Segast vann på fjället

En version av denna text har tidigare publicerats i: Boken "motstånd", Dielemans/Quistbergh, Bokförlaget DN, 2001. Texten © författaren/författarna. För eftertryck krävs tillstånd från författaren/författarna. Men om du vill skriva ut och läsa artikeln eller ge den till en god vän går det givetvis bra. De är till för att spridas. Om du har frågor, gå till kontakt.
Dokumentadress: [http://www.quistbergh.se/view/547]
Tipsa en vän om denna artikel, klicka här. Skriv ut denna artikel, klicka här.

De snabba, uppseendeväckande aktionerna är inte alltid de mest lyckade. Den långa, sega och envisa kampen kan vara nog så kraftfull. Kampen om Kynnefjäll är ett exempel. Efter 20 år gav regeringen upp. Aktivisterna lyckades stoppa planerna på ett slutförvar av radioaktivt avfall i fjället. Världens längsta demonstration enligt Guinness rekordbok.

Text: Fredrik Quistbergh 


Det var under 1978 som lokalbefolkningen började förstå att det var något skumt på gång. Representanter från Svensk Kärnbränslehantering (SKB), Programområdet för Radioaktivt Avfall (PRAV) och Sveriges Geologiska Undersökning (SGU) började synas till allt oftare vid Kynnefjäll i norra Bohuslän. De knackade loss bergbitar, mätte sprickor och strömningar. Allt för att undersöka om platsen var intressant för att slutförvara det livsfarliga radioaktiva avfallet från kärnkraftverken. 1980 kom lastbilar och helikoptrar med borrmaskiner och annan utrustning. För nu skulle provborrningarna sättas igång på allvar.
Men de möttes av oväntat motstånd.
Dels folkskaran som med drakar och ballonger hindrade helikoptrarna från att landa på fjället. Dels bilar och människor som spärrade tillfartsvägarna. Dessutom leran: Tjällossningen som gjorde att borrarnas lastbilar körde fast.
–    Från början sa de att det bara var flummare som höll på att protestera, säger Ulla Vogler.
–    Men när de väl kom till platsen och såg oss gamla, barnfamiljer, lantbrukare och bygdefolk fick de ändra uppfattning. Polisen gick väldigt försiktigt fram och avvaktade mest.

Det blev aldrig några provborrningar på Kynnefjäll. Men samma år, den 21 april klockan 06.00 på morgonen, började vakthållningen. Först satt de under en presenning, sedan i husvagnar och till slut byggde de ”Lundens vaktstuga”. I den skulle de komma att sitta och vakta sitt fjäll, dag som natt, i 20 år framåt.
En av de som varit med i vaktstyrkan är Ulla Vogler, 74 år gammal och ordförande för Aktionsgruppen ”Rädda Kynnefjäll”.
–    Jag vill inte att vi ska använda oss av kärnkraft och var tidigt engagerad i anti-kärnkraftsrörelsen, säger Ulla Vogler.
–    När sedan provborrningarna skulle börja på Kynnefjäll var det naturligt att kämpa emot. Dels för att vi bodde i närheten och dels för att det inte är klokt att stoppa ner högaktivt atomavfall i berget för att sedan fylla det med vatten och proppa igen. Om man inte kan komma på någon annan metod att ta hand om avfallet så måste man ju i alla fall se till att man kan komma åt det på något sätt. Ingen kan ju säkert veta riskerna eftersom sånt här avfall är farligt i tusentals och åter tusentals år framåt.
Aktivisterna fick också stöd från en klar majoritet av de politiska partierna i de närliggande kommunerna Tanum, Munkedal och Dals Ed. De ville inte heller att Kynnefjäll skulle bli en sopstation för atomavfall. Men trots stödet krävde aktivisterna skriftliga garantier från regeringen på att Kynnefjäll inte längre var intressant som slutförvaringsplats. Det beskedet skulle dröja.
Under tiden vaktade de fjället i sin stuga efter ett fast schema. Det fanns också speciella ordningsregler: Ingen partipolitik, inte röka eller nyttja alkohol, inte säga fula ord eller använda sig av våld. Det ryktas också att man i början inte fick spotta eller göra fula grimaser. Men den regeln togs bort.
–    Jag har fått så många fina minnen tack vare den här tiden, säger Ulla.
–    Jag minns marscherna då vi gick tillsammans och sjöng ”Aldrig ger vi upp!”. Det gav styrka att fortsätta. Jag har träffat så många olika intressanta människor som bryr sig. Sedan hade vi Kynnefjällsdagen och årsmötet då det kom både politiker och författare som stödde oss. Det långväga engagemanget värmde.
Kändes det aldrig hopplöst?
–    Nej, det har faktiskt inte gjort det. Vår förre ordförande sa alltid ”Vi tar fem år i taget”. Och det har vi gjort, fyra gånger. Dessutom har ju kommunerna stött oss hela tiden.

Efter 20 år på fjället kom dock beskedet. Miljöminister Kjell Larsson lovade att Kynnefjäll inte längre var intressant som slutförvaringsplats. Två dagar efter löftet kom beskedet per post. Måndagen den 7 februari 2000, klockan 18.00, gick sista vakten av.
–    Det var en väldig lättnad. SKB hade ju under lång tid sagt att Kynnefjäll inte var intressant som slutförvaringsplats. Men vårt svar var hela tiden att vi ville ha ett papper på det. Då har SKB hänvisat till regeringen, att det var deras ansvar. Miljökämpen Stefan Edman har länge stött oss och han tog hit miljöministern så att vi fick träffas. Det kanske bet på honom. Efter ministerns besök tog det inte lång tid innan det glada beskedet kom.
Men trots att de inte vaktar längre finns Aktionsgruppen ”Rädda Kynnefjäll” kvar.
–    Vi håller oss à jour med vad som händer och stöttar andra grupper via ett kontaktnät som heter Avfallskedjan. För det är ju inte bara på Kynnefjäll som det planerats slutförvaring av kärnbränsle. Givetvis ska varje grupp agera på sitt sätt. Men vi kan ge råd och kanske stötta med lite av de pengar som finns kvar i kassan. Jag gjorde detta för framtida generationer. För mina barn, barnbarn och givetvis för dig också. Nu tar vi ett år i taget.

Ullas bästa tips:

  • Var många - Att man är många och eniga är viktigt. Alla hjälps åt att stötta varandra. Försök att få med så många som möjligt. Vi har haft stor hjälp av kommunerna som hela tiden varit på vår sida när det gäller slutförvaringen.
  • Fredligt - Ingenting vi gjort har varit olagligt. Vi har ju bara varit på plats och det har vi rätt till. Det ska gå fredligt tillväga.
  • Organistation - I vaktstugan hade vi en del fasta regler. Ingen partipolitik, ingen alkohol och så vidare. Det tror jag hjälpte till att hålla engagemanget vid liv under så lång tid.

> Tipsa en vän


Användarinloggning

quistbergh.se nyhetsbrev