quistbergh.se

– Iberia har just gjort om reglerna, säger tjejen vid incheckningen.
– Förut fick du ta två gånger 32 kilo på det här piece concept. Men från den 25 november är det max 23 kilo per väska. Och du har ju bokat biljetten i december så då tror jag tyvärr att de nya reglerna gäller. Men jag ringer Iberia och kollar för säkerhets skull.
Inte gör det saken bättre att jag är sen. Har i vanlig ordning – tror det är tredje gången jag går på den här niten – tagit taxin till Arlandas terminal fem. Bara för att upptäcka att flight 3317 till Madrid lyfter från Terminal två. Stress med mastodontpackningen genom varenda hiss och korridor Arlanda har för att i alla fall komma fram tjugo minuter innan boarding. Och för att strö ytterligare lök på laxen. Låg klubbad i feberfrossa från lördag natt till måndag morgon. Steg efter det upp klockan åtta på måndagsmorgonen och kunde med en fantastisk insats av stödteamet Birgitta å Tommy å Abbas å Ane ändå få i princip allt på plats när taxin anlände 05.00.
– Eftersom de du bokat biljetten hos har sagt att det är 32 kilo per bagage som gäller är det okej, säger incheckningstjejen när hon släppt telefonluren.
– Men du har fortfarande 20 kilor för mycket. Hur vill du lösa det?
Efter en snabb överläggning kommer vi fram till att det kostar 879:- att checka in ytterligare ett bagage hela vägen. Så jag rycker fram tennisbagen ur överfacket på den svarta mastodontväskan och börjar rådda om i packningen. Märker upp alla väskor igen – eftersom jag vid två av tre tidigare iberiaflygningar fått vänta några dagar på mitt bagage. Incheckningspersonalen står och trampar. Stressar till incheckningen och stöter ihop med Joar Tiberg och familj. De är på väg till Indien. Vi kommer överens om att ses på badmintonbanan.

Planet lyfter mot Madrid. Jag somnar direkt. Vaknar efter två timmar. Beställer en ruskigt äcklig skinkmacka och en läsk för 11 dollar. Kan inte somna om.
Väl på Madrids flygplats ändras avgångstider och gater för flyget till Guatemala så många gånger att det börjar osa rejäla förseningar. Men plötsligt kommer ett definitivt besked och inte nog med det. Jag får varje långresenärs önskedröm uppfylld. UPPGRADERING TILL BUISNESS CLASS – bara sådär! Väntar bara på att någon ska ta ifrån mig biljetten innan jag sätter mig på plats 7C. Nu snackar vi säten man kan sova i. Höja, sänka, förlänga och gud vet vad. Trerätters middag och film på egen skärm. TJOHO! Jaja, standardhos vissa bolag men definitivt inte i Iberias turistklass.

Det har faktiskt hänt mig en gång tidigare. Även då var det med Iberia men ett flyg mellan Madrid och Stockholm. Det jag kommer ihåg mest av den resan var när jag skulle gå på toaletten. Flygvärdinnan hindrade mig när jag försökte gå på buisness-toaletten och pekade med hela handen bak i planet där toaletten för de vanliga dödliga fanns. Som den vilsna buisnessresenär jag var trodde jag att den var avstängd eller nåt och började baxa mig till de nedre domänerna. När jag nästan var framme hinner flygvärdinnan upp mig med andan i halsen och ber så hemskt mycket om ursäkt. Hon hade inte uppfattat att jag var buisness och jag var givetvis väldigt välkommen på den toaletten.

Är så inne i menyn att jag knappt märker att planet lyfter. De sista veckorna har varit så extremt intensiva att jag knappt haft tid att tänka efter vad den här flytten kommer att innebära. Förutom att allting kommer bli extremt annorlunda. Ett land jag aldrig varit i, känner ingen, kan inte språket och så vidare. Det jag tror kommer att vara jobbigast är saknaden av alla vänner hemma. Den sista tiden har jag fått så mycket bekräftelse och pepp att jag nästan hållit på att spricka. Mer och mer har det gått upp för mig att det blir helsickes svårt att bara få se alla fina någon gång per år – om jag har tur.
Å andra sidan känner jag att det gäller att sätta något på spel ibland. Att skaka om sig själv liksom. Jobbmässigt har jag ju gått på halvfart sista året och mest ägnat mig åt andra kul saker. Det är klart att det vore pepp att fortsätta med det ett tag till. Men jag kände att det var dags för en lite större utmaning. Kan det där andra rätt bra nu. Och Stockholm finns ju kvar även om två år. Dessutom funkar det ju så för mig att jag får aldrig så mycket idéer och nya sköna tankar som när jag byter miljö radikalt/är på resande fot. Jag tror och hoppas att det kommer funka så nu också.

Det lutar åt fisken till huvudrätt och det torrare av de vita vinerna. Pluggar in hörlurarna och klickar fram till farbror Håkans version av Ted å Kenneth Gärdestads ”Äntligen på väg”.

Äntligen på väg
Jag förlänger mina steg
Luften smakar som en jordgubbspaj
En solig dag i maj

Träden står i blom
Marken täcks av jungfrudom
Och nu hänger det på varje kvist
En solskensoptimist