quistbergh.se

Att ägna sig åt sport handlar inte bara om sport. Idrott är också en fostran. Och sportens värld är könsuppdelad, i “fotboll” och “damfotboll” till exempel. Ingen behöver ens säga “herrfotboll” för att vi ska veta vad det är för fotboll som det pratas om.

Jesper Fundberg är etnolog och forskar på manlig identitet och fotboll. Under fyra år har han följt ett vanligt, svenskt pojklag för att undersöka hur de uttrycker manlighet, och vilka värderingar som präglar den. Ganska snabbt utkristalliserade sig tre figurer som återkom i pojklagets jargong och som de absolut inte ville vara: kärringen, bögen och invandraren.
Kärringen: ”Spela inte som en kärring”, för det innebär att tveka, gå undan, inte våga ta strid eller att gnälla och bli upprörd.
Bögen: När fotbollspojkarna kramades och umgicks tätt ihop, till exempel duschade tillsammans, ville de samtidigt besvärja närheten och intimiteten som uppstod. Därför snackades mycket om ”att hålla bögavstånd”.
Invandraren: ”Invandrarspelare” anses tekniskt skickliga och lite spännande, men oorganiserade, disciplinlösa, gapiga och dåliga i motgångar.
Jesper Fundberg menar att de här bilderna slår fast och återskapar den maktordning som vi ser i samhället i övrigt. Det normala är att vara vit, heterosexuell och man, allt annat är avvikande.
– Fotbollen fungerar som en manlig frizon från ordentlighet. Det här är inga elaka personer, utan relativt jämställda och ordentliga killar, men när man träffas bryter man mot allt, och skämtar om det man inte skämtar om i vanliga fall. Det förstärker den traditionella manligheten och sexismen. Samtidigt slår de fast bilden av sig själva som privilegierad grupp och bärare av normalitet.
Fundberg menar att tränarna är delaktiga i att skapa de här värderingarna.
– De hyllas för att de arbetar frivilligt, och det med all rätt, men vad är det egentligen man fostrar pojkarna till? Vad är tillåtet?

När laget som Fundberg följt så småningom fick två spelare med invandrarbakgrund accepterades de utan problem.
– Tränarna undrade först lite om de var killar som skötte sig och så. Men det fungerar ju så att killarna blir individer när de väl kommer till laget – däremot påverkar det inte bilden av Invandraren, med stort I, i sig.
Dagens Nyheter publicerade nyligen en artikel om hur fotboll kan fungera som integration för invandrarpojkar. Då berättades det att fotboll var så bra just därför att invandrarungdomar också lär sig ”rätt” värderingar på träningen.
Men vilka är egentligen dessa ”rätta” värderingar? Och varför är nödvändigtvis invandrarnas värderingar “fel”?

För några år sedan diskuterades ”invandrarfotbollslagens” dåliga uppträdande på plan en hel del. Det var mycket bråk och stök på planen och domare hade hotats. Jesper Fundberg fick då i uppgift att utvärdera projektet ”Fotboll och invandrare” som Fotbollförbundet genomfört med de invandrarlag som dragit på sig mest anmärkningar. Men genast ställdes allt på huvudet, för vad är egentligen ett invandrarlag och vad är ett svenskt lag? Fotbollförbundets definition på ett invandrarlag visade sig främst utgå från namnet på fotbollslaget. Om föreningen hade namn som innehöll namnet på en etnisk grupp, var det således ett invandrarlag. Om Brommapojkarna skulle haft 55 procent spelare med utländsk bakgrund hade det ändå varit ett svenskt lag. Jesper Fundberg säger att det fanns andra problem med projektet.
– Fotbollförbundet menade att problemen på plan hade med pojkarnas kultur att göra. De hade överhuvudtaget rätt dimmiga uppfattningar om kultur. De menade
de att invandrarlagen inte förstod reglerna och att det var därför det blev problem. Och genom att informera om reglerna skulle problemen försvinna. I pojkarnas egna berättelser var det väldigt tydligt att de visst kände till reglerna, och att problemen istället handlade om till exempel ålder.

