quistbergh.se

På det åttonde försöket med släggan ger plåtdörren vika. Hundarna skäller och försöker kasta sig in.
– Policía!
Den ena av de två svartklädda männen i rånarluva lägger ifrån sig släggan utanför dörren och den andre klämmer sig in. Männen kommer ut med en ung kille klädd i sovshorts och T-shirt. Männen tvingar först ner killen på knä och sedan ska han lägga sig med näsan i marken. De frågar honom: Vad heter du?
– Joel Antonio Paz Aragón.
– VAD HETER DU?
– Joel Antonio Paz Aragón.
– VAD HETER DU? SÄG DITT NAMN!
– Joel Antonio Paz Aragón, svarar killen fortfarande med lugn röst.
– VAD HETER DU? VAD KALLAR DE DIG, vrålar polismännen.
Klockan är halv två på natten och vi är mitt uppe i “Operation Slagkraftig – Den Stenhårda Handen", i Santa Ana, El Salvador. Politiken mot de kriminella gängen går just under namnet "Den stenhårda handen" eller ”Super Mano Dura”. Denna hårda linje är dock ett riktigt praktfiasko när det gäller att minska våld och brottslighet i landet. Under år 2004 miste 2 762 personer livet genom mord, dråp och dödsmisshandlar i El Salvador. År 2006 slutade antalet vid 3 968 människor. I Sverige, som har fler invånare än El Salvador, faller cirka 100 personer per år offer för dödligt våld. Även fattigdomen är ett stort problem i El Salvador. 40 procent av befolkningen lever på mindre än två dollar om dagen. Många familjer får vardagen att gå runt genom så kallade remesas, pengar släktingar I USA skickar till dem. De unga människor som kan flyr landet. Olika undersökningar visar att cirka sex av tio ungdomar vill, eller planerar att, söka lyckan någon annanstans. De som stannar, alternativt tvingas att stanna, flyr inte sällan in i gänget som erbjuder den trygghet frånvarande eller våldsamma föräldrar inte kan ge dem.

Rosario

Klockan sex på morgonen fick Rosario ett sms från en väninna som gratulerade henne på Mors dag. Strax efter fick hon en teckning och ett läppstift av dottern Xiomara.
– Det är första gången jag fått en present av henne, så jag började gråta, säger Rosario.
– Då sa Josué: Tyvärr mamma kan jag inte ge dig något för jag har inga pengar. Men jag fick massor med kramar av honom så det är bra ändå.

Rosario del Tránsito Hernández är 25 år, bor med sina fyra barn – Xiomara, Josué, Moisés och Jeovanny – i ett hus på två rum och kök i utkanten av staden Ilobasco, El Salvador. Väggarna består av tegel, taket av plåt och golvet är cement. Vardagsrummet fungerar även som arbetslokal för firman ”Decoracion de Josué”, som bland annat pysslar med att måla miniatyrhusfasader i trä. Rosario tar fram en dollarsedel ur fickan och ber barnen gå till affären för att köpa läsk. Samtidigt som hon rengör penslar och plockar med färgerna börjar hon berätta sin historia.

Rosario gick med i gänget Mara Salvatrucha (MS) femton år gammal. Hemma kände hon sig inte välkommen. Hon misshandlades både fysiskt och psykiskt. Flera gånger flydde hon hemifrån och bodde i dessa perioder med gänget i övergivna hus. Vissa nätter sov de under bar himmel. Trots sina blott femton år var hon bland de äldsta i gänget. Den yngsta gängmedlemmen var elva år, gängledaren sexton och redan med ett rykte som erfaren mördare.
– Om du vill bli respekterad i gänget måste du ha en kille. Annars är man allas egendom. Men eftersom de flesta killar var mycket yngre än mig ville jag inte vara med dem. Då slog de mig istället.
Våldet kunde hon dock stå ut med, hon var ju van. Sakta men säkert blev gänget den nya familjen. De tog droger, stal eller begick andra småbrott för att kunna köpa mat – och mer droger. Men efter fem månader började det riktiga helvetet för Rosario.

En tidigare medlem blev släppt ur fängelset och väl tillbaka i gänget ville han ha Rosario som present.
– Jag hade inget val. Han började misshandla och våldta mig på en gång.
En dag rymde hon och gömde sig hos sina föräldrar. Dagen efter kom killen, beväpnad med pistol, till föräldrahemmet och skrek att om Rosario inte kom med honom skulle han mörda både henne och hennes familj.
– Jag hade inget annat val än att följa med honom. Trots att jag var gravid i tredje månaden slog och sparkade han mig. Han påstod att det inte var hans barn. Sedan försökte han strypa mig. Han hängde upp mig i taket med ett skärp. När jag kom ner var jag alldeles sårig i halsen. Min kompis i gänget var utsatt för samma behandling av sin kille och tillsammans började vi planera för att fly.
Den här gången bestämde sig Rosarios familj för att hjälpa henne. De flyttade allihop till Santa Ana, en stad många mil från Ilobasco, för att killen inte skulle följa efter.

