1985 års happening i konstvärlden: An international Survey of Painting and Sculpture, på New Yorks museum för modern konst, blev startskottet för Guerrilla Girls. Den prestigefyllda utställningen samlade den senaste, hetaste och bästa konsten från hela världen. Museichefen Kynaston McShine sa till en samlad kritikerkår att den konstnär som inte är med i utställningen borde ta sig en verklig funderare över sin framtida karriär. Men vid en närmare granskning av de 169 konstnärer som fanns representerade visade det sig att endast 13 av dem var kvinnor. Samtliga hade skinande vit hy och var antingen från USA eller Europa.
Text: Fredrik Quistbergh
Det här fick ett antal mer eller mindre etablerade konstnärskvinnor att börja grubbla. De frågade sig varför det blivit tuffare för både färgade och kvinnliga konstnärer på 1980- jämfört med 1970-talet, vem som var ansvarig och vad de kunde de göra åt situationen. Efter rundringningar och besök hos de största gallerierna, konsthandlarna och museerna visade det sig att situationen var ännu värre än de kunnat drömma om. Knappt någon av de inflytelserika konstinstitutionerna visade verk från kvinnor eller färgade personer. När chefer, galleriägare och konstkritiker konfronterades med siffrorna menade de att det var en fråga om kvalitet, inte diskriminering. Dessutom skyllde de på varandra. Konstnärerna på handlarna, handlarna på gallerierna, gallerierna på samlarna och samlarna på kritikerna. Ingen kände sig ansvarig. Kort därefter genomförde Guerrilla Girls sin första aktion. Utanför museer, gallerier och runtom i trendiga Soho satt det plötsligt affischer föreställande en naken kvinna med gorillahuvud och texten:
”MÅSTE KVINNOR VARA NAKNA FÖR ATT KOMMA IN PÅ MUSEET?
Mindre än 5 procent av konstnärerna i sektionen för modern konst är kvinnor, men de finns på 85 procent av nakenmotiven.”
Nu började snacket i konstnärskretsarna. Vilka var de? Hur många var de? Och varför var de förklädda till gorillor? Svaret på det senaste, enligt gerillatjejerna själva, är att de behövde en förklädnad när de skulle möta press och allmänhet. Dels på grund av att vissa var rädda för att engagemanget skulle drabba karriären, men mest för att de ville slippa personfixeringen och istället stenhårt fokusera på själva sakfrågan. Inspiration hämtades från tidigare maskerade hämnare som Zorro och Batman. Att det blev just gorillamasker beror på ett stavfel. Vid ett av de allra första mötena skrev en av deltagarna ”Gorilla” istället för ”Guerrilla”.
Rätt snabbt kom de dock på att förklädnaden inte räckte eftersom gruppen växte och det var svårt att veta vem som var vem. Därför har varje gerillatjej ett kodnamn efter bortgångna kvinnliga konstnärer och författare. På så sätt vandrar Frida Kahlo, Käthe Kollwitz, Sofonisba Anguissola och Georgia O’Keeffe fortfarande omkring på gatorna.
Den första attacken följdes av mer affischering och nya planscher på museer, gallerier,
toaletter, bussar och tunnelbanor. När som helst, även under pågående vernissage, kunde en trupp dyka upp och affischera sitt budskap. Men de gör mer än så.
Nyhetsbrev - Via det internationella nyhetsbrevet HotFlashes sprids fakta om konstvärlden, senaste nytt på gerillafronten och oetablerade artister får uttrycka sig fritt. Ett års prenumeration för ”heterosexuella vita män med fet inkomst” kostar 12 dollar, resten betalar 9 dollar.
Utmärkelser - Titt som tätt belönas personer som på ett eller annat sätt gjort sig förtjänta av det med en pris. Priset består i ett brev med utförlig motivering och sedan strömmar gratulationerna in (ibland efter uppmaning i nyhetsbrevet Hot Flashes). Exempelvis gick ”Den mest förnedrande konstrecensionen 1986” till John Russell på New York Times. Han fick priset för att ha recenserat konstnärinnan Dorothy Dehners utställning. I texten kallade han henne genomgående för ”Mrs. David Smith”, efter hennes berömda man som är skulptör. Paret hade dock varit skilda sedan flera år tillbaka.
