quistbergh.se

Redan skymten av huset skvallrar om något alldeles speciellt. Istället för en trädgård eller välklippt gräsmatta framför huset finns en sorts inhägnad och på staketet fladdrar plastremsor i vitt och gult.  Här bor Alba, Fivel, My, Esaias, Apa, Silver, Cilla, Joker, Kelly och Viktor. Väl inne i huset luktar det lite kattpiss. Lukten verkar komma från ett rum på övervåningen och sprider sig ner i hallen. Här bor Urban Håkansson, Smilla, Malte von Marmeladen, Peikko, Trollet och Bagheera. På bottenvåningen bor chinchillorna Andrei, Åke och Tomten i ett eget rum. Hunden Elvis och volontären Anna Tuomi bor i ett annat rum. Och så det gifta paret Anna och Linda Lundqvist förstås, som driver Djurhemmet OLGA. Någon glömd? Jo, just det, ute i ladugården ligger hönan Maj-Lis och tuppen Ragnar och myser.

Anna och Linda har länge engagerat sig i frågor om djurens rättigheter. Men livet som aktivist inne i stan kändes otillräckligt. De var trötta på att dela ut flygblad eller skriva insändare till tidningarna. De ville göra skillnad, på riktigt.
– Att ta hand om en katt som någon hittat i en låda på motorvägen ändrar inte folks medvetande eller syn på djurhållning. Men kattens liv är ju förändrat för evigt. Det handlar om att flytta engagemanget från hjärnan till hjärtat, säger Anna.
– Vi tyckte att det behövdes ett djurhem och insåg att ingen annan skulle göra det. Därför drog vi igång, säger Linda.

I januari 2001 tog de sina prylar och flyttade till huset som ligger utanför Henån, cirka en timmes bussfärd från Göteborg.  Sedan mejlade de ut att OLGA hade startat. På mindre än två veckor hade de fullt av djur som skulle avlivas eller som den förra ägaren av en eller annan anledning struntat i. Trots alla djur att ta hand om arbetar de bägge på annat håll. Anna på Emmaus inne i Göteborg och Linda jobbar som kontaktperson. Med hjälp av volontärer som får mat och husrum i lön klarar de av alla sysslor. Den nya vardagen handlar mest om att städa.
– Det är lite som att jobba inom vården. Det är väldigt fokuserat på avföring. Stora och lilla och Malte han är lös idag, säger Anna.
På dagarna går de promenader med hunden, matar katterna och rensar deras lådor. Kaninerna är lättast att få kontakt med när det börjar skymma.
– Då skottar vi igen hål och kollar så att de inte gnagt sönder pinnarna i hagen. Allt arbete är så himla praktiskt, det finns inget glamoröst över det, säger Anna.

Anna och Linda tycker att de får en unik relation med alla djur som kommer till OLGA. Men visst är det några som fått en alldeles speciell plats i deras hjärtan.
– Jag fick en crush på en hund som hette Pumpen. Det var en smällgravid beagle som var elak och jävlig, säger Anna.
Pumpens tidigare hem var hos en jägare. Hon kom ytterst sällan ut från den lilla hundgård där hon levde. När en hanhund var på besök blev Pumpen gravid. Då ville ägaren avliva henne.
– Hon hade inget förtroende alls för människor. Hon var inte rumsren och bet Linda i armen så hon blödde, säger Anna.
– Vi försökte hela tiden visa: du får mat här, vi vill dig inget illa. Det hände ingenting och allting kändes hopplöst. Men en dag kom hon fram och la sig i knät och sökte kontakt. Sedan blev hon tryggare och tryggare och en underbar hund när hon flyttade härifrån, säger Linda.
– Det var som att få kontakt med en störig unge. Man känner: jag vill strypa dig men älskar dig tokigt mycket ändå. Jag grät som en dåre när Pumpen flyttade. Det var så hemskt, säger Anna.