Jesper Fundberg säger att Fotbollförbundet, liksom övriga samhället, har vant sig vid att tänka i termerna svenskar och invandrare. Därför blev kultur ett sätt att förklara stökighet och hade de sökt efter andra anledningar till att spelarna i invandrarlagen slogs på plan hade de
funnit dem.
– Det blir väldigt tydligt om man jämför med ishockey, där man också har problem med bråk, men där är pojkarna nästan alltid svenska. Där förklaras bråk aldrig med kultur. När svenskar uppträder tokigt använder man psykologiska förklaringar, som en taskig uppväxt.
Intressant är det också att på 30- och 40-talen gick diskussionen på samma sätt om de bråkiga ”arbetarlagen”. Då var det istället klass som fick definiera en grupp som avvikande.
Men idag när det finns så många fotbollsspelare med olika bakgrund, spelar verkligen etnicitet någon roll då? Alla älskar väl Henke, Zlatan och Kennedy?
–    Men Henke är Henke. Och Kennedy är Kennedy. Sen finns det invandrarlag. Hade Kennedy spelat kvar i Assyriska hade han fortfarande varit invandrare. Jag tror aldrig jag sett ett reportage med Assyriska som inte nämnt ordet invandrarförening. Det var lite komiskt, häromdagen såg jag ett reportage om Assyriska, och det handlade just om att invandrarföreningen Assyriska inte vill kallas invandrarförening.

"Bögen"

Både elitspelare och bög? Nej, det är inte en kombination som funkar. Joakim Carlgren var tvungen att välja, och under många år var han bara Volleybollspelaren. Kärlek, sex och att vara sig själv, det fick vänta – för i bollens värld är ingen bög.

Text: Ira Mallik

Lång och med rakad skalle, kedja från nyckelknippan i fickan på jeansen, står han och väntar på Järntorget i Göteborg. Joakim Carlgren började spela volleyboll när han gick i sjuan. Redan då visste han också att han var bög.
– Men då var jag inte redo att leva ut det, så det kändes inte som jag var tvungen att välja då. Det var när jag slutade gymnasiet som det kom till en vändpunkt. Då kände jag att jag behövde leva ut annars skulle jag brisera, men istället valde jag att trappa upp volleybollen.
Det var ett mycket medvetet val han gjorde. Joakim bestämde helt enkelt att när han slutade spela volleyboll, då skulle han komma ut. Medan andra upprättar ett slags dubbelliv, där de träffar killar i smyg, levde Joakim istället med ett helt bortkopplat kärleksliv.
Visst kände han alltid att han bar på en hemlighet, men samtidigt var han lugn inför det val han gjort.
– Volleybollen blev ett substitut för kärlek och närhet, säger han.

Men varför känner man sig överhuvudtaget tvungen att göra ett sådant omöjligt val? Joakim har inget entydigt svar. Kanske behövde han tid att mogna. Han berättar att han växte upp i Jönköping, en stad som är känd både för att vara starkt frireligiös och konservativ.
– Man föraktar sig själv, och jag vågade inte berätta. Jag trodde att jag skulle bli utfryst om jag gjorde det. Min identitet var volleybollen och om jag kom ut skulle den vara ”bögen” istället.
Efter skolan, när han gjort sitt val, flyttade Joakim till Kungälv och började spela i elitserien. Det nya laget präglades av riktig machostämning. Träna-ren var en rysk före detta elitspelare, och han hade ingen medkänsla med ”svagheter” eller avvikande människor av någon sort.
– Han hade aldrig kunnat acceptera det. Inte de andra killarna i laget heller. En gång kom det upp en diskussion om homosexuella skulle få gifta sig eller inte. En kille spydde verkligen galla: ”Bögar är äckliga, det är onaturligt.” Jag minns att jag tänkte att om han visste att jag var bög skulle han tycka att jag var jätteäcklig, men nu när han inte vet då tycker han att jag är jättetrevlig. Ha, ha.

