quistbergh.se

Vardag– Shit, jag har inte kunnat sova någonting på hela natten och kan inte röra på nacken.
Det är söndagen den sjuttonde oktober och det är Daniel som väcker alla på morgonen. Resten av dagen går han stel som en pinne och kan knappt röra huvudet åt sidan eller framåt. Han får hjälp av en spansk kirurg som framhärdar att han är dansk. Kirurgen skickar Daniel till sjukhuset som ligger i närheten av Rabuni som vi befinner oss i.

Rabuni är ett slags basläger för Polisarios administration och det tjänar även som väntplats för att komma ut i lägrena. Alla besökare måste slussas via sovsalarna i Rabunis protocol och här hänger en hel del internationella biståndsarbetare. De flesta kommer från Spanien och de flesta är sjukvårdspersonal. De som är här under längre tid har egna rum med TV.

Vid ettiden materialiseras en snubbe som presenterar sig själv som Saharas enda clown. Han har ett namn också, Ridbik. Ridbik påminner om Dobbie från Harry Potter (särskilt när han några dagar senare rakar av sig mustaschen) och hans ordval skulle få en shia-muslim att drömma mardrömmar. Det tar honom ungefär fem minuter att kalla den heliga fastemånaden ramadan för ett ”iho de puta”-påhitt. Du som behärskar spanska kan lista ut vad det handlar om, för dig som inte behärskar spanska kan så mycket avslöjas att det inte är en positiv grej. I släptåg har han en man som ständigt verkar på språng och håller hårt i en silvrig attachéväska. Mannen visar sig heta Mustafa och kommer senare att gå under namnet Kulturministeriet-Mustafa. Efter en halvtimmes välkomsthälsningar började idén om programmet ta form. Ridbik och Mustafa förklarar att det totalt ska göras 25 shower under en månads tid i de olika lägrens skolor. De vill att clownerna ska spela i varje skola och gärna göra tre föreställningar per dag. Fredag är dock alltid vilodag och helgerna kan användas som resdagar. Verkligheten: Turnén sträcker sig enbart i 17 dagar. Biljetterna är bokade och ingen fattar vart den här månaden kom ifrån. Clownernas plan är att göra en stor show per dag där hela lägret ska samlas, eller i alla fall två, tre tusen personer. De ska spela i skymningen så att solljuset räcker som belysning och sedan avsluta med en schysst eldshow. Angela börjar svettas när hon tolkar fram att det i alla fall ska göras 25 föreställningar.

Nästa grej är de praktiska detaljerna, vad behövs för att göra showen? Hur många mål mat per dag vill gruppen ha? Vad vill gruppen äta? Ridbik och Mustafa vill göra allt klart så fort som möjligt eftersom det tar tid att åka in till Tindouf och handla. Tidigt imorgon bitti bär det av till Dakhla. Det flyktingläger som ligger mest off av de fyra.
Eftersom clownerna hela vägen från Sverige släpat med sig pålar, PA-anläggning (i fortsättningen kallad Fendern), magilådan, kulissen, med mera är det egentligen bara två saker som fattas. Generator och lampolja.
När det gäller maten behövs tre mål mat per dag för tio personer. Två är vegetarianer och då värmen säkert kommer bli påfrestande beställs 160 en och en halvliters flaskor med vatten. Cissi gräver fram pengarna. Mustafa placerar dem säkert i den silvriga attachéväskan och de hastar iväg för att shoppa. Ridbik säger att vi ska sova en natt till i Protocol och tidigt imorgon bitti vara beredda på att åka till Dakhla. En resa som tar totalt två timmar med ”en bra bil”.

Klockan 17.30 kommer Ridbik och skriker: Vamos! Vamos!
Nu är det tydligen bråttom. Alla grejer ska packas ihop snabbt som ögat. Vi ska ge oss iväg för att först träffa kulturministern alternativt åka till en skola för kvinnor alternativt åka hem till Mustafa och sedan till Dakhla. Utan en susning om vart färden går trycks grejorna in i en vit Toyota Landcruiser. Efter en bilfärd på ungefär en kilometer är det stopp. Det har börjat skymma och troligen har vi stannat till hemma hos någon. Alla grejorna ska i alla fall packas ur bilen. Mustafa visar oss in i ett rum där det finns en soffa och några fåtöljer och en kille som pratar om att han är kock och har varit på Kuba. Det bjuds läsk och vad vi väntar på är det ingen som vet.
Nalle börjar sy.

Klockan 20.00 kommer Mustafa och ber alla killar komma och hjälpa till med att packa en lastbil. All mat, vatten och packning ska upp på det groteskt stora lastbilsflaket.

Klockan 21.00 kommer Ridbik och skriker: Vamos! Vamos! Nu ska det åkas bil igen, kanske till skolan för kvinnor? Men, nej, dock visar det sig äntligen vara dags för mat. Efter måltiden går färden mot Dakhla.