade med oss att göra. Att vi var exotiska som västerlänningar och att barnen blev arga då vi inte kunde svara på deras frågor på hassania (den arabiska dialekt som talas av västsaharierna). Eller inte gav dem tuggummi eller något sådant. Men sedan upptäckte jag att de även gav sig på lite vem som helst.
En som formulerat sig kring denna dubbelhet som faktiskt finns är musikern och clownen Tängman.
– De har en fin gemenskap. De har byggt upp någonting tillsammans. Det är fantastiskt att se hur folk frivilligt går med i arbetet för att få allt att fungera. Det är även fantastiskt att se familjelyckan. Det bemötande vi fick i de familjer vi bott i eller de familjer vi bara råkat ramla på när vi varit ute på stan. Samtidigt har vi också mött kritiska röster. Folk som tycker att detta är en jäkla enpartistat och det vore kul om andra röster kunde göras hörda som inte tillhör Polisario: s hårda styre. Förtegenheten om de problem som finns, speciellt när det gäller kvinnofrågor. De glada barn som springer runt våra bilar och är skitlyckliga för att vi är där. Till att stenarna haglar och de spottar på oss när vi går förbi och inte ger dem tillräckligt mycket uppmärksamhet eller tuggummi. Allt har en fram- och baksida. Här är det väldigt tydligt.