Aldrig någonsin misstänkte någon att Joakim var bög. Eftersom han tränade så mycket ansågs det inte så konstigt att han inte hade någon tjej. Han var fortfarande så ung och sågs som en singelkille helt enkelt. Men snacket i omklädningsrummet handlar mycket om snusk, berättar han.
– Jag kan inte minnas att jag sålde ut och ljög om tjejer, utan jag var lite tillbakadragen i de diskussionerna. Det var inte så svårt, det fanns så många andra som var duktiga på att snacka om tjejer. Jag kommenterade mera vad de andra sa.
Att berätta att han var bög föresvävade honom inte ens. Om han hade velat fortsätta på elitnivå eller hoppats på landslaget hade han fått stanna i garderoben.
– Jag tror inte jag hade fått chansen att spela i elitserien om jag varit öppen. Tränaren skulle aldrig accepterat det och det hade blivit för jobbigt för dem att hantera sina fördomar. Jag menar, jag var inte oumbärlig för dem precis, och de hade bara kunnat säga att jag inte var tillräckligt bra.

När han slutade i Kungälv bestämde sig Joakim för att ta steget och komma ut. Han var 22 år och hade aldrig hånglat.
– Då vill man ta igen det man förlorat, det blir lätt lite kaotiskt, säger han.
Men ingen i Joakims familj eller närhet blev upprörd. Volleybollvärlden är en liten värld och där spred sig nyheten av sig själv. Ingen har sagt något till honom direkt, men på besök i hemstaden fick han höra att det gått rykten bland spelarna i hans gamla lag i Jönköping om att han hade blivit bög – och flyttat till London och prostituerade sig! Efter att han kommit ut vågade ingen beröra ämnet, först när han var på en fest där de andra spelarna var fulla kom frågorna. Nu spelar Joakim i ett division 2-lag. Han förutsätter att det är okej att vara bög.
– Det är annorlunda nu. Jag låter ingen trampa på mig. Så viktig är inte volleybollen att jag förtrycker mig själv.
– Eftersom jag kom från elitserien så är jag ju duktig, och då är det lättare att svälja det. Det är inte lika lätt att ifrågasätta mig som bög då. Om det är några som tyckt något så har de inte sagt något. Många är nyfikna, men de vill absolut inte veta några detaljer. Jag tror också att många ändrar sina värderingar. En kille som var frireligiös frågade mig massor av saker, han hade aldrig träffat någon homosexuell. Han frågade saker som om jag kom från en annan planet – vilken musik bögar gillar, till exempel. Men det var för att han ville veta.

Joakim tror att om han hade känt att det fanns en större acceptans i idrottsvärlden hade han kommit ut mycket tidigare. Och han menar att tränare och idrottsklubbar har ett stort ansvar eftersom de betyder så mycket för unga människor och tränarna ofta blir förebilder. Joakim är själv ungdomstränare för både tjejer och killar och lägger stor vikt vid diskussioner om värderingar. Spelarna i de olika lagen vet att han är bög och två gånger har det hänt att ungdomar kommit till honom för att berätta att de är homosexuella.
Att idrottsrörelsen varit så dålig på att göra upp med sina fördomar och inte öppet tagit avstånd från alla former av diskriminering tycker han är uselt. Men han berättar att KFUM (ungdomsorganisation med idrottsverksamhet) för några år sedan tog fram ett material om homosexualitet som skickades ut till alla ledare inom rörelsen.
– Det spelar all roll om ledare tar avstånd från fördomar.
Bilderna av idrottsutövare är alltför stereotypa, menar han. Att vara idrottskille och bög är fortfarande tabu. Han känner två andra elitidrottare som båda är hemliga kring sin läggning. Rädslan för att förlora sin status, sin plats i laget är för stor. Och lika tröttsam är den andra stereotypen: är man elittjej då är man automatiskt flata.
Att Riksidrottsförbundet ännu inte ens lyckats göra ett officiellt uttalande om att man vänder sig mot diskriminering, tycker han är svagt. Och viljan till förändring är för liten, menar Joakim.
– Jag kan inte komma på något annat sammanhang i samhället där det är så trögt. Man kan bli mörkrädd över de attityder som finns inom idrotten.

