quistbergh.se

MatlagningTidigt på onsdagsmorgonen den tjugonde oktober kommer Ghoulam Fal och hämtar mig och Malin. Vi ska besöka familjen Salim Baha och med Ghoulams hjälp förhoppningsvis även förstå vad vi säger till varandra. Familjen Salim Baha består av mamma Eczina med sina sex pojkar:
Salek, 29 år
Muhamed, 25 år
Ahmed, 24 år
Mahayob, 19 år
Tvillingarna Mehdi och Dachir som bägge är 17 år.
Hennes man, Alamin, är död. Eczina själv är 57 år gammal och skulle ha väldigt svårt att klara sig själv om inte Salek och Ahmed bodde hos henne. Hennes andra fyra söner studerar i Algeriet. Ingen av dem har gift sig.
Familjen Salims bostad är typiskt för ett hem i flyktinglägrena. Hjärtat är tältet som är fyrtioåtta kvadratmeter stort. Mattor som lagts direkt på det steniga ökenunderlaget tjänar som golv. I ett hörn står en TV, i ett annat ett fotografi av den döde pappan och i ett tredje en hög med madrasser. Två stora bambupinnar håller upp tältet. På natten består belysningen av ett lysrör som är kopplat till ett bilbatteri. Batteriet laddas upp med en solpanel under dagen.
Salek, den äldste brodern, är mest nervös när han tar emot oss i sin beiga kaftan. Han berättar att han pluggat juridik på Kuba. Men nu arbetar han som lärare i spanska. Ahmed jobbar som lärare i arabiska. De har bägge tagit ledigt för att tillbringa dagen med oss.
Vad gör du på dagarna?
Eczina: Jag går upp tidigt och gör frukost till barnen. Jag kan inte gå längre än till köket för att jag har ett dåligt knä. När solen stiger upp så går jag upp. När jag var starkare så matade jag getterna och gjorde andra saker. Nu kan jag bara laga frukost och andra mål mat.
Vad används tältet till?
Eczina: Allt, här sover vi, gör te och äter alla vara måltider.
Dakhla är det läger som ligger mest isolerat från omvärlden. Närmaste allmänna telefon finns i Smara, ett annat flyktingläger cirka tjugo mil bort. Det händer att folk köar i veckor för plats i en bil för att sedan tvingas vänta i veckor på lift hem igen. Bara för att ringa ett telefonsamtal. Ytterst få familjer har tillgång till toalett. Behoven måste istället uträttas i öknen. Helst på betryggande avstånd från bostadstält och boskapsinhägnader.
Salek: Det här känns inte som ett hem. Det är bara en väntplats.
Eczina berättar att Salek bara var åtta månader gammal när Marocko och Mauretanien invaderade Västsahara och de tvingades fly ut i öknen. Algeriet tog emot dem och de fick leva i tillfälliga flyktingläger. Med tiden växte fyra olika läger, som även kallas för wilayor, fram. Varje wilaya är uppdelad olika byar som kallas för daira. De fyra wilayorna har namn på städer som finns inne i Västsahara. Dairorna är uppkallade efter mindre orter. Tanken bakom detta är att hålla samman människor från de ursprungliga orterna och ha en struktur som lätt kan flyttas över den dag de kan återvända till sitt hemland. 1987 flyttade Eczina med sin familj till Dakhla. Innan dess bodde hon i Smara. I 29 år, större delen av sitt liv, har hon levt på flykt.
Vad är hemma?
Eczina: Mitt hem är i Västsahara, punkt slut.
Salek: Mitt hem är också i Västsahara. Min familj och mina vänner har berättat för mig om det. Alla andra har länder att bo i, men inte jag.
Ahmed: Mitt mål är att återvända till Västsahara och jobba där. Jag vill ha familj men jag vill också kunna ge dem bra förhållanden. Jag skulle också vilja ha råd att ge mamma en knäoperation. En fru skulle också vara bra. Eftersom mamma inte orkar så mycket behöver vi någon som kan hjälpa till här hemma.
Varken Salek eller Ahmed är gift.
– Om du hittar någon så skicka hit dem, säger Ahmed med ett leende.