För sex år sedan flyttade Rosario tillbaka till Ilobasco. Hon började hänga med de gamla gängkompisarna i La Palma, ett slumområde utanför staden. En dag dök ett annat gäng upp i området. De hade med sig fika, ville spela fotboll och kolla på film tillsammans med Rosario och hennes kompisar.
– De kom två gånger i veckan. Vi var lite misstänksamma i början. Kunde det vara så att någon verkligen brydde sig om oss? Vad var de ute efter egentligen?
Det andra gänget kom från MOJE, en organisation som specialiserat sig på att arbeta med gängungdomar. Sakta men säkert började beslutet växa inom Rosario att hoppa av.
– Men… en gång gängmedlem alltid gängmedlem. Du har ett stigma som förföljer dig. Du får inte jobb någonstans och polisen kan bura in dig helt utan orsak. Därför, är det någon från samhället utanför som sträcker fram sin hand så tar du den. Det var hela gruppen som hoppade av. Så jobbar MOJE jämt. Får man med sig hela gruppen och gängledaren kan det gå. Att gå ur själv är svårt, då riskerar man att bli dödad.

MOJE ordnade gruppterapi och enskilda samtal med psykolog. På så sätt kunde Rosario börja bearbeta det hon varit med om. MOJE startade ett tröjtryckeri i La Palma där Rosario och resten av de avhoppade gängmedlemmarna började jobba. Efter ett tag gick hon över till att måla miniatyrhusfasader istället. Förutom att erbjuda möjligheter till en inkomst ställde MOJE alltid upp vid problem.
– När någon togs av polisen var MOJE snabbt nere på polisstationen och förklarade att: Den här personen är anställd hos oss, ni har ingen rätt att fängsla henne eller honom. Det enda stället MOJE inte lyckades dra upp personer från var graven. Om de kunnat hade de nog gjort det.

Josué kommer släpandes på en tvåliters plastflaska med Salva Cola. Xiomara och Moisés följer tätt efter med händerna fulla av färska tortillas. De har varit inne hos mormor, som bor i närheten, och hjälpt till med att grädda de tunna majsbröden. Rosario visar upp en av husfasadstavlorna hon just gjort klar. Varje tavla tar cirka en timma att måla. MOJE betalar cirka fem kronor per tavla. Borträknat utgifter för färger och penslar tjänar Rosario 3,50 kronor per tavla. På golvet ligger trettiotvå fasader som hon ska göra klart. Barnen brukar gå och lägga sig vid niotiden på kvällen och då kan Rosario jobba ostört fram till tre på morgonen. Sedan sover hon en stund till klockan sex då barnen vaknar. Vad Rosario tjänar varierar kraftigt beroende på hur mycket beställningar MOJE har. Vi börjar prata om hennes gamla kompisar från gänget, vad gör de idag?
– Majoriteten har dragit till USA, andra har dött och några sitter i fängelse. För något år sedan sköt de två killar som jobbade i tröjtryckeriverkstaden där jag och resten av gänget började. Idag finns inte tryckeriet i La Palma längre. Vi är bara två stycken som är kvar och jobbar för MOJE.

Varför är du en av dem?

– Jag vill komma vidare. Jag kämpar, framför allt för mina barn. Det är viktigt för mig att kunna visa samhället att ungdomar som jag, som varit med i gäng, inte är oförbätterliga. Vi kan faktiskt ta oss ur det och vi kan bli någonting.

Mario
Intervjun har pågått i snart fem timmar. Mario varvar ner genom att berätta om det lokala basketlaget El Roble. Sonen Anthony, som hela tiden suttit tyst och lyssnat, avslöjar att han gillar Los Angeles Lakers bäst. Det knackar på dörren. Mario river blixtsnabbt åt sig tröjan han tagit av sig för fotograferingen och är klädd på mindre än två sekunder.
– Det kan vara farligt om någon ser mig så där, säger han.
Innan dess har han berättat om sitt liv.

Jorge Mario Hernandez är 31 år gammal. Han är uppväxt med sin farmor i barrio San Sebastian utanför staden Ilobasco, El Salvador. Marios föräldrar lämnade honom tidigt för att själva söka lyckan i USA.
– En dag fanns de bara inte där, säger Mario.
– Jag fick aldrig höra: Jag älskar dig, från mina föräldrar. De skickade bara pengar. Jag kände mig övergiven och förstod inte varför de lämnat mig.
Sexton år gammal flyttade han, mot sin vilja, till Los Angeles. De första två åren bodde Mario hos sin pappa. Men sedan flyttade han ut på gatan och började hänga mer och mer med det lokala Mara Salvatrucha-gänget.
– Vi försökte upprätthålla vår salvadoranska kultur. Det kändes som hemma och jag gillade det.

