quistbergh.se

En vanlig föreställning om varför det inte går att lösa världens hungerproblem är att det inte finns tillräckligt med mat. Jordens resurser är redan utnyttjade till max och en del människor måste helt enkelt gå hungriga. Inget kunde vara mer fel.
Forskningen visar att det idag produceras så mycket spannmål (exempelvis majs, ris eller vete) att det skulle räcka till 3 500 kalorier per person och dag. Dessutom räknar denna uppskattning inte in mat i form av grönsaker, frukt, kött eller fisk. Om all mat som finns i världen placerades i samma gigantiska skål skulle det räcka till ungefär två kilo per person och dag. Ett kilo spannmål, bönor och nötter. Ett halvt kilo frukt och grönsaker. Och slutligen ett halvt kilo kött, mjölk och ägg.
Det är alltså inte tillgången som är problemet – utan fördelningen.

En annan vanlig föreställning är att i de länder där världens hunger är störst (exempelvis länder i Afrika, Latinamerika och Asien) råder det stor matbrist. Inte heller det är sant. 78 procent av alla svältande barn under fem år lever i länder som har ett överskott på mat – inte underskott.
Anuradha Mittal är en av cheferna för The Institute for Food and Development Policy, även kallat Food First. En ideell organisation som arbetar med forskning och utbildning i hungerfrågan.
– Så länge vi har människor som svälter i en värld av överflöd är det inget annat än en stor skam, säger Anuradha Mittal.

Enligt den senaste rapporten från FN-organet FAO (Food and Agriculture Organization) är 840 miljoner människor världen över drabbade av svält. Bristen på mat drabbar särskilt barn och sjukdomar som diarré, mässling eller malaria blir då direkt dödliga. 25 000 människor dör varje dag på grund av för lite att äta. Dessutom lider två miljarder människor av näringsbrist (exempelvis att man inte får i sig tillräckligt med vitaminer), vilket även kallas för ”hidden hunger”. Namnet kommer av att näringsbristen smyger sig på, sakta men säkert bryter den ner hälsan både fysiskt och mentalt.
Trots att FN-organ som WFP (World Food Programme) menar att fattigdomen minskat rejält under 1990-talet har det gått långsammare att bekämpa hungern. Under 2000-talet har utvecklingen gått åt helt fel håll. I många länder ökar svälten istället för att minska. FN:s mål om att halvera antalet hungriga i världen till år 2015 ser ut att vara ett omöjligt uppdrag.
– FN:s mål är patetiska, säger Anuradha Mittal.
– 1975 sa de att målet var att utrota hungern inom tio års tid. 1996 sa de att målet är att halvera hungern inom en tjugoårsperiod. Om vi ser svält som ett sätt att kränka de mänskliga rättigheterna skulle det här målet aldrig accepteras. Idag har vi en situation där exempelvis USA, världens rikaste land, har 36 miljoner människor som går hungriga. Det är chockerande att FN och vi alla inte sätter upp mål som motsvarar folks behov.
Fast det går väl inte att lösa svältproblemet över en natt?
– Visst tar det tid, men det kan vi säga om allting. Vi måste titta på de verkliga orsakerna till hungern. Den sneda fördelningen av jordens resurser, avsaknaden av jobb som ger en lön man kan leva på, uteblivna landreformer och bristen på insatser för de sämst ställda. Och det här finns inte bara i fattiga länder i Syd, utan även i de rika länderna i Nord. Det behövs politisk beslutsamhet för att ändra den här situationen och det har vi inte sett från någon.

Food First menar att världens rika länder och organisationer som Världshandelsorganisationen eller Världsbanken borde jobba för att vara en del av lösningen – inte en del av problemet.
– Den svenska regeringen kan exempelvis ställa sig frågan: Vilken form av hjälp skickar USA till länder i Syd? Den mat som skickas nu är dålig och den här formen av dumpning utarmar den lokala marknaden. Eller de kan fråga sig: Vilken politik tvingar Världsbanken på olika länder? I exempelvis Indien har de stoppat den gratisutdelning av linser som fanns i vissa regioner för att det skulle vara ett ”hot mot den öppna marknaden”.

