quistbergh.se

Inga vapen på Co Latino

Diario Co Latino är en dagstidning med anor. Den har funnits i 126 år och tryckpressarna känns – i dessa datoriserade dagar – nästan lika gamla.
Redaktionsledningen har luftkonditionering i sitt rum. Men där de flesta journalister, praktikanter och redigerare sitter är det trångt och kvavt. Tidningen kommer ut vid ett- tvåtiden på eftermiddagen. Just nu är klockan precis efter lämning så ett visst lugn råder.

Även fast Diario Co Latino säger sig vara politiskt oberoende ligger de helt klart till vänster. Resurs- och upplagemässigt är de väldigt små i jämförelse med landets två största dagstidningar, bägge med högerprofil, La Prensa Grafica och El Diario del Hoy (som också kallas för El Diablo de Hoy). Diario Co Latino finansieras till största delen av radannonser och, måste man väl lägga till, en stor portion entusiasm då de flesta med fasta tjänster på tidningen själva äger en del av den i kollektiv form.

Luis Enrique Salazar Flores

Luis Enrique Salazar Flores tar emot i sin gråa kostym och gråa slips. Han häller upp vatten i glaset, frågar om kaffet vi fått smakar bra och öppnar sin tomma kalender och ber om ursäkt för att huvudprocuradoran Beatrice inte kunde ta emot. Men hon hälsar så mycket. Luis förklarar att han är procurador för Adjunto de la Ninez y la Juventud. Att Procuradoria para la defensa de los derechos humanos (PDDH) föddes ur fredsprocessen 1992. Tre instiutitioner skulle garantera freden och en demokratisk utveckling i El Salvador: Reformering av polisen, inrättandet av PDDH och reformer av det juridiska systemet. För att förklara vad de pysslar med på PDDH använder han ordet ”ombudsman”, att PDDH är en ombudsman för mänskliga rättigheter. Han tittar på sin klocka, en stålgrå swatch i original, och säger att han har cirka trekvart på sig. Förväntar mig fyrtiofem minuter av att nypa mig själv i armen för att inte somna. Men stålgråa Luis visar sig ha flera överraskningar på lager. Hans läges- och historiebeskrivning är allt annat än trist:

Romeros grav

På fredagen var det dags för ett kulturellt besök vid Oscar Romeros grav. Romero var ärkebiskopen som blev för farlig för makten då han tog parti för de allra fattigaste. Han mördades 1980 i samband firande av mässan i ett sjukhuskapell i San Salvador.
Det har skrivits otaliga böcker och gjorts film om Romero. Om man ska rekommendera något ur högen blir det ändå Oliver Stones ”Salvador”. Mordet på Romero får liten plats i denna spelfilm men det är en av flera viktiga pusselbitar som läggs i hela historien som berättas genom en, till synes, tredje klassens försupne journalist som briljant spelas av James Woods.

Museo de la palabra y imagen är i princip omöjligt att hitta. Trots att vår guide Oscar har varit där två gånger förut, säger han i alla fall, måste han fråga fem olika personer innan vi hittar rätt. Vid första anblicken ser det ut som vilket bostadshus som helst – bara lite gulare. Men efter några minuters väntan utanför dörren släpps vi in i entrén och väl där öppnar sig faktiskt ett litet museum.

Jesuitmorden: Rosenbuskarna på La Uca universitets innergård 2006-01-24.

Den 16 november 1989 blev sex jesuitpräster, deras hushållerska och hennes tonårsdotter avrättade på La Uca universitetet av den ökända bataljonen Atlacatl. Vid en FN-ledd kommission flera år senare kom det fram att Atlacatl-bataljonen, utbildade i USA, mördat på order av den dåvarande försvarsministern.
Idag står åtta rosenbuskar planterade på den innergård där morden skedde.
Det finns även ett litet museum där bland annat de sex prästernas personliga ägodelar finns att beskåda. Och i kapellet hänger en tavla till minne av de mördade.

