quistbergh.se

Robert Weil är en av Sveriges rikaste män. Enligt tidningen Veckans Affärer god för ungefär två miljarder kronor. Förmögenheten har han byggt upp via sitt investmentbolag Proventus. Givetvis var det både en och annan som satte morgonkaffet i vrångstrupen när Weil lördagen den tolfte juni, på Dagens Nyheters debattsida, förklarade att landets alla kapitalister borde sluta gnälla och istället tacka löntagarna som fått avstå från så mycket för att de redan rika ska få mer än de behöver.
En bild stick i stäv med de 101 direktörernas upprop, näringslivets alla utspel om Sveriges usla företagsklimat och problemet med den så kallade dubbelbeskattningen.
En finansman som säger att det klagats i onödan och att mer av företagens vinster borde gå till löner för de anställda.
 En riktig skräll helt enkelt.

I normala fall brukar ju uppseendeväckande åsikter från oväntat håll ha stort nyhetsvärde. Men nu lös debatten med sin frånvaro. Andra näringslivsrepresentanter ville inte uttala sig eller var alldeles för upptagna för att bemöta Weils upprop.
 Fast helt tyst var det inte.
 En av de som blev djupt upprörda över Weils artikel var journalisten Åke Ortmark. Under 60- och 70-talet hyllad som påläst skjutjärn i både Sveriges Radio och Sveriges Television. Tillsammans med kollegorna Lars Orup och Gustaf Olivecrona blev han känd som en av de "tre O:na". Trots att han för länge sedan lämnat pensionsåldern bakom sig fortsätter han att göra TV. I TV8 leder han varje vecka showen "O som i Ortmark".
Samma dag som Weils inlägg publiceras i Dagens Nyheter kastar sig Ortmark över tangentbordet för att skriva ett svar. Ett brev som inte skulle komma till allmänhetens kännedom. Ett brev där den oberoende granskaren låter masken falla.

Så här skrev Åke Ortmark till Robert Weil:

 Robert

 Din artikel i DN idag kan åstadkomma mycket skada.
 Jag undrar vad du haft för syfte med att skriva den och om du har tänkt igenom konsekvenserna. En sådan där artikel ger ytterligare argument för alla dem i Sverige som anser att inkomst och förmögenhetsskillnaderna är för stora. Det sker i en period då det framstår som allt mer önskvärt med tanke på samhällsutvecklingen och konkurrensförutsättningarna att skapa ett system som gör det möjligt för högutbildade, som civilingenjörer, att få behålla mer efter skatt.
 Du kanske invänder att du har skrivit om kapitalister och inte om höginkomsttagare, som civilingenjörer redan är. Men problemet är för det första att kapitalister och höginkomsttagare är i stort sett samma sak, betraktade ur ett låginkomstperspektiv. Det är personer som umgås i samma kretsar och till en del lever samma sorts liv.
 För det andra kan och vågar arbetarrörelsen inte skada kapitalisterna på ett allvarligt sätt. Mångmiljonärer och miljardärer klarar sig alltid, de behöver inte befara ingrepp som hotar till exempel deras livsstil. Men de åtgärder som artiklar utav det aktuella slaget kan inspirera till, drabbar naturligtvis med stor kraft så kallade höginkomsttagare som civilingenjörer, högre tjänstemän, akademiska lärare, etc.
 Den ilska som egentligen riktas mot kapitalisterna drabbar alltså fel grupp, till exempel genom värnskatter och liknande grepp. Ett besläktat fall är när mångmiljonären Erik Penser uttalade i Veckans Affärer att det var anmärkningsvärt att man i Sverige hade kunnat bygga upp sin vinkällare med hjälp av skatteavdrag. Det var på fulla avdragsrätten - inflationens - tid. Det uttalandet väckte stor uppmärksamhet i kanslihuset och blev en av de droppar som kom att påverka hela skattepolitiken i höginkomsttagarfientlig riktning. Erik Penser klarade sig naturligtvis. Den som drabbades var civilingenjören, han fick gå över till Vino Tinto allt oftare.