Böcker - De har bland annat gett ut boken ”The Guerrilla Girls Bedside Companion to the History of Western Art”. Här hittar man kapitel som ”Classic Babes” och ”Hot Flashes from the Middle Ages”. Tragiska fakta om antalet våldtäkter och orättvisa lagar blandas med konstateranden som: ”Renässansmannen var övertygad om att kvinnor förstörde den kreativa processen och att jorden var platt.”
Föreläsningar - Då och då dyker Guerrilla Girls upp på universitet, mässor eller andra happenings för att visa diabilder och berätta om något de tycker känns angeläget. Ibland har man kallat på dem, ibland inte. Tonen i föreläsningarna är lika provocerande som på affischerna. En föreläsning vid universitetet i Indiana 1998 inleddes med att ljuset släcktes och en kvinnoröst började mässa: ”Vi är här för att berätta för er pojkar. Just det, pojkar. Att censuren inom konstvärlden är ert fel”. Sedan uppmanade Guerrilla Girl Audre Lorde alla män i publiken att skära av sitt ädla organ och skicka det i ett snyggt paket till regeringen med löfte om att det aldrig mer skulle förekomma en penis i konstvärlden.
Idag finns Guerrilla Girls i fler städer än New York. Exakt hur många de är vet de inte ens själva. Affischerna finansieras av frivilliga donationer, oftast bidrag från andra kvinnliga konstnärer vars karriärer tagit fart. Nyhetsbrevet Hot Flashes får statligt stöd för att ”motverka rasism och sexism i konstvärlden”. De har även börjat aktivera sig i fler frågor. Tankeväckande affischer om krig, hemlöshet och andra orättvisor dyker då och då upp i storstäderna. Men om nu konstvärlden suger så fruktansvärt. Varför vill de ändå vara en del av den? I en intervju för nätplatsen ”Art Minimal” svarar de såhär:
"Käthe Kollowitz: Vi är alla olika individer och vill olika saker. Men vi är överens om att kvinnor och färgade artister bör få en större del av berömmelsekakan om de vill ha det.
Violette LeDuc: De som attackerar oss för att vi vill ha mer makt är ofta de som redan har mest. Få skulle acceptera ett förbud mot kvinnliga domare, men när det gäller konstvärlden är det i princip enbart män som sätter reglerna.
Tycker ni verkligen att man ska kvotera så att alla utställningar ska innehålla 50 procent verk från kvinnor och färgade?
Zora Neale Hurston: Vi har aldrig talat om kvotering. Vi har aldrig attackerat en utställning för att 50 procent av alla konstverk inte är gjorda av kvinnor eller färgade. Men vi har förödmjukat dem för att de visar mindre än 10 procent.
Georgia O’Keeffe: För att gottgöra det som pågått under alla år borde varje utställning innehålla verk till 99 procent gjorda av kvinnor och färgade de nästkommande 400 åren.
Har ert arbete gett resultat?
Emily Carr: Vi har gjort konsthandlare, kritiker, intendenter och samlare medvetna om problemen. Det har faktiskt blivit lite lättare, trots en hel del snedsteg, för kvinnor och färgade konstnärer.
Frida Kahlo: Den kände konstkritikern Robert Hughes, som i mitten av 80-talet menade att könet inte längre var en begränsning i konstvärlden, recenserade nyligen en utställning av modern amerikansk konst. Han skrev: Du behöver inte vara en Guerrilla Girl för att inse att kvinnor får alldeles för lite utrymme i dagens konstvärld.
Käthe Kollwitz: Idag slickar konsteliten oss i röven när de uttalar sig i media. De brukade ignorera oss och hoppades att vi skulle försvinna.
Gertrude Stein: Situationen var patetisk. En förändring var nödvändig. Vi var en del av den förändringen."