Salek berättar om hur det går till att gifta sig. Det viktigaste är att familjen utser en lämplig flicka. Men problemet just nu är att familjen inte har tillräckligt med pengar. För att kunna gifta sig med en bra flicka måste han kunna erbjuda henne ett eget hem och en schysst bröllopsfest. Det går loss på cirka 50 000 kronor.
– Det behövs tegelstenar, zink för taket, plankor och annat byggmaterial, säger Salek.
– Sedan behöver man saker såsom TV och köksutrustning.
För sitt jobb som lärare tjänar Salek ungefär 200 kronor per månad. Ahmed tjänar 250 kronor i månaden. Enligt tradition är det mannen och mannens familj som ska betala bröllopet och det nya hemmet.
– Jag behöver tjugo år på mig för att arbeta ihop pengar så att jag kan gifta mig. Det är exploatering av mannen, säger Salek och skrattar.
Precis innanför tältets ingång finns ett litet handfat och en kanna med vatten. Där förväntas du tvätta händerna innan du går in i tältet. Filtar i nyanser som mörkblått, blodrött och orange är några av tältets få färgklickar. Filtarna tjänar som liggunderlag eller att värma sig i. Under vintermånaderna kan det faktiskt bli minusgrader på nätterna och ingen annan värmekälla än filtarna eller en sängkamrat finns.
Salek berättar om sin pappa. Han dog då Salek studerade på Kuba. Pappa Alamin var soldat i armén från 1975 till 1992. Men han blev sjuk och armén gav honom tillåtelse att åka hem. Väl hemma överlevde han inte länge. Ahmed menar att pappan dog av för dålig sjukvård. I Dakhla finns nämligen inget sjukhus.
Ett annat problem är tillgången på vatten.
Ahmed: Vi har en tank bakom huset. Det kommer en truck med vatten var femtonde eller tjugonde dag. Vattentanken är på 1000 liter. På sommaren är det vattenbrist eftersom vi behöver mycket mer än den ranson vi får.
Hur är det med mat?
Salek: Vi får en del farin, ris, olja och socker. Förut fick vi mer men nu börjar det bli mindre.
Hur känns det att leva i ett väntrum?
Ahmed: Det är bortom din kontroll, ingenting vi kan styra.
Salek: Det är svåra förhållanden när det gäller väder och så öknen förstås.
Hurdå svårt?
Salek: Det är vind, det är hett och det är sand. Jag är trött på de här förhållandena.
Hur håller ni modet uppe?
Ahmed och Salek: Det viktigaste är att Västsahara ska bli fritt.
Vad ger er hopp?
Salek: Jag är förvirrad av FN…
(lång tystnad)
…nyheten att Sydafrika erkände Västsahara gjorde mig hoppfull. Andra länders ställningstagande gör oss hoppfulla. Om vi kan stoppa kriget kan vi starta livet.

Det börjar bli dags för middag. Lysröret kopplas till bilbatteriet och jag tar ficklampan till hjälp för att kunna lysa upp i köket. Kylskåpet hänger i taket. Här torkas kött och det vimlar av flugor. Ahmed berättar att han gärna skulle vilja återvända till Algeriet. Men det går inte eftersom han studerat färdigt. Salek berättar att tältet de nu bor i är en gåva från spanska Röda Korset. De fick det nya tältet 1998, innan bodde de i en äldre typ av tält. Till middagen får vi sällskap av några vänner till Ahmed och Salek. Efter måltiden börjar Salek göra te och alla börjar ställa frågor om Sverige. Vi diskuterar om lite allt möjligt. När vi kommer in på konflikten mellan Västsahara och Marocko berättar jag att de flesta i Sverige knappt känner till att det finns något som heter Västsahara.
Eczina: Sveriges folk måste hjälpa oss att komma till vårt land.
Salek: Sverige ska veta att det pågår en revolution under namnet Polisario i Västsahara. Problemet mellan oss och Marocko är som Kuwait/Irak, Palestina/Israel och Östtimor/Indonesien.
Ahmed: Vi vill vara öppenhjärtiga mot alla svenskar. Om vi inte kan återvända till vårt hemland välkomnar vi alla hit. När de kommer hit får de se fakta om vår konflikt. Vi är rättvisan.
Salek: Vi kom hit till lägrena när marockanerna gjorde intrång i Sahara. Vi kom hit i problem och är fortfarande kvar. Om det inte finns någon lösning kommer vi att dö för vår sak.