 Jag tror du har gjort svensk samhällsdebatt en stor otjänst. Det vore intressant att diskutera problemet någon gång, till exempel om vi ses på någon av Fredriks förträffliga middagar.

 Med vänliga hälsningar

 Åke Ortmark

ROBERT WEIL: "HELT IDIOTISKT"
När Robert Weil fick brevet med journalisten Åke Ortmarks reaktioner trodde han knappt sina ögon. Att en så erfaren journalist, beskyddare av yttrande- och åsiktsfrihet, på fullaste allvar vill styra debatten och hindra andra människor från att tycka till.
 - Hans svar är ju helt idiotiskt, säger Weil.
 - Det är otroligt att en vuxen person talar om för en annan vuxen person att: såhär får man inte göra.
Vad svarade du?
 - Jag skrev ett brev till honom och berättade att jag inte tycker det ligger i svenskt intresse att våra civilingenjörer ska jobba utomlands till dubbelt så höga löner som de får i Sverige. Om civilingenjörernas företrädare och en del dumma direktörer gjort ett bättre jobb hade medelklassen haft helt andra inkomster än idag. Men han menar ju att min artikel skulle skada medelklassen.
Kan den det?
 - Sådant kan man ju aldrig garantera. Men min argumentering var ju så stenhård mot att kapitalet biter sig själva i svansen genom att inte titta på vad som varit en väldigt dålig lönepolitik.

Ledarskribenterna gick i spinn. De stora tidningarna rapporterade pliktskyldigast om Weils utspel. Dagens Nyheters ekonomisidor publicerade en artikel med rubriken "Toppar vägrar uttala sig. Robert Weils debattartikel om gnälliga kapitalister möts med tystnad." Expressen valde en annan vinkel och berättade att "De rika blir rikare och de fattiga bara fattigare. Nu slår en av Sveriges rikaste människor larm".
 Men debatten om själva innehållet i artikeln lös helt med sin frånvaro.
 Här följer några exempel:

Dagens Nyheter ställer "Fem frågor" till Robert Weil på tidningens ekonomisidor. Reporterns första fråga till Weil är gjuten:
 "Har du gått och blivit kommunist på gamla dar?"
(DN 990614)

Dagens Nyheters Nils-Eric Sandberg (under signaturen Sander) går till attack på ledarsidan:
 "Landets marxister bör hålla med Weil. Han utgår nämligen, kanske medvetet, från marxismens grundtanke: arbete står i evig motsättning till kapitalet; kapitalägarna blir rika endast genom utsugning av löntagarna. (...) Om Weils artikel speglar hans kunskaper om lönebildning och aktiemarknad bör han nog tacka Gud för att han tjänat pengar."
(DN 990619)

Affärstidningen Dagens industri skriver i sin ledare:
 "Spalten har fått nationalekonomer att morra av vrede och vänsterdebattörer att spinna av förtjusning. Att det syntes ett spår av ironi mellan raderna gick helt förlorat."
(DI 990622)

Dagens Nyheters chefredaktör Hans Bergström skriver på ledarsidorna: "...om en så djupt intellektuell person som Robert Weil har missförstått så mycket av de sakliga sambanden, hur stora missförstånd föreligger då inte hos en bredare allmänhet. Nils-Eric Sandberg har visat, DN 19/6 på vad sätt Weil har fundamentalt fel om orsakssambanden..."
 (DN 990623)

Ekonomen Carl Hamilton, tillika krönikör i Aftonbladet, skriver:  "Med all respekt för Dagens Nyheter, men att höra tidningens ledarsida läxa upp Robert Weil i ämnet finansiell ekonomi, är som om Thore Skogman skulle ge sånglektioner till Pavarotti."
 (AB 990630)

