quistbergh.se

- Politikerna kastar ut frön som journalisterna sedan pickar i sig likt tama fåglar, säger Paul Ronge.
 - Sedan hackar journalisterna för syns skull med näbben på maktens fingrar för att visa att de är oberoende. För det är svårt att jaga. Det är svårt att bli ovän med politikerna, fortsätter han.
 Paul Ronge, f d politisk reporter på först Aftonbladet och sedan Expressen, om nyhetsbevakningen av inrikespolitiken.

Liksom de flesta andra som pratar kritiskt om det här har han nu själv lämnat jobbet som politisk journalist. Idag är han konsult på ett PR-företag och utbildar makthavare i hur de ska handskas med media.
Det pågår ett spel mellan politiker och journalister där bägge sidor kivas om vem som ska sätta regelverket för när, var och hur informationen ska komma ut till den s k allmänheten. Media slåss om att "avslöja nyheter" först fast det egentligen bara handlar om att rapportera riksdagsförslag någon dag innan de blir officiella.
Ett bedrägligt spel eftersom bägge sidor ofta känner varandra väl.
Och gör allt för att känna varandra ännu bättre.

EN EGEN KLUBB
Journalisterna har bildat en egen intresseförening, föreningen Riksdagsjournalisterna. Enligt stadgarna skall föreningen:
 "...åstadkomma goda arbetsförhållanden i riksdagshuset och regeringskansliet för där regelbundet verksamma journalister."
 Och för att bli medlem i föreningen måste man arbeta på ett dagligt medium och:
 "...under minst ett år kontinuerligt och på plats [ha] följt riksdagens arbete och haft detta som sin huvuduppgift", enligt samma stadgar.
 Orföranden för Riksdagsjournalisterna sedan tre år tillbaka heter Anders Jonsson och är politisk reporter på radions Ekonyheter. Han har varit med i föreningen i 17 år och varit politisk journalist lika länge.
 - Föreningen ingriper om talmannen eller statsministrarna har några förslag som skulle inskränka möjligheterna att arbeta här, säger han. Sedan ordnar vi kaffeträffar på tisdagar där vi bjuder in olika politiker eller andra makthavare. Under en timmes tid ställer vi frågor och allting som sägs är "on the record". Den enda begränsningen är att vi inte får ha TV-kameror eller mikrofoner framme och att endast medlemmarna är välkomna, fortsätter ordföranden Anders Jonsson.

"KAFFETRÄFFAR" BAKOM STÄNGDA DÖRRAR
De s k kaffeträffarna sker i föreningens lokaler i riksdagshuset. De är också föreningens huvudsakliga verksamhet de senaste åren eftersom det inte funnits så mycket att klaga på. Att närvara vid dessa träffar ger god utdelning enligt Björn Häger, reporter på Ekot och numera chef för Sveriges Radios internetverksamhet.
 - Det är en sed att de politiker som kommer alltid skall släppa en nyhet. Det blir alltid något till Lunchekot av det där. Det ligger ju naturligtvis i både politikernas och journalisternas intresse, säger Björn Häger.
 Så nästa gång du undrar varför just den politikern förekommer i TV, radio och tidningar just den tisdagen är möjligheterna stora att han/hon gett något uttalande efter "kaffeträffen".

Men träffarna har inte varit helt problemfria. När f d folkpartiledaren Maria Leissner skulle göra politisk comeback i maj -96, efter den tragiska bilolyckan där hennes man omkom, valde hon att göra sin breda entré just på Riksdagsjournalisternas kaffeträff. Och om detta kan man läsa följande i verksamhetsberättelsen för samma år:
 "Inom styrelsen fanns en oro att journalister som inte är medlemmar i föreningen skulle kräva att få delta i kaffeträffen och att detta skulle leda till en ny debatt om föreningens ställning. Efter diskussioner beslöts dock att kaffeträffen med Maria Leissner skulle genomföras som planerat."
 Vilket innebar att man inte släppte in andra journalister och debatten uteblev. Och när man försöker hitta några artiklar om föreningens verksamhet är det svårt att förstå debatträdslan. Vi får gå ända till 1987 och Journalistförbundets egen tidning Journalisten för att hitta en artikel om Riksdagsjournalisterna.