En historia som cirkulerar i djurrättskretsar handlar om ett barn. Stranden är täckt med en massa snäckor. Barnet går hela tiden och samlar på sig snäckor och kastar tillbaka dem i vattnet. Efter ett tag blir pappan irriterad över att barnet tar så lång tid på sig och frågar: Varför kastar du snäckor i vattnet? Det finns ju miljarder av dem. Det spelar ingen roll vad du gör. Barnet tar upp en snäcka och håller fram den mot pappan och säger: För den här spelar det roll.
– Vi växer upp med samhällets syn på djur som någonting som ska användas och då har man inte råd att visa medkänsla. Då måste man lära sig att blunda, säger Linda.
Är djur bättre än människor?
– Om man har ett maktperspektiv på tillvaron, vare sig det gäller klass, kön, nord och syd eller djurens rättigheter, då får man ha det perspektivet på allting. Alla bör ha rätt till sitt eget liv, säger Anna.

Anna och Linda menar att de flesta de möter är positiva till djurhemmet. De får rabatt hos veterinären när något djur är sjukt eller billigare byggmaterial när kattrummet skulle renoveras. Men det finns även de som tycker att de borde bry sig mer om människor.
– Det kan vara en vanlig person på stan som börjar tjafsa: varför engagerar du dig inte för de svältande barnen istället! Märkligt nog får man alltid den frågan av människor som inte är engagerade i någonting och som har väldigt mycket tid att engagera sig för de svältande barnen, säger Linda.
– Det är samma fråga man får av killar när man säger att man är feminist: Hatar du män då? Tycker du att män ska stå vid spisen och föda barn istället? Det speglar hur det här samhället ser ut, att det ska vara en under och en över i alla relationer, säger Anna.
– Folk gör så konstiga konflikter av saker. Det finns väl ingen anledning att bli arg på någon som tar hand om katter? Man borde oftare fokusera på vad vi har gemensamt, säger Linda.
Vad är gemensamt mellan en människa och en tamråtta?
– Att känna trygghet, rädsla, hunger, trötthet eller ilska. Alla grundläggande behov är ju faktiskt samma, säger Anna.
– Skillnaden är att man har olika intressen. Jag tycker om att läsa och det kanske inte en råtta gör. När man lär känna en tamråtta förstår man att man har mycket gemensamt och kan bli bra kompisar. Ändå tror jag det är viktigt för de flesta djur att leva tillsammans med djur av samma art. Jag har ju vissa intressen som jag bara kan dela med andra människor och det gäller ju för en råtta också. Därför är det bra att de kan vara två så att de kan sköta sin råttbuisness. Det finns ju grejer jag inte fattar, säger Linda och skrattar.

Det har börjat skymma och kaninerna kommer upp ur sina hålor för att äta och bli ompysslade.  Trots att det ibland känns tungt ångrar inte Anna och Linda att de startade OLGA.
–    Det spelar ingen roll att jag kanske inte alltid är så lyckad som människa. Jag kanske säger klantiga saker och jag gör fel eller har någon konflikt på jobbet. Men den här hunden eller katten, den älskar mig och det spelar ingen roll om jag gör fel. För vi älskar varandra istället för att döma varandra, säger Linda.

Olgafakta
»Sedan starten i januari 2001 har OLGA tagit hand om cirka 200 djur. Som mest har de haft 70 djur på samma gång. OLGA fungerar som en sluss, djuren placeras så fort som möjligt i nya hem. Den som tar hand om ett djur från OLGA måste skriva under ett kontrakt att djuren inte ska fara illa igen.
»OLGA är ett ideellt djurhem, vilket innebär att allt arbete baseras på frivilliga människor och frivilliga bidrag. Pengarna kommer från stödmedlemmar, vänner i Göteborg som skramlar med bössor och dessutom finns det djurrättsgrupper i Umeå, Stockholm och Lund som samlar in pengar genom exempelvis stödspelningar.