quistbergh.se

Finansministern Erik Åsbrink är i sitt utspel på Dagens nyheters debattsida den 7 mars i år bekymrad. Bakgrunden är den pågående avtalsrörelsen. För om lönelyftet blir över 2,9% biter sig massarbetslösheten fast, skriver Åsbrink. Ett skrämselskott mot fackföreningarna i pågående avtalsrörelse och ett försök till att få arbetstagare att känna sig skyldiga. Den höga arbetslösheten är ditt fel eftersom du kräver för hög lön!

 Om vi bortser från det politiska spelet ett tag (för de finns ju de som hävdar att en löneökning anställda inom låglöneyrken skulle leda till ökad konsumtion vilket i sin tur kan leda till fler arbetstillfällen) och bara koncentrerar oss på siffrorna. Hur har löneutvecklingen för Erik Åsbrink och våra statsministrar sett ut i jämförelse med ett butiksbiträde och kommunal-anställda? Resultatet av jämförelsen är förbluffande.
 När Åsbrink kräver att lönelyftet i år och för kommande år inte får bli högre än 2,9% menar han den nominella ökningen. Det vill säga ökning i förhållande till nuvarande lön. Att Åsbrink själv i somras fick en sådan löneökning på 8,3% spelar tydligen ingen roll. Andra ska strama åt, men inte han.

Men det är när man börjar jämföra reallönerna, det vill säga hur mycket löneökningen egentligen är värd, mellan de olika grupperna det blir riktigt intressant. Det kan ju nämligen vara så att även om du får en nominell löneökning, på låt oss säga 300 kronor ett år, kan inflationen det året vara så hög att din lön trots höjningen är mindre värd än föregående år
GRUPPER
Lön 1985
 (per månad)
Lön 1997
 (per månad)
Reallön 1985
 (per månad i 1997-års penningvärde)
Reallöneökning
 (per år i genomsn. 1985-1997)
Erik Åsbrink
22 000:-
65 000:-
36 805:-
3,94%
Butiksbiträde
6 680:-
12 475:-
11 175:-
0.98%
Statsministern
25 200:-
80 000:-
42 158:-
6,13%
Kommunalanställd
 (vårdbiträde,
 maskinist etc.)
7 077:-
13 674:-
11 839:-
0,95%

Källor: Finansdepartementet, Kommunal och Handelsanställdas fackförbund.

För att kunna följa löneutvecklingen har vi gått några år tillbaka i tiden. Närmare bestämt från 1985 till 1997. Resultatet kan du se ovan. Jämförelsen visar hur Åsbrinks reallön under tiden som statssekreterare och statsråd närmare fördubblats. Vilket inte alls är fallet för butiksbiträdena och de kommunalanställda. Och tittar man på den procentuella reallöneökningen per år, d v s den verkliga löneökningen, är Åsbrinks krav väl uppfyllda hos de kommunalanställda och butiksbiträdena. Däremot spränger Åsbrink själv gränsen han satt för andra och är i gott sällskap med statsministern.

Givetvis har Dagens ETC i god publicistisk sed sökt finansministern för att bland annat få ett svar på frågan hur han kan kräva att andra ska följa en gräns som han och andra folkvalda politikerkollegor själva spränger. Men när han fick reda på vad frågorna handlade om lät han genom sin pressekreterare Maja Nilsson meddela att ìhan inte hade någon tid inom den närmaste veckan för allt budgetarbeteì.

Det är lätt att förstå varför han var så upptagen när det gällde frågor om sin egen lön. För i Socialdemokraternas partiprogram kan man läsa att partiet vill låta solidariteten prägla samhällsutvecklingen. Och: "Denna solidaritet kräver insatser i samhälls- och arbetsliv efter vars och ens förmåga och en försörjning, som svarar mot vars och ens behov. Solidaritet innebär en inlevelse i varandras villkor och en vilja till omsorg och omtanke om varandra."
Frågan är ju vilken solidaritet Erik Åsbrink visar med låglönegrupper som haft en mager löneutveckling de senaste åren i jämförelse med exempelvis finansministern själv.

Något att lägga på minnet nästa gång kraven på sänkta löner dyker upp i debatten.