REPORTER UTKASTAD NÄR HAN SKULLE JOBBA
Under rubriken "Reporter stoppad i riksdagen av kollega" följer en artikel om när Expressens reporter Ingvar Hedlund blev utkastad från ett av föreningens möten av Dagens Nyheters politiska reporter Magdalena Ribbing som då var föreningens ordförande. Och trots att det är över tio år sedan minns Ingvar Hedlund händelsen väl.
 - Riksdagsjournalisterna skulle ha en träff med dåvarande centerledaren Karin Söder.
- Det var i ett tidsläge då det var mycket svårt att få tag i henne men jag åkte dit med en fotograf i förhoppning om en intervju. När vi kom dit undrade Magdalena Ribbing vad jag gjorde där eftersom jag inte var medlem. När jag framförde mitt ärende så beordrade hon mig att gå därifrån.
Hedlund har efter den incidenten inte försökt forcera föreningens murar igen.
 - De har gjort det till en regel att politikerna ska kunna sitta där och inte känna sig hotade av att bli citerade, tycker Hedlund. Det är väldigt fel. Att konkurrenterna sitter i varandras knä och pussar på makthavarna. Det är för mig stötande, avslutar Expressenreportern.
I debatten som sedan fördes på tidningen Journalistens insändarsidor påstod Magdalena Ribbing att Ingvar Hedlund enbart ville komma in på mötet för en gratis drink. Något Hedlund dementerade. Och debatten tog slut när insändare av typen "Sluta med ajabaja-artiklar, när får vi läsa inträngande artiklar om löneläget?" förekom allt oftare.

BÄTTRE GRANSKNING?
 Nuvarande ordföranden Anders Jonsson tycker dock att föreningens arbete leder till en bättre granskning.
 - Det är bra för politiska journalister att träffa de man bevakar under informella former.
Det finns ju en allmän frågestund där man kan träffa politikerna som är till för just detta.
 - Ja, men dit har ju alla tillträde.
Precis, varför behöver föreningen då finnas?
 - Den behövs för att tillvarata de politiska journalisternas arbetsvillkor i riksdagshuset. Den behövs också för att... och sen tycker medlemmarna att det är bra. Den huvudsakliga verksamheten är ju de här kaffeträffarna på tisdagarna. Och det tycker ju uppenbarligen de som är med är bra.
Det är väl inte så konstigt, så är det väl med alla mindre...
 - Hästsportjournalisterna har en intresseförening. Du kan inte gå in på Solvalla med ditt vanliga presskort längre. Men har du ett kort från Hästsportjournalisterna så kommer du in. Vi är ju öppnare. I riksdagshuset kommer alla in.
Men det är väl en konstig parallell, för alla kommer ju inte in på era möten.
 - Jaså?
Nej.
 - Kan man inte hantera att träffa de man granskar utan att bli korrumperad då är man inte professionell, menar Anders Jonsson.

Visst kan man bli fundersam över liknelsen mellan Hästsportjournalisterna och Riksdagsjournalisterna. Inte ens vi på ETC skulle så där utan vidare påstå att de egentligen sysslar med samma sak. Solvalla har ju såvitt vi vet inte haft några exklusiva travtävlingar enbart för en liten klick utvalda journalister. Men till saken hör att Anders Jonsson innan sin tid som politisk reporter på Ekot var travskribent i Stockholmstidningen. Han har ett stort intresse för hästar och att satsa pengar på desamma. Och tydligen upprörd över att han inte kan komma in på Solvalla med sitt vanliga presskort längre.