FAKTA | SPORT OCH HOMOFOBI

» I augusti i år bildades Nätverket för homosexuella idrottare. De har uppmanat Riksidrottsförbundet att ta avstånd från diskriminering av homosexuella, men inte fått något svar. Du kan komma i kontakt med nätverket via e-postadress: homoidrott@yahoo.se
» En av de mest uppmärksammade homosexuella sportstjärnorna var den brittiske fotbollsspelaren Justin Fashnau. Justin var mycket lovande men när tränaren för hans lag Nottingham Forest fick reda på att Justin var homosexuell sa han: ”Vi har fått ett ruttet äpple i korgen” och gav Justin sparken. Ingen toppklubb ville ha honom och 1992 ställde han upp på en intervju i tidningen The Sun. Reaktionerna från medierna och fans var skoningslösa. Till och med hans egen bror och fostermor vände honom ryggen. Nu var det bara engelska division 3-klubbar som var intresserade – under förutsättningen att han gjorde hiv-test. Efter kortare gästspel i bland annat Trelleborg och som coach i USA hittades Justin Fashnau död i ett garage den 3 april 1998. Han hade hängt sig.
» När Tre Kronors före detta förbundskapten, Curt Lundmark, uttalade sig om att det inte fanns några bögar inom svensk hockey fick han ett anonymt svar från en hockeymålvakt på elitnivå. Hockeymålvakten skrev bland annat: ”Tänk om någon skulle upptäcka att jag i verkligheten var det värsta skällsordet av alla – en bög.”

[källor] DN 990728, www.qx.se, Aftonbladet 950417 och 950422.

”Invandraren”

”Jävla svarting” och ”negerjävel”. Det är sånt som fotbollsproffset Pascal Simpson fått höra under sina matcher. Men Pascal har vägrat leva på knä.

Text: Fredrik Quistbergh

Efter ett par säsonger i AIK-tröjan blev det för mycket för Pascal Simpson. Han var trött på att höra ”negerjävel” och andra tillrop under matcherna från den egna klacken, Black Army. Det skulle bli stopp för det. Pascal svarade med att sluta tacka fansen efter matcherna.
– Det handlar om fega människor, säger Pascal Simpson.
– Det är väldigt sällan som en person kliver fram till mig och säger någonting öga mot öga. Utan det är oftast när det är många som de kan gömma sig bakom, fega människor.
Vad fick du för stöttning av dina lagkompisar?
– De sa att de inte gillade det. Men de gjorde ingenting för mig. Man står oftast själv och det är jobbigt. Jag hade en diskussion med resten av laget om att de inte heller skulle tacka efter matcherna. Men det var en del som ville och då fick jag ta beslutet själv.

Pascals bojkott hade verkan. Då det gått några månader började fansen undra varför han var den ende som inte applåderade eller gjorde vågen till publiken. Pascal hade ett snack med representanter från Black Army. Efter det slutade de egna supportrarna upp med sina utfall mot honom. Men tyvärr finns rasismen inte bara på läktarplats.

I en match mot IFK Göteborg i maj 1995 skrek den dåvarande landslagsmålvakten Thomas Ravelli ”jävla svarting” till Pascal. När han spelade för norska Vålerengen blev han kallad för ”niggerjävel” av Tromsös lagkapten Roger Lange. Idag tycker Pascal att han möts av mindre rasism på både plan och läktare. Publiken brukar kunna säga ifrån när någon börjar vråla och ibland har speakern sagt till. Men visst händer det än idag att exempelvis motståndarlagets supportrar plötsligt förvandlas till grottmänniskor och börjar vråla UH-UH-UH så fort Pascal eller Örebros Bonaventure Maruti och Paul Oyuga har bollen.
En av anledningarna till minskningen tror Pascal beror på att det nu finns flera svarta spelare i de svenska storklubbarna. I början av 1990-talet var det inte så många fler än han själv, Hammarbys Jean-Paul Vonderburg och GAIS Samir Bakaou. En annan anledning är att han oftast lyckats mycket bra i de klubbar han spelat för.
– Men jag funderar ofta på vad som hänt om det hade gått dåligt. Då hade det säkert blivit värre och den tanken är skrämmande. Jag har alltid försökt vända det till något positivt för egen del och tänkt: Varför skriker de? Jo, det är för att jag är en bra fotbollsspelare och de vill att jag ska bli sämre. Jag blir oftast bättre i sådana matcher för att jag vill visa att jag inte går med på det där.