Mario pluggade på Crenshaw High School - känt för att vara en av de få skolorna i Los Angeles med en majoritet av svarta elever samt från filmer som ”Boyz N the Hood”. I skolan härskade en stark rasism mellan olika grupper. Gängen hade namn som Street Criminals, 18th Street Gang, Chicanos eller Armenian Power. MS Salvatrucha gjorde sig kända som ett av de allra grymmaste gängen. Något Mario förklarar med att många, både militärer och gerillasoldater, flydde inbördeskriget i El Salvador och integrerades i gängen. Han själv hade tidigare aldrig hållit i ett vapen innan han kom till USA. Men väl där lärde han sig att behärska det mesta.
– Det gjorde oss mycket starka att ha soldater som kom från ett krig. Gav sig någon på oss, trots att vi var i minoritet, var det ingen som hade en chans. Vi använde oss mycket av machetes, skydde inte för något våld och vann gatustriderna.

Efter high school jobbade Mario med att måla hus och som garagevakt och hade han inget arbete fixades pengar på ”annat sätt”. Under hela denna tid var Mario, trots att hängde med dem, inte officiell gängmedlem. 22 år gammal stod han vid ett vägskäl i livet och ville fortsätta plugga. Men då drogs studiestödet för icke-amerikanska medborgare in och Mario hade ingen möjlighet att finansiera sina studier. Det gjorde honom enormt frustrerad och var en av orsakerna till att han bestämde sig för att göra initiationsriten – att bli misshandlad av de andra gängmedlemmarna under tretton sekunder. Efter det steg han snabbt i graderna och blev ledare för gänget.
– När jag gick med gick jag med fullt ut. Jag var den som planerade rån och överfall. Jag kände mig som Rambo, jag var inte rädd för döden.

23 år gammal åkte han fast efter att ha försökt råna ett växlingskontor. Han dömdes för väpnat rån och straffet sattes till nio år i fängelse. Fortfarande full av hat och ilska flyttades han raskt till High Desert State Prison i Nevada, med maximal säkerhetsklassning. Efter ett upplopp blev han placerad i isoleringscell. Där nåddes han först av nyheten att hans faster dött och några månader senare sköts hans yngre bror ihjäl av polisen.
– Det gjorde så fruktansvärt ont att inte kunna vara nära mina kära. Efter ett tag märkte jag att ilskan gjorde mitt liv mer komplicerat. Jag började tänka och jag visste ju att jag skulle komma ut efter ett tag. Jag bestämde mig för att ta tillvara möjligheterna.
Den viktigaste orsaken till att Mario ville förändra sitt liv var dock sonen. Anthony föddes strax innan Mario dömdes till fängelse.
– Jag ville inte att Anthony skulle växa upp utan pappa. Därför var jag, under hela fängelsetiden, noga med att skriva brev till honom och ringa. Då och då kom han och hälsade på mig. Jag har hela tiden sagt att jag älskar honom – och att hela familjen gör det. Jag försöker tänka på vad mina föräldrar gjorde mot mig när jag var liten – och sedan göra tvärtom.

I slutet av år 2005 släpptes Mario ur fängelset. Men bara för att transporteras och låsas in på en av migrationsmyndigheternas förvaringsplatser i Arizonaöknen. I januari 2006 deporterades han till El Salvador. Väl tillbaka i Ilobasco ville han leva ett liv utan våld. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. För det första har han inte kunnat hitta jobb. Några goda vänner i huvudstaden San Salvador erbjöd honom anställning men när de fick se hans tatueringar fanns jobbet plötsligt inte längre. För det andra kom han tillbaka till ett land där han som MS-medlem är en trofé för det rivaliserande gänget 18. Om någon ur 18 får reda på hans rätta identitet kan hans dagar vara räknade.
– Jag skulle aldrig kunna ge mig på någon av de mina. Och så kommer man hit, där salvadoraner slåss med varandra… jag fattar det inte. I USA respekteras det att man hoppat av och vill leva ett lugnt liv men inte här.
Det tredje stora problemet är polisen. Mario kan exempelvis inte åka buss då det ofta händer att polisen stoppar bussarna, gör räder och kräver att unga killar som kan antas vara maras tar av sig tröjan. Upptäcker de tatueringar är risken stor att personen tas till polisstationen och får rejält med stryk. Risken att bli tagen av polisen finns inte bara vid bussresor. Tycker polisen att någon ser lite misstänkt ut kan du häktas direkt på gatan, helt utan arresteringsorder.

Är du rädd?

– Nej, jag vet att jag är i fara. Men jag har följande livsfilosofi: Om jag ska dö idag ska jag dö lycklig. Jag har blivit skjuten två gånger. Här i benet [Mario kavlar upp brallorna och visar] och här i ryggen. Jag var på vippen att bli dömd till livstids fängelse. Men tack vare Gud, jag tror på Gud men inte på religionen, så har jag klarat mig. Jag är med min son och farmor som är mina skatter här i livet.

Är gängen farliga?

– Ja, de gör en massa hemska saker. En hel del har att göra med droger, fattigdom och brist på utbildning. När du blir full eller använder droger kan du göra en massa dåliga saker. Gängkillarna rånar och våldtar så visst ska folk vara försiktiga.

Är Super Mano Dura rätt metod för att lösa problemet?

– Nej, våld föder våld. De kommer till ditt hus, hånar dig framför din familj. De respekterar inte de mänskliga rättigheterna.

Vad borde göras istället?

– Behandla människor som människor, inte som djur.