FESTER MED VIN, SPRIT, LEKAR OCH SÅNG
Vi skulle ju kunna sätta punkt här. Men det blir värre. Vi har en viktig del kvar i föreningens verksamhet.
Nämligen festerna.
De är inte lika frekventa som kaffeträffarna. Det brukar vara en fest på våren och så den traditionella julglöggen förstås. Björn Häger, Ekoreportern som nu är internetansvarig på Sveriges Radio, var med på en av dem. Vårfesten -94, en tillställning han sent ska glömma.
 - Jag var lite naiv inför det här med att vara journalist, berättar han. Att man skulle granska makten och inte komma dem för nära. Jag har varit på få tillställningar så fullt av högvilt som denna. Alla statsråd var där och alla partiledare kom. Festen började med att ordföranden för Riksdagsjournalisterna och riksdagens talman tackade varandra för ett gott samarbete under året. Efter maten hämtade Elisabeth Höglund (reporter på Rapport) gitarren och började sjunga en lång specialkomponerad sång: Arja Saijonmas "Jag vill tacka livet" som hon skrivit om och pusslat in olika politiker i texten i. När jag berättar detta för folk tror dom inte att det är sant. Men det är precis vad som hände.
Hur reagerade de som var där?
 - Någon berättade att förr har man haft frågesport. Utmana Carl Bildt i tio frågor och så där. Under kvällen var det också en lek där folkpartister skulle tala för moderaterna och tvärtom. Det anses väldigt fint att få komma på Riksdagsjournalisternas träffar och dricka en massa vin tillsammans med journalisterna.

"ALLA BLEV VÄLDIGT STÖTTA"
 Elisabeth Höglund är sedan två år tillbaka Rapports korrespondent i Bryssel. Hon menar att sången var en politisk satir ursprungsförfattaren Violetta Parra skulle varit stolt över.
 - Ingen blev speciellt glad. Alla kände sig väldigt stötta. Jag började varje text med att: Jag vill tacka Mona, jag vill tacka Allan eller något sådant. En del blev väldigt sura. Det kanske inte passar ditt syfte?
Mitt syfte?
 - Ja.
Vad skulle mitt syfte vara?
 - Om du trodde att jag skrev hyllningstexter till politikerna så gjorde jag inte det.
Jag har ingen aning. Jag var ju inte på festen så det är därför jag frågar.
 - Ja, just det. Jag tyckte ju själv att den var jättebra den här sången.

När Elisabeth Höglund idag ser tillbaka på festerna ångrar hon sin medverkan men hon betecknar dem ändå som lugna.
 - Man sätter sig ned och äter. Och sedan... jag menar... en del politiker och journalister går rätt tidigt, en del kan sitta kvar väldigt länge. Ingvar Carlsson och Carl Bildt gick rätt tidigt medan Mona Sahlin stannade kvar in på småtimmarna. Själv blev jag mer och mer negativ till den här typen av fester. Trots att jag satt med i Riksdagsjournalisternas styrelse gick jag inte på de sista festerna. Jag tycker att festerna borde läggas ned eftersom de känns motbjudande.
Men du deltog ju själv?
 - Men det var bara för att jag tyckte det var roligt att skriva visor.
Bara därför?
 - Jag satt ju som revisor i styrelsen... och... nej. Men det var ju så att alla gick på de här festerna. Och jag gick på festerna som alla andra.
Var det något speciellt som fick dig att ändra dig?
 - Generellt tycker jag att man inte ska festa med politiker. Det bekräftar bilden av symbios mellan politiker och journalister. Jag tycker det är direkt olämpligt.

Men festerna pågår fortfarande. Dock inte med lekar och sång menar ordföranden Anders Jonsson som också var med när Elisabeth Höglund sjöng.
 - Att dikta visor och uppträda på det sättet är att gå för långt i sådana här tillställningar. Det är att gå över gränsen. Men det förekommer inte längre.
Och lekar såsom frågesport mellan politiker och journalister?
 - Det tillhör sakerna jag tycker att man inte ska göra.
Men det är väl ingenting man kan införa ett generellt förbud mot?
 - Nej, men det var väl planerat på något sätt. Jag vet inte riktigt eftersom jag inte var med och planerade festen. Det är en ständig diskussion i föreningen om vi ska ha festerna eller inte. Men en majoritet av medlemmarna vill det eftersom det är ett bra sätt att träffa politiker under andra former så att säga.

