quistbergh.se

Idag blev jag för första gången i mitt liv avvisad. Vi i UBV-ligan El Salvador var på väg till regionkonferensen i Copan, Honduras. Vid gränskontrollen mellan El Salvador och Guatemala var gränspolisen riktigt på hugget. Du som följt med i bloggen tidigare vet att det här med integrationen är lika med papper och problem (klicka på kategorin "migrationen" ovan för en snabbuppdatering). Grejen är att det är svårt att få arbetstillstånd/uppehållstillstånd. De kommer hela tiden upp med nya argument varför de inte ska ta emot ansökan – det vill säga att papperena inte är i ordning. Och det är först när de tagit emot din ansökan du får ett papper som bevisar att ditt fall är under process. Har du det pappret och vill lämna landet måste du dock åka till integrationskontoret varje gång du ska resa för att få ett skriftligt tillstånd. Har du inte pappret måste du åka in och ut ur landet minst var nittionde dag. Men även det kan man inte göra hur många gånger som helst. Gränskontrollanterna var som hökar på Marie som dock, efter mycket grymtande, fick tillstånd att lämna landet. Men bara under förutsättning att hon anmäler sig och får ett papper på att hennes papper är godkända av integrationen inom tio dagar. För mig och Jon var det värre.
Jag hade dålig koll på reglerna men visste att jag med största säkerhet stannat över nittio dagar utan att resa ur landet. Det kom jag på för cirka två veckor sedan och då var det ändå försent. Eftersom jag hört att det enbart rörde sig om böter som man får betala och att dessa böter är desamma om du stannat över tiden i en eller femtiofem dagar så tänkte jag att den dagen den sorgen när vi åker till Honduras. Det var både rätt och fel tänkt.
Gränskontrollanterna, som dock bjöd på cigg och snabb service, informerade om de nya reglerna som tydligen börjat gälla sedan juni månad. Du blir direkt avvisad om du stannat för länge i landet. Regler är ju till för att följas så gränskontrollanten fyllde i avvisningsformuläret - som jag fick skriva under. Tyvärr gick det inte att få kopia på det. Vi fick bara kvitto på de cirka 100 dollar vardera vi tvingades att betala i böter. Vi blev även upplysta om att den enda möjligheten att komma tillbaka till El Salvador för oss är att resa till ett annat land utanför regionen, exempelvis Mexiko, Costa Rica eller Baharain, och sedan komma in igen. Dessutom, om vi valde att åka vidare kunde gränspolisen mellan Guatemala och Honduras vägra oss inträde i Honduras och skicka oss tillbaka till El Salvador. I El Salvador skulle det bli finkan och sedan flygresa ut ur landet. Jag som tillbringat en dag i fängelse i Costa Rica och Jon som tillbringat tre år i fängelse i Colombia var inte så sugna på bakom-lås-och-bom-alternativet. Men eftersom vi på något sätt måste komma vidare var vi tvungna att ta chansen. Väl vid gränskontrollen mellan Guatemala och Honduras var busschaffisen vår hjältinna. Hon tog alla passen och snabbt som ögat konstaterade att här är tre salvadoraner, en danska, en spanjor en massa knäppa svenskar och vi ska kolla på Copan-ruinerna okej? I den luckan? Jaha, okej, en massa turister här [viftar lite med passen] och kolla på ruinerna, turistas, ruinas, no hay problemas. Innan man hann säga coca-cola och kakor var vi på bussen igen. Jon och jag började genast planera för vart den nödvändiga resan utanför regionen ska gå. Kanske Galapagosöarna, dit har jag ju alltid velat åka.