quistbergh.se

Tar två steg in i den svarta gången. Möts av ljudet från en klocka som kommer närmare ju fler steg jag tar. Nu kan man se den. En kraftigt deformerad gammal väggklocka som stannat exakt på tiden 11.02. Samma minut som atombomben fälldes över Nagasaki. Det är en plågsam syn. Det är uppbyggt för att vara en plågsam syn.

Tar några steg till.

 In i ett rum fyllt av bilder och föremål rörande den fruktansvärda händelsen. Än idag kan du alltså på Atombombombsmuseét i Nagasaki gå Golgata fram genom minnenas helvete. Blicken faller på väggen från Urakami-katedralen som förvandlats till museiföremål. Smeker med handen över stenen och känner svärtan från bomben under fingertoparna. Svärtan från den bomb som direkt tog livet av 73 884 människor och brännmärkte tillvaron för alla överlevande och efterkommande inom en oöverskådlig framtid.

 Vid besöket hos Nagsakis borgmästare är det som om han ber om ursäkt.
 - Vi hoppas att ni efter er vistelse inte tänker på Nagasaki som staden där atombomben fälldes. Utan som en stad med stora expansionsmöjligheter och fylld av vänliga människor.
 Och likadant är det när man försöker prata med befolkningen. Det tar flera timmar innan det känns rätt att ställa frågan till Mr Otonari. Var var du den dagen då bomben fälldes?
 - Då befann jag mig ungefär 20 mil härifrån. Jag hade tur.
 Kände du någon som...
 - Ja, det var hemskt.
 Sedan är det stopp. Och det är inte bara för den dåliga engelskan. De skäms över att det har inträffat. Gör sitt bästa för att glömma, sätta streck, sudda ut eller vad du vill. Men när minnet vill flagna hos de som direkt blivit drabbade är det tydligen helt helt försvunnet hos de som kan sätta stopp för att det händer igen. Idag pågår nämligen inga förhandlingar om nedrustning. De s k START-avtalen mellan Ryssland och USA har avstannat. Dels på grund av att Ryssland inte lyckats genomföra START 2, orsaken uppges vara ekonomiska svårigheter, och dels för att frågan inte är lika angelägen för USA längre. Intresset fokuseras istället kring massförstörelsevapen, biologiska eller kemiska som bl a användes i gulfkriget. Har det då inte blivit färre kärnvapen de sista åren?

 “BOMBEN PÅ VÄG ATT BLI SKROT“, basunerar Dagens Nyheter i en rubrik den 18 april ut. Och, visst har en hel del kärnvapen har försvunnit i och med de så kallade START-avtalen.
 En dramatisk nedrustning har skett under 90-talet. Storbritannien säger att de ska rusta ned och Frankrike ska endast använda markbaserade kärnvapen.
 Men, samtidigt som en del vapen försvinner moderniseras och utvecklas de som finns. Nya, dödligare kärnvapen testas ständigt fram av de fem officiella kärnvapenstaterna (USA, Ryssland, Storbritannien, Kina och Frankrike), på bekostnad av miljö och försvarslösa människor långtifrån det egna landet. Det rör sig alltså om upprustning snarare än nedrustning. Den som följt nyhetsrapporteringen under de senaste veckorna vet också att Indien genomfört provsprängningar med kärnvapen och eftersom Indien har det ska Pakistan också visa sina kärnvapensmuskler. Och ska Pakistan så ska...

 Går vidare i muséet. Det är nästan för många intryck på en gång. Stapplar omkring bland atombombsmodeller, glasflaskor som smält, en hjälm i metall där delar av skallen fortfarande är kvar och så alla dessa hemska bilder. Varvat med vittnesmål från överlevande och efterlevande, blir intrycken om möjligt ännu starkare. Stannar till vid ett av dessa vittnesmål. "Skolan där min mamma blev kremerad" lyder rubriken. Det är skrivet av Fuijo Tsuimoto som var 5 år gammal när bomben släpptes. Och orden blir kusligt verkliga som komplement till de bilder och föremål runt omkring mig som etsat sig fast i min hjärna.

 "Jag går nu i fjärde klass på skolan i Yamatozo. Nu har dom rensat upp på skolgården. Ingen av mina klasskamrater vet att så många blev kremerade här. Ibland tänker jag på den dagen det hela hände. Jag hukar mig över den plats där mamma blev kremerad. Och när jag skrapar lite lätt med min bambukäpp lossnar svarta jordflagor från marken.
 Och jag kan svagt se min mammas ansikte flyta omkring i smutsen."

Det är ju ingen färsk händelse, knappast någon nyhet. Men det hela blir alltför verkligt vid ett besök. Och jag är inte ensam om att bevistat denna plats. Sedan muséet nyöppnade efter renoveringen i början av 1996 har de haft 10 miljoner gäster uppger museichefen. 10 miljoner kan tyckas mycket. Fler än de som bor i Sverige till exempel. Men det är en droppe i havet om man jämför med hur många människor som vandrar omkring på planeten jorden och framför allt hur många människor som skulle behöva komma till denna plats.

 För folket i Nagasaki ska inte behöva skämmas, Mr Otonari ska inte behöva skämmas. Nej, de som ska skämmas är alla de som kraftigt fördömer andra länder som skaffar sig kärnvapen samtidigt som de själva har det. De som ska skämmas är alla de som har och hade möjlighet att se till att alla befintliga kärnvapen rustas ned och att inga nya testas eller tillverkas.