I gymnasieåldern blev Linus Brohult kallad till mönstring. Redan när han fick kallelsen var han övertygad om att han skulle totalvägra. Vägra bära vapen och vägra lära sig döda. Han kunde heller inte tänka sig vapenfri tjänst på ett dagis eller liknande eftersom han då skulle bli en del av det militära systemet.
Text: Fredrik Quistbergh
– Jag åkte ändå till mönstringen, säger Linus Brohult.
– Där förklarade jag att jag skulle totalvägra. Det var ingen idé att vara med på mönstringen eftersom det är en del av samma apparat. Dessutom hade jag ett historieprov i skolan som jag inte ville missa.
Straffet för de unga svenska män som på detta sätt aktivt totalvägrar är fängelse. Det var Linus helt inställd på. Men han kunde inte hålla sig från att testa gränserna.
1993 blev han kallad till militärtjänst. Han åkte inte dit direkt utan väntade en vecka. Under tiden ringde en officer hem till honom och krävde att han skulle inställa sig. Så, den 18 januari klockan 10.00 inställde han sig på Svea Livgarde i Kungsängen utanför Stockholm. Men Linus var inte ensam. Med sig hade han kompisarna Mikael Lindgren och Johan Asplund. Militärerna på Svea Livgarde skulle få uppleva ett riktigt drama.
Akt 1: Först gick Mikael fram till vakten och sa: ”Hej, jag heter Linus Brohult och jag skulle inställa mig här.” Eftersom Mikael inte hade någon inkallelseorder ringde vakten upp officerarna som sa att de genast skulle skicka upp den där Brohult, eftersom honom hade de väntat på. Mikael blev insläppt, inskriven, kvitterade ut sina kläder och fick vara med på en övning i hur man knyter militärkängorna.
Akt 2: Ungefär en kvart efter det att Mikael gått in gick Johan fram till vakten. Med sig hade han en inkallelseorder, nämligen Linus Brohults, och sa: ”Hej, jag heter Linus Brohult och jag skulle inställa mig här.” Vakten tyckte sig känna igen namnet men eftersom han hade med sig en inkallelseorder släpptes han in. När Johan kom till inskrivningsavdelningen blev militärerna verkligt överraskade. Ännu en Linus Brohult. Med exakt samma personnummer!
Akt 3: Samtidigt som en av de falska Linus Brohultarna befann sig på övning och den
andre på inskrivningsavdelningen gick den riktige Linus Brohult fram till vakten och sa: ”Hej, jag heter Linus Brohult och jag skulle inställa mig här.” Vakten tyckte det var väldigt märkligt med ännu en Linus Brohult men släppte in honom eftersom han kunde identifiera sig med ett lånekort från Stockholms stadsbibliotek.
Väl inne på militär mark placerade de tre ut information om hur vapenvägran går till och delade ut antimilitaristiska flygblad. Men ganska snart efter det att den riktige Linus Brohult kommit in genom grindarna anade befälen att det var något lurt och kallade till förhör.
– De placerade oss i varsitt rum och det verkade som om militärerna bestämt sig för att det var Mikael som var jag. Kaptenen satte igång stora övertalningskampanjen och försökte få honom att erkänna att det var han som var den riktige Linus Brohult.
För att komma fram till sanningen ställde militärerna frågor om vad deras föräldrar hette. En uppgift som lätt kunde kontrolleras via olika register. Men då ingen av de tre Brohultarna svarade rätt blev knepet ingen succé.
Efter ungefär en halvtimmes resultatlösa förhör kallade militären på polis som tog de tre till Jakobsbergs polisstation. Där hade de en passbild av Linus Brohult som kommit på fax. Men passbilden var så suddig att det inte gick att se vem det var.
– Polisen gissade på att det var Johan som var jag. Riktigt absurt blev det när de försökte övertyga mig om att jag inte var Linus Brohult. De frågade om och om vad jag hette. När jag svarade: ”Linus Brohult”, sa de bara: ”Nämen kom igen nu, säg vad du heter på riktigt”.
Då både Johan och Mikael vägrade uppge sina riktiga namn blev de alla inlåsta. Innan aktionen hade de kommit överens om att de skulle avbryta det hela efter fyra timmar om de kom till ett dödläge. Efter fyra timmar i cellerna uppgav Johan och Mikael sina riktiga namn och de tre blev frisläppta.
Den riktige Linus BrohultKort efter denna händelse blev Linus både hemförlovad, det vill säga anklagad för värnpliktsvägran, och åtalad för brott mot skyddslagen. Han överklagade med följande motivering:
”När jag inställde mig för tjänstgöring ifrågasattes min identitet och polisen hämtade mig från I1 och forslade ut mig från området. Tydligen ansåg polismyndigheten att jag inte borde fullgöra min värnplikt inom militären utan istället värna om Sveriges väl med mer fredliga metoder. Jag har alltså inte själv hållit mig borta utan inställt mig och blivit förvisad från området. Därefter har ingen kontakt tagits med mig från de militära myndigheternas sida. Sålunda saknar beslutet om hemförlovning grund. Att Svea Livgarde i sitt beslut dessutom skriver att anmälan om min frånvaro ska lämnas in till åklagarmyndigheten är verkligen absurt med tanke på att jag enligt polismyndigheten är misstänkt för det motsatta – att obehörigen ha befunnit mig på området (brott mot skyddslagen).”
Polisrapporten försöker beskriva händelseförloppet
Men Linus blev ändå dömd för värnpliktsvägran eftersom rätten menade att det var ”eventuellt uppsåt”. Det var alltså uppenbart att Linus Brohult var där för att vägra.
Mikael och Johan blev dömda för brott mot skyddslagen.
Efter rättegången blev Linus inkallad på nytt. Han vägrade igen och blev dömd till fängelse där han satt i två månader. Var det värt det?
– Det är svårt att tänka så, säger Linus Brohult.
– Alla rörelser som jobbar med civil olydnad får vara beredda på ett eventuellt straff. Värnpliktsvägran har ju lyckats på det sättet att det idag är mycket lättare att få vapenfri tjänst eller slippa lumpen helt. Men det kan ju vara svårt om tiden i fängelse skulle vara mycket längre. I exempelvis Grekland kan man få fyra års fängelse för värnpliktsvägran. Jag kan inte svara på hur jag skulle ha handlat om straffet varit så hårt.
Linus bästa tips: