När propagandakansliet blev propagandakansli

En version av denna text har tidigare publicerats i: Boken "motstånd", Dielemans/Quistbergh, Bokförlaget DN, 2001. Texten © författaren/författarna. För eftertryck krävs tillstånd från författaren/författarna. Men om du vill skriva ut och läsa artikeln eller ge den till en god vän går det givetvis bra. De är till för att spridas. Om du har frågor, gå till kontakt.
Dokumentadress: [http://www.quistbergh.se/view/515]
Tipsa en vän om denna artikel, klicka här. Skriv ut denna artikel, klicka här.

Få frågor har debatterats så flitigt av stockholmarna under 1990-talet som Dennispaketet. En gigantisk vägsatsning som inte tar någon miljöhänsyn, är väldigt märkligt utformad och istället för mer vägar borde det satsas på bättre kollektivtrafik, menade motståndarna. Tvärtom, Dennispaketet är det bästa för miljön, menade förespråkarna. Men bataljen om orden var långtifrån rättvis.

Text: Fredrik Quistbergh


För att informera medborgarna om förslaget startade Stockholms Stad och landstinget ett speciellt kansli där fem personer på heltid arbetade med utåtriktad verksamhet till skolklasser, media och andra som var intresserade.
– Den information de spred var mest positiv, säger Sara Woldegiorgis.
– Vi var några som länge gått och varit förbannade över att man varje år delade ut flera miljoner till den här propagandaverksamheten. Vi fick ingenting för att sprida vår information. Eftersom det var så orättvist skulle vi jämna ut oddsen. För en dag skulle vi hjälpa personalen med att sprida kritisk information så att det kunde bli mer objektivt.
En kall februaridag 1996, klockan 08.00 på morgonen, gjorde sig tiotalet Dennismotståndare redo för att trava in i värmen på informationskansliet. En av dem var den då 22-åriga Sara Woldegiorgis.
– Vi hade bestämt oss för att göra en arbetsdag. De öppnade kansliet klockan nio på morgonen och tio över nio var vi där. När alla kommit in förklarade vi att kansliet nu var ockuperat och vad vi skulle göra. Personalen blev förvirrad och svarade bara: Jaha, och vad ska vi göra då?
Men aktivisterna var väl förberedda och hade ett strikt arbetsschema. De hade en massa eget informationsmaterial att kopiera upp, medierna skulle informeras och alla telefonsamtal besvarades efter bästa förmåga. Aktivisterna var också uppklädda till tänderna. Killarna hade skjorta och slips, tjejerna dräkt eller kjol.
– Vi mötte kansliets personal med en väldigt korrekt kontorsstil hela tiden. Det var nog därför de blev så paffa. Efter ett tag kom polisen. Men de var ännu mer förvirrade än personalen. De hade väl förväntat sig några ockupanter med palestinasjalar så de gav sig iväg efter ett tag.
Under hela aktionen bedyrade personalen att de inte spred någon propaganda och inte ville ha någon konflikt. Några timmar in på arbetsdagen kom en skolklass från Skärholmens gymnasium som var inbokade för en föreläsning. Den tog Sara över efter att filmen om Dennispaketet, ”Bättre runt än genom”, hade visats. Sedan debatterade hon med Denniskansliets ordinarie föreläsare Magnus Nelin. Han höll inte alls med om att kansliet spred propaganda och förklarade det hela på följande sätt till en reporter från Dagens Nyheter:

”Men en av våra uppgifter är att informera om Dennisöverenskommelsen. Och då använder vi oss av det material som finns. Det mesta kommer från Vägverket och från de övriga som jobbar för Dennispaketet, och då ser det också väldigt tjusigt ut. Arkitektskisser visar alltid flanerande människor i solljus på stan eller en ensam bil i en kurva och en massa träd omkring vägen. Så jag brukar tala om för eleverna att ’nu ska ni få se lilla halleluljafilmen om Dennispaketet’, och att det är viktigt att de skapar sig en egen uppfattning.” (DN 960214)

Sara WoldegiorgisSara WoldegiorgisEftersom aktivisterna på egen hand infört sextimmars arbetsdag avslutades aktionen klockan fyra på eftermiddagen.
– När vi skulle gå sa chefen för kontoret: ”Nu får ni lova att aldrig komma tillbaka.” Och hon såg verkligen nervös ut.
Själv är Sara väldigt nöjd med aktionen.
– Det kändes som en lyckad arbetsdag. Vi fick en massa material kopierat, vi nådde ut med vår information till skolklasser och de som ringde. Aktionen synliggjorde också kansliets roll.
Några år senare sprack Dennisöverenskommelsen på grund av stockholmarnas envisa motstånd. Men för Sara känns det inte som någon jätteseger eftersom de flesta av förändringarna som ingick i Dennispaketet genomförts ändå.
– Jag blir vansinnig när jag tänker på hur de bygger motorvägar utan att tänka på miljöeffekterna. Men vad är alternativet, att bara ge upp? Om man inte tror att man kan påverka blir livet tråkigt. Med en sådan inställning kommer man ingenstans. Många fler skulle säkert engagera sig om de ville tro på att det går att förändra. Även om man förlorar ett slag behöver man inte förlora kriget. Det finns alltid möjligheter så länge man kämpar.

 

Saras bästa tips:

  • Fantasi - Utan pengar måste man ju tänka ett steg till och försöka överraska. Det brukar gå bra. De man kämpar emot är oftast stela och låsta i fasta strukturer.
  • Skapa allianser - Se vilka fler som kan vara intresserade av de frågor du jobbar med. Man behöver inte vara överens om allt, men kanske finns det områden där det går att samarbeta. Det är jätteviktigt att inte bli isolerad.
  • Agera - Var inte rädd, du har allt att vinna. Även om allt inte händer på en gång så stärker en aktion många andra. Det leder till uppmuntran och inspiration.
  • Dokumentera - Det är bra att ha med sig en kamera eller videokamera vid aktionstillfället. Dels för att det är kul att kunna sprida det och dels för att det brukar gå lugnare till när det finns en kamera på plats.
  • Demokratiska möten - Bygg upp en fungerande arbetsgrupp. Ska man jobba med motstånd under lång tid är det viktigt med demokratiska arbetsformer. Jag har varit med om att testa en vängruppsstruktur, som bland andra plogbillsrörelsen använder sig av. Vi jobbade i små grupper och med konsensusbeslut. Det var skönt att alla fick komma till tals. Om man inte strävar efter demokratiska former är det risk för att folk skriker i mun på varandra och att den som skriker högst tar över mötena.
  • Utvärdera - Det är viktigt att träffas efter aktionen och snacka om hur det gick.
  • Ha kul - Anordna stödfester, festivaler och andra saker där alla kan vara med. Det är viktigt att alla känner att de kan bidra med något. Det går inte att bygga ett motstånd på att alla ska vara superaktivister. Vi anordnar exempelvis aktivistfilmfestivalen ’Revolt i kransen’ varje år på en biograf i Stockholm. Förra året var Ella Lemhagen där och berättade om sina husockupantfilmer.
  • Det behöver inte vara olagligt - Det finns massor av saker att göra som har minst lika stor effekt som olagliga saker. Gå ut i skolor och föreläsa eller starta namninsamlingar är ett bra sätt att få direktkontakt med folk och starta en debatt. Ett annat är gatuteater.

> Tipsa en vän


Användarinloggning

quistbergh.se nyhetsbrev