Modet att säga ifrån till supportrar, med- eller motspelare har Pascal med sig hemifrån. I familjen pratade de mycket om olika situationer som kan uppstå. Men föräldrarna kan inte, hur mycket de än vill, skydda sina barn från allt. Vad ska en svart tjej eller kille som i en match blir trakasserad av motståndarlaget, utan att de egna lagkompisarna eller tränare gör något, ta sig till?
– Det ska inte hända. Tränaren eller andra ledare ska ta upp det innan, prata om det och bestämma sig för att när det händer så ska alla backa upp en. Har man pratat om det innan vet alla om det när det väl händer och då kan man ta död på det.
Okej, låt oss säga att en svart tjej eller kille kommer till ett nytt lag. När tränaren är borta blir personen direkt kallad för jävla neger av de nya lagkompisarna. Vad ska man göra?
– Det är viktigt att man inte gömmer sig och håller tyst. Utan det gäller att lyfta fram problemet och prata om det. Det är nyckeln till lösningen. Man ska inte vara rädd för att ta upp det med tränare, ledare eller andra äldre personer.
– Det ska vara någon som man känner att man kan ty sig till. Man ska inte jobba med problemet ensam. Det behövs stöd. Det är inget fel att ta upp det med någon annan. Jag skulle inte känna mig som en skvallerbytta. En annan sak är att man måste förstå att man är annorlunda och acceptera det. Och man får nog jobba lite hårdare för att bli accepterad. Det låter jävligt dumt men så är det tyvärr. Man måste visa lite mer än de andra. Jag gjorde det genom att vara bra på idrott.
Har du någon gång ångrat att du sagt ifrån?
–    Absolut inte, jag har vuxit som människa mycket tack vare det. Det har varit väldigt viktigt. Jag hade aldrig velat ha det ogjort. Man kommer ur situationerna starkare varje gång det händer.

FAKTA | SPORTRASISM
Med ojämna mellanrum uppmärksammas sportstjärnornas rasistiska utfall. Här är ett axplock från de senaste åren:
» Peter Schmeichel, dansk fotbollsmålvakt som då spelade i Manchester United, kallade Arsenals Ian Wright för ”en smutsig svart jävel” i en match i februari 1997.
» Stefan Paldan, svenskt fotbollsproffs i norska Brann, kallade Strömgodsets Christer George för ”jävla negerkuk” under en match 1999. Paldan förnekade dock händelsen.
» Erik Hajas, före detta vindsnabb handbollsspelare i svenska landslaget och GUIF, hånade Wartas Martin Larsson under en match i februari 1998. I samband med en tuff närkamp sa Hajas till Larsson: ”Håll käften din jävla Kunta Kinte.” Efter matchen förklarade Hajas sitt uppträdande: ”Det blir så i stridens hetta ibland. Hörde man allt som sades på plan skulle man bli mörkrädd. Det är bara att titta på vad jag själv blir utsatt för, så detta är inget speciellt.”
» 1995 fick Thomas Wernersson (före detta fotbollsmålvakt, före detta klubbdirektör i IFK Göteborg och idag expertkommentator i SVT) Riksidrottsförbundets Fair Play-trofé. Han belönades för sin insats under ett möte mellan IFK Göteborg och AIK. Under matchen häcklades Pascal Simpson med rasistiska utfall från läktaren. Wernersson grep tag i speakermikrofonen och uppmanade publiken att sluta. Det hela fungerade och de rasistiska ramsorna upphörde. Ännu har dock inget Unfair Play-pris delats ut till alla de ledare, tränare, spelare eller funktionärer som i match efter match struntat i rasismen från läktaren.