"PÅ FÖRRA FESTEN VAR DET INGEN POLITIKER SOM SA NÅGONTING"
 Och idag sker festerna på helt andra premisser enligt Anders Jonsson.
 - Förra hösten hade vi en EMU-fest och då skulle varje parti ge sina bästa argument för eller emot EMU. Sedan åt vi en Europabuffé, säger han.
 - I våras hade vi en fest utan tema och då åt och drack vi. Ingenting annat. Det var ingen politiker som sa någonting överhuvudtaget.
 Där kan vi kanske sluta. Riksdagsjournalisterna har numera fester med politikerna där dessa inget säger. Det är säkert väldigt roliga tillställningar.
Eftersom festerna nu är under mindre festliga former frågade ETC ordföranden Anders Jonsson om det gick för sig att komma och fotografera på den traditionella julglöggen i december.
 - Du får inte komma in och ta bilder i själva klubbrummet. I så fall får du stå utanför.
Att ta bilder är alltså inte tillåtet?
 - Inne i själva klubblokalen gäller samma principer som under kaffeträffarna, vi tar inga bilder under själva träffen.
Är det inte konstigt att man inte ens kan få komma in och ta en bild av ett möte, utan att ta del av vad som sägs?
 - Det är ju så… Det här är en förening. Det här är för medlemmarna.
Men om nu föreningen inte alls är hemlig är det inte konstigt att man inte ens får komma och ta en bild?
 - Jo, men så är det iallafall.
Har du någon förståelse för att man kan tycka att det är konstigt?
 - Nej, nu orkar jag inte längre tror jag.
Nähä?
 - Nej, nu har vi ältat det här runt så mycket.

Så slutar vi då.
Men kaffeträffarna och festerna fortsätter alltså, dock under mindre roliga former. Utan satiriska låtar och lekar. Och inga tal. Eftersom medlemmarna ändå vill ha festerna.
Och slutsatsen?
Är de korkade? Smarta? Lurade? Eller bara korrumperade?
Välj själv.

"DETTA ÄR JU FULLSTÄNDIGT JÄVLA ABSURT!"
Jan Scherman, programdirektör på TV4 och tidigare chef över de politiska journalisterna på SVT:s Aktuellt, rasar mot föreningen Riksdagsjournalisterna. Han kritiserade föreningen under mitten av 1980-talet och förbluffas över att det man då tyckte var så fel idag är så bra. Jan Scherman fördömer festandet och mötena bakom stängda dörrar men tycker att det största övertrampet i föreningens historia är ett annat.

Den mest famösa historien måste ju vara under Ebbe Carlsson-affären hösten 1988, säger han. Dåvarande statsminister Ingvar Carlsson gav få kommentarer om hela affären och socialdemokraterna låg extremt lågt. Men på Riksdagsjournalisternas julfest satt man, enligt mina uppgifter, och skrockade om vad "affären" betytt för valet och flera saker som socialdemokraterna aldrig hade sagt offentligt.

Jan Scherman har själv aldrig deltagit i något av Riksdagsjournalisternas möten. Dock försökte han en gång intervjua dåvarande statsministern Carl Bildt till TV4:s samhällsmagasin "Kalla fakta". Men blev bortmotad av Rapports K-G Bergström, eftersom han störde "kaffeträffen".
 - Detta är ju fullständigt jävla absurt, tycker Scherman. I grupp träffar utvalda journalister de som vi ska granska och släpper inte in andra.
Och Riksdagsjournalisternas fester tillsammans med politikerna ger han inte mycket för.
 - En journalist ska ha kontakter och källor i spannet mellan hög och låg. Men att i organiserad form umgås kollektivt med makten, ofta i form av tysthetslöften och definitivt konsekvent bakom stängda dörrar, inger inget förtroende. Det stärker bara misstanken att det mellan ett stort antal journalister och makten finns ett vänskapsband som säkert kan påverka det man publicerar. Och det är åt helvete.
Men Riksdagsjournalisterna menar ju att det är de som har initiativet eftersom de bjuder in och att allting som sägs på deras möten är "on the record".
 - Vad vet vi om det? "Off-record" är det väl iallafall då man stänger dörren för offentlig insyn. Om man ordnat regelbundna möten eller "hearings" som var till för alla i media hade det varit jättebra. Men här lierar sig en liten utvald exklusiv grupp med den politiska makten. Jag skulle respektera om de som var med i föreningen erkände att det fanns problem. Men istället försöker man få det till någonting jävligt bra, att vi får veta mer när vi har den här föreningen. Och det är ju skitsnack.