– Iberia har just gjort om reglerna, säger tjejen vid incheckningen.
– Förut fick du ta två gånger 32 kilo på det här piece concept. Men från den 25 november är det max 23 kilo per väska. Och du har ju bokat biljetten i december så då tror jag tyvärr att de nya reglerna gäller. Men jag ringer Iberia och kollar för säkerhets skull.
Inte gör det saken bättre att jag är sen. Har i vanlig ordning – tror det är tredje gången jag går på den här niten – tagit taxin till Arlandas terminal fem. Bara för att upptäcka att flight 3317 till Madrid lyfter från Terminal två. Stress med mastodontpackningen genom varenda hiss och korridor Arlanda har för att i alla fall komma fram tjugo minuter innan boarding. Och för att strö ytterligare lök på laxen. Låg klubbad i feberfrossa från lördag natt till måndag morgon. Steg efter det upp klockan åtta på måndagsmorgonen och kunde med en fantastisk insats av stödteamet Birgitta å Tommy å Abbas å Ane ändå få i princip allt på plats när taxin anlände 05.00.

Intensivfriskis: Hannes och Fagge efter det fruktade intensivpasset på FS Ringen.Måndagen den 16 januari var ett heligt datum. Det var då vi skulle göra entré på det mytomspunna intensiv friskispasset. Vi hade hört historier om syrgas och att gamla medelpasskämpar kunde få svårt att gå under ett par dagar efter ett besök på intensiven. Det skulle bli årets pass.

Jag skriver skulle för tidsoptimistfredrik var tvungen att dra sig ur till förmån för packning å få allt på plats innan avresa. Men jag fick en bild på två av kämparna efter passet. Av bilden och de knapphändiga rapporter som kommit verkar det minst sagt varit tuffa tag. Och till alla måndag och/eller onsdagsfriskisar på Ringen Rasmus, Fagge, Hannes, Josefin, Malin, säger jag bara: Ligg i! När jag kommer hem är intensivpasset inte taket för hur mycket jag orkar.

Jag vill tacka för en fantastisk afton på Sakura. Efter en sådan kväll är det svårt att sortera minnena – vilket givetvis också kan ha någonting att göra med antalet hot shots och hoegarden på stället vi hamnade efter Sakura. Tack för alla sångdedikationer och den vilda dansen. Men det kan ju egentligen inte gå annat än fel när några av kvällens artister var: MC Bygglov, MC Hannez, Asasara, Joelita, Toy Boy, Ane Brown, Banane Brun, Amalthea mannen mot hela borgarpacket Heja Gais, Coach och The Boss.Och tack för alla fina ord i ”Mina Vänner”-boken. De glöder redan nu och kommer nå brännpunkten i stunder då Stockholm känns alltför avlägset och San Salvador alldeles för ensamt och nära.

AngelaIntervju: Angela Wand
Datum: 2004-11-01
Plats: Vänthallen, Tindoufs flygplats

Vilket är ditt starkaste minne?
– När man tänker tillbaka på hela den här resan tänker jag på vår första upplevelse på dunerna i Dakhla. Det var så starkt för det var så mycket saker som hände den kvällen. Det kändes som vi fick en inblick i den sahariska kulturen. Vad det var egentligen? Vi fick åka till deras sköna ställe, som la playa för oss. Vi slaktade en get och hjälpte till att hacka geten, äta den och de olika artisterna som var där och uppträdde för oss och höll tal. Lamine som kom ur mörkret med de svenska människorna från SIDA och FN. Hela kvällen var magisk. Sedan uppträdde vi också och vi fick ett utbyte. Det var starkt för att vi fick något från dem och jag kände att de också fick något av oss. Det var en night to remember.

NalleIntervju: P Nalle Laanela
Datum: 2004-11-01
Plats: Vänthallen, Tindoufs flygplats

Vad är ditt starkaste minne?
– Mitt starkaste minne var någon gång i mitten. Vi gjorde väl sexton spelningar eller vad det nu var. Men någon gång i mitten var jag redan trött på att vara här. Jag fixade det inte rent psykiskt. Jag tyckte inte det var kul att göra showerna. Men jag mådde dåligt och allt var bara en kamp att få komma dit och göra showerna. Och göra de tillräckligt bra så att folk inte skulle märka att man inte ville vara där. Jag ville inte ha någon mer input och ville bara behandla all input jag redan fått. Dels inifrån kroppen men också det yttre, att allt var nytt. Men det kändes som föreställningen verkligen fungerade och någonstans klickade det.