FAKTA | PASCAL SIMPSON

Klubbar: Brommapojkarna, AIK, Vålerengens IF,
FC Köpenhamn och Halmstad BK.
Landskamper: 2 A-, 1 B- och 7 OS-landskamper.
Övrigt: Svensk mästare 1992, dansk mästare 2001, svensk cupmästare 1996 och 1997.
Statistikfrossa: För klubbarna AIK, Vålerengen och FC Köpenhamn har Pascal spelat 235 tävlingsmatcher. På dessa 235 matcher har han gjort 62 mål.

[källor] Riksidrottsförbundet, Halmstad BK, Expressen 980212 och Aftonbladet 990515.

”Kärringarna”
Idrott som utövas av kvinnor har fortfarande svårt att få erkännande som riktig sport. Boel Johanssons sport – ridning – är för typiskt "kvinnlig", och Nadja Gyllanders sport – fotboll – är för typiskt "manlig". Lika villkor i sportvärlden är långt borta.

Text: Jennie Dielemans

Nadja och Boel. Trots att de aldrig har träffats förr, så har de en del gemensamt. De tränar nämligen jämt, sex till sju dagar i veckan. De är hängivna, de skitar ner sig, svettas, skaffar sig värkande muskler och säger ”nej, jag hinner inte följa med ut” när nån ringer. Sporten går före allt.
De är båda irriterade över att deras respektive sport får på tok för lite uppmärksamhet medialt – ”när såg du en hopptävling på teve senast?” – men såväl Nadja som Boel ser ändå ljust och inte mörkt på framtiden. Det har ju faktiskt blivit bättre.
– Förut skulle killen i familjen bli pappas egen lilla fotbollsspelare medan tjejen... ja, hon kunde bli vad som helst... bara det inte hade med sport att göra. Men det där är tack och lov på väg bort, säger Boel, som idrottat sen hon var liten.

Boel har spelat fotboll och innebandy, friidrottat och ridit. Det är först på senare år, hon är 17, som hon bestämt sig för att lägga sin största energi på ridningen.
– Men jag har ju fortsatt att träna friidrott... i alla fall fyra dar i veckan. För att det är kul.
Nadja bestämde sig för länge sen, lade ner löpning, skidåkning och basket och satsade allt på fotbollen. Hon var 13 när hon kom med i distriktslaget och säger att hon ända sen dess siktat på ”bäst”. Idag är hon 22 år och ytterback i Djurgårdens A-lag, som ligger trea i Allsvenskan.
Att vara elitfotbollsspelare på damsidan innebär visserligen att man tränar lika ofta som killarna och spelar lika många matcher. Men där upphör också likheterna.
– Haha, det går inte ens att jämföra. Jag menar, den sämst betalda spelaren i Djurgårdens herrlag har ändå en årslön som täcker hela vårt lags budget under en säsong. Och det finns de i damlaget som inte får mer än 4 000 kronor om året.
Vad beror det på?
– Dels har inte damfotbollen fått någon större genomslagskraft internationellt tidigare. Det är först under senare år som vi fått en proffsliga i USA till exempel. Dels så lockar vi inte lika mycket publik och det är avgörande för att få in intäkter till laget.