Det är inte bara politiker, internationella organisationer eller företag som måste skärpa sig. Anuradha Mittal tycker det är viktigt att var och en engagerar sig i hungerfrågan för att det ska kunna ske någon förändring. Hon tycker att MST, de jordlösas rörelse i Brasilien, och organisationer som Via Campesina inger stort hopp. Anuradha Mittal har också svårt att känna sig maktlös när tusentals, hundratusentals och i vissa fall miljoner människor samlas till jättelika demonstrationer i Italien, Indien, Brasilien eller häromveckan i Mexiko och kräver en rättvisare värld.
– Vi kan inte hoppas på att våra valda ledare, eller diktatorer, plötsligt ska bli upplysta och genomföra den politik som behövs. Vi lever i en globaliserad värld, inte i isolerade länder. Om rika länder som Sverige fortsätter att hålla tyst om den tragedi som pågår kan jag bara säga: Som vi sår får vi skörda. Det kommer att komma tillbaka och jaga oss. Om du vill ha en bättre värld och bryr dig om vilken slags värld du lämnar efter dig så måste vi börja prata med varandra. Det gäller i varje klubb, kyrka, moské, tempel, arbetsplats eller skola.

Mer läsning om världens hunger:
> Boken “World Hunger – 12 myths” av Lappé/Collins/Rosset
> Food and Agriculture Organization of the United Nations – www.fao.org
> Food First – www.foodfirst.org
> MST – www.mst.org

>Via Campesina – www.viacampesina.org

Filosofiextra: Måste vi hjälpa svältande barn?
Frågan om det är vår plikt eller inte att hjälpa alla de barn som dör av svält har studerats av bland andra filosofen Peter Unger. I boken ”Living High & Letting Die – Our Ilusion of Innocence” kommer han fram till ett självklart ”ja” och ber oss tänka över två olika exempel:

Lyxbilen – Tänk dig att du satsat alla dina pengar på en snygg årgångsbil, exempelvis en gammal Mercedes med specialbeställd skinnklädsel för tiotusentals kronor. Du åker i din bil och träffar på en avlägsen plats en man som ligger skadad vid vägkanten. Mannen blöder rejält från sitt ben. Han förklarar att han är en före detta medicinstudent och har sig själv att skylla för skadan. Han berättar att om han inte genast kommer till sjukhus blir han tvungen att amputera sitt ben. Någon direkt fara för hans liv är det inte. Om du låter bli att plocka upp honom kommer någon annan säkert att göra det. Då räddas hans liv – men inte hans ben. Du inser att din snygga bilklädsel förstörs om du plockar upp honom. Mannen gör klart att han inte har någon försäkring som täcker skadorna. Du beslutar dig därför att åka vidare. Efter några timmar plockas mannen upp av en annan bilist. Väl på sjukhuset räddas hans liv men benet amputeras.

Kuvertet – Tänk dig att det dimper ner ett brev från en hjälporganisation i din brevlåda. Organisationen räddar barn från svält. Du blir övertygad om att om du inte sätter in tusen kronor på organisationens postgirokonto kommer trettio barn, som kunde ha räddats, att dö. Du slänger ändå kuvertet.

Hur reagerar vi på de olika fallen? Enligt Unger är de flesta djupt moraliskt upprörda över beteendet i lyxbilsfallet. Men vi höjer knappt på ögonbrynen i fallet med kuvertet. I exemplet Lyxbilen är hjälpbehovet iögonfallande, det tränger sig på oss. Fallet Kuvertet är mer anonymt, vi vet inte vem vi hjälper och det blir därför lättare att inte bry sig. Genom att nästan alla struntar i världssvälten blir det enkelt för var och en att blunda.
Källa: boken ”filosofi & politik” av torbjörn tännsjö