Men Dagens Nyheters Hans Bergström fortsätter sin kampanj:  "Weils substans var mycket tydlig: reallönerna i Sverige har ökat för lite de senaste säg 20 åren, och det beror på att löntagarna fått för små nominella löneökningar i förhållande till kapitalets ersättning...DN har i två artiklar på ledarsidan diskuterat fakta i ämnet."
 (DN 990630)

 I september månad ägnar SVT:s "Speciellt" ett helt program åt frågan. Gräddan av chefredaktörer, politiker och fackföreningsföreträdare var alla rörande överens om att detta var ytterst viktigt att debattera. Tyvärr ägnades större delen av programtiden åt att debattera varför det inte blivit någon debatt, varför ingen sagt detta förut och om det nu inte var dags för en fördelningsdebatt. Av debatten som skulle diskutera debatten bidde det bara en tumme.
 Det var alltså mer av pajkastning och mindre av samtal i själva sakfrågan. Men affärstidningen Dagens Industri pekade i en helt annan riktning , att Weils artikel mer eller mindre var menat som ett skämt. Är det så?
 - Jag använder mig ju av instrumentet ironi i språket, säger Robert Weil.
 - Men det var enbart det språkliga, artikeln är skriven med stort allvar. Det är klart att jag leker med orden när jag skriver: Förena er kapitalister! Det är ju inget vanlig uttryck för kapitalister utan det är visst några andra som brukar använda sig av den retoriken.

VAD VAR DET SOM VAR SÅ FARLIGT?

Här är artikeln som Robert Weil skrev på DN debatt:

 "Vi kapitalister tackar löntagarna för allt de avstått"

 Kapitalister, förena er och tacka löntagarna! Tack till de många som avstått nästan allt för att vi kapitalister skulle kunna få alltför mycket!
 Men nu är kapitalets fest med största sannolikhet snart över och vi kommer nog aldrig mer att få uppleva något liknande igen.

 Under de senaste 20 åren, alltså 80- och 90-talen, har Sveriges tillväxt i genomsnitt varit mindre än 2 procent per år. Det är den gemensamma kakans ökning.

 Börsen har under samma tid vuxit med 16 procent per år, rensat från inflation, inklusive utdelningar. Det är en tio gånger större ökning än den totala kakans. Löntagarna, å andra sidan, har i genomsnitt erhållit ungefär 0,5 procent mer per år, rensat från inflation, alltså ungefär 1/4 av tillväxten.

 Resultatet efter 20 år är att 1 krona på börsen har blivit 20 kronor (åter med inflationen borträknad). En löntagares krona har blivit 1 krona och 20 öre. Börskronan har alltså ökat cirka 100 gånger mer än lönekronan, allt detta före skatt. Men också skatterna har gynnat oss tacksamma kapitalister.

 Löntagarnas andel av det totala skatteuttaget har under denna period ökat från cirka 35 procent till 45 procent.

 Kapitalet har oftast varit förskonat från alltför höga skatter. Volvo är ett bra exempel. Dess svenska verksamhet har under de senaste tio åren betalat cirka 2 procent i skatt. Den dubbelbeskattning som vi kapitalägare ogillar har alltså i Volvofallet inte drabbat oss alltför hårt.

 Inflationen har framgångsrikt bekämpats och räntorna har tillsammans med inflationen fallit till bottennivåer. De senaste 20 åren har utvecklingen spelat kapitalisterna i händerna utan att pengarna ännu spillt över till löntagarna.

 Visst är det här en förenkling av verkligheten. Vi är nästan alla både löntagare och kapitalägare. Pensioner, försäkringar, strejkkassor och mycket annat har vuxit under dessa år till allas vår glädje, men inte alls lika för alla.

 Så trots alla myter torde vi kapitalister vara mer än nöjda. Aldrig i kapitalets historia har fördelningen varit så gynnsam. Just nu är ett utmärkt tillfälle att förena oss i ett tack.

Robert Weil, Finansman