Nadja berättar om hur det ena leder till det andra, likt en ond cirkel. Eftersom läktarna inte är fyllda av supportrar under matcherna så är heller inte medierna intresserade att rapportera. Och eftersom medierna inte bevakar så fylls heller inte läktarna. Sponsorerna vill inte satsa på något som inte syns i medierna och laget får inte in pengar så att de kan satsa mer.
– Det finns de som säger att vi inte spelar tillräckligt bra fotboll. Men då säger andra att skulle vi få mer resurser och slippa jobba heltid, ja, då skulle vi också bli bättre. Fast tyvärr så funkar det inte så.
Oförmågan att locka till sig mer publik gäller dock inte alla lag. I Umeå har UIKs spelare blivit hela stans stolthet och när de mötte Malmö FF häromveckan kom hela 7 000 besökare till Gammliavallen. Kanske inte så konstigt egentligen – fotboll är den näst största sporten bland tjejer. Endast ridsporten är större.
För några år sedan brottades även en annan sport, volleybollen, med låga publiksiffror. Internationella volleybollförbundet införde därför nya regler lagom till VM -98: Tjejerna skulle ha kortare shorts än männen och tröjorna tighta och ärmlösa. När flera länder vägrade ställa upp fick de böta 3 000 dollar (motsvarande 25 000 kronor) per lag.
– Faktum är att inför förra säsongen så var det nån stjärna på Fotbollförbundet som tyckte att även vi skulle ha kortare, tightare shorts och en figursydd tröja med v-ringning för att få mer publik. Men jag fattar faktiskt inte hur de tänkte. Det är ju inte direkt så att man trippar runt på plan, berättar Nadja och påminner om att i en fotbollmatch så smäller det. Man gör glidtacklingar på geggiga planer och ”hur jävla sexigt är det?”
– Om folk ska komma och kolla på oss så vill jag att de ska göra det för att vi spelar bra fotboll och inte för att vi är snygga i de kläder vi har på oss.
Tjejer och deras idrottande har alltid följts av ett gäng föreställningar. De kan inte, borde inte, är inte lämpade för det. Förr i tiden sa man att det var direkt farligt – idrottande kvinnor skulle exempelvis inte kunna föda friska barn. Numera handlar det istället om huruvida vissa sporter är ”kvinnliga” eller inte. Som när Svenska ishockeyförbundets ordförande, Rikard Fagerlund, uttalade sig om damhockey:
”Kvinnor ska vara vackra och pyssla med kvinnliga saker istället för att spela hockey.”

En annan föreställning när man pratar idrott är att det satsas mer på killar än på tjejer. Det är däremot sant. Kommunala pengar har i många år lagts på ishallar istället för på ridskolor och även om det nu finns en och annan ridskola i kommunal regi så är fördelningen fortfarande väldigt skev.
– Vill man satsa på ridsport och bli riktigt bra så kostar det otroligt mycket pengar. Man måste komma från en rik familj för att lyckas, säger Boel.
Ett argument man har hört några gånger är att ”varför satsa på tjejer? De slutar ändå när de är 15”...
– Visst är det en hel del tjejer som får andra intressen i den åldern. Men jag tror också att det många gånger kan bero på att de inte har en klubb som backar upp dem, som pushar och säger att ”det är klart att du kommer gå långt, du är ju bra på det här”. Då blir det lätt att man slutar, säger Nadja.
Nadja själv har satsat på allvar länge nu. Det händer att motivationen försvinner, när tränare byts ut, klubben satsar inte, bra spelare försvinner och sponsorer lyser med sin frånvaro. När allt arbete hon lägger ner känns meningslöst.
– Men jag kan inte lägga av. Jag menar, i somras var jag ledig i fyra dagar och då höll jag på att bli fullständigt tokig.
Hennes vision är att hon, och de andra fotbollsspelarna, till slut ska kunna få leva på sin sport. Slippa jobba heltid och kunna satsa allt på att utvecklas. Att en dammatch lika självklart som en herrmatch ska anses viktig nog att sändas i tv.
– Det är ju inte så att vi inte har nått några framgångar. Vi tog EM-silver i Tyskland i fjol och om man nu ska hålla på och jämföra... det var ett tag sen herrarna tog en medalj över huvud taget.

Boel konstaterar att intresset för ridsporten inte heller är särskilt stort. Trots att en halv miljon människor rider mer eller mindre regelbundet i Sverige, är det sällan hon ser en tävling i hoppning, dressyr eller fälttävlan på tv.
– Det är så tråkigt, rätt korkat också. Men kanske blir det bättre om vi får några riktiga stjärnor, då kanske de vaknar.
– För vår del så har vi fått en hel del profiler nu, folk känner igen spelare som Tina Nordlund och Hanna Ljungberg, säger Nadja. Det finns ett större intresse och, ja... det handlar bara om att spinna vidare på det. Det kommer att förändras.