quistbergh.se

När Joel Lindh var 21 år gammal åkte han som FN-soldat till Makedonien. Han förväntade sig krig och var mest orolig över att han inte skulle få vapnet skjutklart i situationer då det verkligen gällde. Verkligheten skulle dock visa sig vara helt annorlunda.
–    Krig skildras väldigt romantiskt med hjältar och pangpang, säger Joel Lindh.
–    Men krig på riktigt är äckligt.

Istället för bomber och granater kom Joel till en bergstrakt i Europa med små byar där de flesta människor jobbar som bönder och har gjort så i tusentals år. Gamla etniska konflikter och släktfejder låg och pyrde samtidigt som den jugoslaviska federationen rasat samman. Den militära styrkan, antalet soldater och stridsvagnar, i Makedonien var liten i jämförelse med de serbiska resurserna. Den grupp Joel ingick i hade som uppdrag att vara på plats i Skopska Montenegra, en bergskedja som delar Kosovo och Makedonien. De skulle observera, rapportera och försöka skapa lugn i området.

Att det mod som behövs från en soldat kan vara något helt annat än hur många skott som helst i magasinet vet Erik Norinder som har jobbat inom Swedint i över tio års tid med att utbilda svenska soldater till fredsbevarande insatser.
–    Att agera som soldaterna i filmerna är inte mod utan dumdristighet, säger han.
Vilken sorts mod ska soldaterna visa då?
–    Mycket handlar om det allmänna uppträdandet. Hur jag agerar när jag löser min uppgift. Är jag väldigt aggressiv och gåpåig och riktar mitt vapen mot folk blir det oerhört mycket hetare omkring mig. Riktar jag istället gevärspipan mot marken, har ett leende och står trygg och glad med ledig blick och kanske inleder ett samtal med en rolig kommentar får jag en helt annan stämning. Mod är att behärska sin rädsla och våga stå kvar när det blåser.
Joel Lindh har flera exempel på hur det kan gå till i verkligheten.
När han kom till Makedonien hösten 1998 passerade de i sin Sisu, ett finskt pansarfordon. Dagligen en by där det mest bodde serber. Samtidigt som konflikten trappades upp i Kosovo blev serberna i byn mer och mer förbannade på FN-trupperna. Varje gång de åkte förbi kastade byinvånarna äpplen och läskburkar på bilen och skrek saker åt dem.
–    Många av grabbarna i min pluton blev heta. Men istället för att gå in med vapen och hota byinvånarna bad vi om tillstånd att patrullera i byn.
Trots att det var förbjudet att patrullera i byn eftersom säkerhetsrisken ansågs för stor fick Joels pluton tillstånd att göra det.
–    Under två veckor stannade vi till och pratade med dem. Vi hade som regel att varje bil som åkte förbi byn skulle stanna i minst tio minuter för att prata eller köpa något på torget. Efter dessa två veckor var det ingen som kastade saker på oss eller skrek efter oss längre.
–    När du kommer utifrån som vi gjorde är det viktigt att komma ihåg att det inte är ens egen machovärld. Det handlar om att se situationen för vad den är. Hög arbetslöshet, frustration och i många fall brist på exempelvis mat. Att tänka sig in i hur det skulle kännas om amerikanska tanks körde förbi i tid och otid i din egen hemstad.

I februari 1999 började saker och ting hetta till i Kosovo och det smittade även av sig på Makedonien. Serberna började punktmarkera gränsen mellan Makedonien och Kosovo och eftersom FN var där kände sig serberna hotade. Läget var mycket spänt.
En morgon står Joel tillsammans med tre andra FN-soldater på makedonskt område för att hålla utkik. Plötsligt får de syn på ett serbiskt specialförband på fem personer som är på makedonsk mark. De kommer gående i en uppförsbacke och ser inte FN-soldaterna.
–    Att börja plocka med vapnen i den situationen är livsfarligt, säger Joel.
Istället ropar Joel på serbiska: Hallå, hur är läget? Och frågar om soldaterna vill ha cigaretter. Trots att han själv inte röker brukade han ha med sig ett paket för att bjuda på. En schysst isbrytare helt enkelt. De serbiska soldaterna tvekar men går fram till Joels grupp efter en stund. Efter lite snack på knagglig parlör-serbiska tar Joel fram sin kniv. Det blir helt tyst. Sedan ger Joel kniven till en av de serbiska soldaterna och tecknar att han ska skära loss det svenska tre kronor emblemet i tyg som sitter fastsytt på Joels överärm. Efter viss tvekan skär den serbiska soldaten loss emblemet och sedan börjar alla byta märken med varandra.
–    När det är klart bryter alla upp i ett jättegarv som jag aldrig upplevt förut. Det var väl för att det var så spänt innan. Sedan gick de åt sitt håll och vi åt vårt håll.

Går det då att vara soldat och jobba för fred? För Erik Norinder är svaret enkelt.
–    Ja, det är ju det våra soldater är till för, säger han.
Hur hänger det ihop?
–    För att lösa en konflikt krävs lugn och säkerhet i området. Att folk inte skjuter på varandra. De som bäst klarar av att skapa det lugnet är soldater. Det är ett misslyckande om fredssoldaten måste använda sitt vapen. Men han behöver det som ett påtryckningsmedel för att visa upp: Jag har bättre vapen än dig, sluta att använda dina annars kommer jag att ge dig på käften! Genom att visa det känner sig motståndaren underlägsen och det är dit vi vill komma.
För Joel Lindh är svaret inte lika självklart.
–    Den fred som bygger på militär makt bygger mest på rädsla och det är svårt att skapa förtroende med vapenmakt. Samtidigt krävs det i vissa situationer vapen för att ordna ett stillestånd. För att kunna förhandla måste vi få dit bordet. Det är extremt viktigt och ett sätt att få dit bordet är militära medel.

Att se och jobba i ett samhälle i kris gjorde Joel mer intresserad av konfliktlösning och hur en demokrati kan byggas och utvecklas. Engagemanget ledde till att han blev ordförande för fredsorganisationen PeaceQuest under åren 2001 till 2002.
–    Idag får våldet mycket fokus. Ger man våldet mycket fokus ger man också våldet som väg mycket makt. De fredliga lösningarna och vägarna uppmärksammas på långa vägar inte lika mycket. Det är helt sjukt och det försöker vi i PeaceQuest ändra på.

Vilka krigsfilmer ska man då se för att kunna skapa sig en uppfattning om vad krig är och hur det kan vara? Erik Norinder tycker rent generellt att de filmer som förhärligar våld är dåliga. Men han vill inte peka ut någon speciell.
–    Den bästa krigsfilmen kanske vore fem olika krigsfilmer gjorda av fem olika personer, säger han.
–    När du sett dem kan du bilda dig en egen uppfattning. De som gör en film har ju alltid ett syfte med det.
Joel Lindh vill rekommendera ”Apocalypse Now” och ”Ingen mans land”. Två helt olika typer av filmer men som bägge visar viktiga dimensioner av krig.
Vilken krigsfilm vill du inte rekommendera?
–    Egentligen skulle man kunna rekommendera hur många som helst som avskräckande exempel. Men av de nya filmerna är ”Black Hawk Down” riktigt kass. Den försöker romantisera ett gäng amerikanska killars gemenskap i krig samtidigt som filmen är ett slags försvar för insatserna i Somalia. Somalierna i filmen skildras uteslutande som sladdrande apor. Trots att den inte innehåller någon humor är hela filmen ett skämt.