quistbergh.se

För fem år sedan hade Fridas mamma en grej att berätta och samlade syskonskaran i vardagsrummets soffa. Grejen var att hon träffat Vivi. Fridas mamma hade upptäckt att hon var lesbisk.
– Först trodde jag att hon ljög, säger Frida Flodman.
– Mamma har alltid testat olika saker och jag visste inte riktigt om hon menade allvar. Min storasyster Anja fattade att det var allvar. Min yngsta syster tyckte det var jobbigt och sa till min lillebror Elias att: ”Det här berättar du inte för någon”. Elias däremot sa bara: ”Det är okej mamma, vi älskar dig ändå. All kärlek är okej”.
Idag är Frida 19 år och kan konstatera att det inte var någon övergående trend. Mamman hänger fortfarande ihop med Vivi och förra året ingick de partnerskap.
– Jag har inga som helst problem med det, säger Frida.
– Det är först på senare tid som jag förstått att anledningen till att det inte funkade mellan mamma och hennes tidigare killar är att det kanske saknades någonting. Sedan gillar jag Vivi, hon är jätteschysst.
Känns det som du har två mammor?
– Nej, jag var för gammal när Vivi kom in i våra liv. Det har varit väldigt skönt med henne för de killar som mamma varit tillsammans med tidigare brukar alltid vilja bestämma. De vill ha en papparoll, men de är ju inte min pappa.
Vad sa du till kompisarna?
– Jag har aldrig ljugit eller dolt det på något sätt utan alltid varit öppen. De flesta är nyfikna och frågar hur det känns och hur det är. Visst finns det en del som från början tycker: ”Blä, homosexuella”. Men när bi börjar prata om det vet de knappt vad de ska säga.

Frida berättar om en gammal klasskompis som tyckte det var fel med homosexualitet. De hade livliga diskussioner.
– Jag har alltid tyckt att man blir kär i en person, inte ett kön. Jag har hittills inte märkt av att jag skulle vara homosexuell. Men vem vet, jag kanske träffar kvinnan i mitt liv om två år. Det är synd att många är så inskränkta att de inte kan se längre än kille och tjej.
Frida har växt upp med sin pappa eftersom föräldrarna separerade när hon var liten. Men mamma har hela tiden funnits i närheten och hon har bott hos henne ungefär varannan helg. Nu har Frida flyttat hemifrån, delar lägenhet med en kompis och jobbar i butik. Den enda gången hon kan minnas att hon tvekat med att berätta om sin mammas sexuella läggning var för tre år sedan. Hon hade träffat en ny kille och var väldigt kär.
– Vi var på väg hem till mamma och jag kände att jag måste säga det innan vi var framme. Det kändes inte schysst att han skulle upptäcka det när dörren öppnades. Vi satt på tunnelbanan och jag sa: ”Däruppe jobbar mammas tjej”, och pekade på Vivis jobb. Då sa han: ”Din mammas vad…” ”Ja, mammas tjej, har jag inte sagt det?”
Hur reagerade han?
– Inget speciellt, han sa bara: ”Jaha, så hon är lesbisk”. Det var skönt för det var så viktigt vad han tyckte. Om han hade blivit äcklad eller tyckt att det var väldigt fel skulle det varit svårt att fortsätta vara tillsammans.
– Om man går och tänker för sig själv att: ”Usch vad jobbigt det är att min mamma är lesbisk och gud, vad ska den och den säga”. Då gör man bara problemen större för sig själv. När jag berättar får jag väldigt sällan negativa reaktioner, det ses inte som ett problem.
På frågan om homosexuella ska få rätt att bli prövade som adoptivföräldrar är Frida säker på sin sak.
– Jag tycker det är självklart att homosexuella ska få adoptera. Men jag menar inte att man ska slänga barn på dem utan de ska självklart gå igenom alla kontroller som straighta gör. Det finns så många barn som skulle behöva vuxna som tar hand om dem. Och eftersom ensamstående idag får adoptera kan jag inte förstå varför det skulle vara sämre med två män eller två kvinnor.
Är det inte viktigt att ha en kvinnlig och manlig förebild när man växer upp?
– Visst, men det har man genom dagis, fritidsgårdar och vänner till familjen. Eftersom jag bott själv med pappa har jag inte haft så mycket kontakt med mamma. Dessutom har mamma och pappa svårt att komma överens, de kan knappt vara i samma rum. Men jag har haft det väldigt bra.
Frida tycker att hon blivit mindre fördomsfri efter att ha träffat många homosexuella. I somras gick hon på Pride-festivalen och när Vivi är DJ på en klubb för enbart tjejer, brukar hon gå dit med sina kompisar.
– Det är mycket mer avslappnat. Man behöver inte tänka på att någon står och raggar och bryr sig inte på samma sätt. Det är bara att röja. Efter ett tag brukar vi gå till ett blandat ställe. Men det är en värld som jag säkert aldrig fått komma in i om mamma och Vivi inte hade träffats. Jag hade nog bara gått förbi och konstaterat att: ”Jaha, finns det ett sådant ställe”. Men jag hade aldrig kommit på tanken att gå in eftersom jag inte är lesbisk.
Har du haft en normal uppväxt?
– Ja, det tycker jag. Jag kan förstå att det utifrån sett verkar konstigt med två mammor. Men det är min familj, man växer in i det. Annorlunda grejer har aldrig varit något konstigt för oss.

– Barn ska inte användas för att utjämna orättvisor mellan vuxna, säger Christian Hofverberg.
– Hittills har debatten varit helvirrig och mest handlat om rättvisa mellan homo- och heterosexuella. Barnen har helt glömts bort.
Christian Hofverberg, eller Samuel Caicedo som är hans ursprungliga namn, är adoptivbarn och kom till Sverige från Colombia när han var tre månader gammal. Idag är han 22 år och pluggar juridik vid Stockholms Universitet. I januari 1999 gjorde han en återresa och träffade sin biologiska mamma och sina biologiska syskon. Mötet gjorde starkt intryck och han började intressera sig mer för adoptionsfrågor. På hösten samma år var han med och startade nätverket Adopterades Röst (AR). De företräder långtifrån alla adopterade men verksamheten har växt till cirka 15 stycken som jobbar aktivt och ytterligare 50-talet personer som stöder arbetet. Alla är adopterade.
– Adoption vilar på ett kolonialt arv. Varför är det så självklart att par här i västvärlden ska kunna adoptera barn? Fattigdomen som gör att människor måste lämna bort sina barn beror på det förtryck som västvärlden och i viss mån även Sverige bidrar till. När Sverige adopterar barn från Colombia, Vietnam eller Etiopien har man ett ansvar för att bekämpa och lösa de problem som ligger till grund för adoptioner.
– Debatten om homosexuella ska få adoptera barn eller inte har blivit en fortsättning på debatten om partnerskap, vad gifta par för göra jämfört med partnerskapspar. En stor skillnad är rätten att bli prövad för adoption. Men man har inte ställt sig frågan om internationella adoptioner är bra. Det finns mer än 40 000 internationellt adopterade i Sverige. Är det inte dags att utvärdera om det gått bra eller dåligt?
AR jobbar för att det ska bli färre internationella adoptioner, inte fler. Det är en av anledningarna till att de inte vill att homosexuella ska få adoptera.
– Folk verkar tro att bara för att barn föds fattiga blir de till ägodelar. Men adoption är inte vilken exporthandel som helst. De är inga saker, utan människor. Det är en sorg när man förlorar sina biologiska föräldrar, ett trauma. Det är ingenting man tar med en klackspark.
Christian vill se en rad konkreta förändringar. Först och främst ska biståndet höjas, rejält. Sedan bör det ställas krav på ett utvecklat biståndsarbete från adoptionsorganisationerna så att de på sikt kan avveckla sig själva. Dessutom vill de att Sverige ska verka för att insatser av den här sorten ska införas som EU-regler. Han inser att kraven är tuffa.
– Visst är det en lång väg att gå, men någonstans måste man ju börja. Nu går det åt fel håll. När det finns fler adoptionsformer blir det svårare att genomföra de här sakerna. Åtgärder för minskad adoption kommer att mötas med stor skepsis av både ensamstående och hetero- och homosexuella par.
– Många ryggar tillbaka när de hör att det finns adoptivbarn som är emot adoption. Jag möts ofta av: ”Har du inte haft det jättebra i Sverige, är du inte tacksam?” Visst, med 99 procents säkerhet hade jag haft en sämre utbildning, problem att få ordentligt med mat och rent vatten om jag stannat i Colombia. Men alla de som är kvar och inte blir adopterade har ju inte de möjligheterna. Vi vill att man vid varje ändring av adoptionslagstiftningen ska se över hur det rimmar med målet att så många barn som möjligt ska få stanna hos sina biologiska föräldrar. Det görs inte idag.

Homofakta:
•Fram till 1979 klassades homosexualitet som sjukligt, en ”mental rubbning”, enligt Socialstyrelsens officiella sjukdomsregister. Men efter år av skrivelser från Riksförbundet för Sexuellt Likaberättigande (RFSL) och ockupation av Socialstyrelsens kontor ändrades reglerna. Sverige blev först i världen med att sluta sjukdomsklassa homosexualitet.
•1987 kom lagen om homosexuella sambor. Den innebär att de regler som gäller för heterosexuella sambor, dock med en del undantag, också gäller för homosexuella. Lagen ger bland annat rätt till hälften av bostaden om förhållandet skulle spricka.
•1995 trädde den nya partnerskapslagen i kraft. Från och med nu kan två personer av samma kön låta registrera sitt partnerskap. Minst 40 000 barn i Sverige lever med homosexuella föräldrar.
•I en Temo-undersökning som publicerades i oktober förra året säger 65 procent av dem som är 60 år eller äldre nej till att homosexuella ska få adoptera. Men bland yngre människor är inställningen annorlunda. Hos dem som är mellan 16 och 29 år säger 54 procent ja till att homosexuella ska få adoptera.
•Den 31 januari i år släppte ”Kommittén om barn i homosexuella familjer” sitt betänkande (SOU 2001:10) till regeringen. Där föreslås en lagändring så att även homosexuella har rät att bli prövade som adoptivföräldrar. De flesta riksdagspartier stöder förslaget. Två partier, Moderaterna och Kristdemokraterna, har dock reserverat sig. Om det blir en lagändring är för tidigt att säga. Frågan är just nu ute på remiss och avgörs sannolikt någon gång under nästa år.
•Mer om homoadoption hittar du på: www.homoadoption.nu eller www.adopterad.org/ar