Idag står Slobodan Milosevic som den förste statschefen någonsin åtalad för brott mot mänskligheten vid krigsförbrytartribunalen i Haag. Det var folket i Serbien som trötta på krig, fattigdom och förtryck genom en ickevåldsrevolution avsatte Milosevic och hans gäng. Gnistan till resningen kom från ungdomsrörelsen Otpor.
Text: Fredrik Quistbergh
När bomberna föll över Mihajlo Cvekics hem i centrala Belgrad trodde han att döden var nära.
– Jag var rädd och arg, säger han.
– Det tror jag du också skulle vara om du satt inspärrad i en källare i 78 dagar samtidigt som bomberna faller ner runtomkring dig. Men vi klarade oss bättre än många andra. Väldigt nära vårt hus stod en truck med unga soldater parkerad vid ett sjukhus. Tre bomber träffade sjukhuset och dödade alla som var där. När du hör folk skrika och inte vet hur du kan hjälpa dem känns det fruktansvärt.
Att Mihajlo ett år senare skulle bli en av de OTPOR-aktivister som, tillsammans med tiotusentals andra, störtade Milosevic på fredlig väg hade han inte en susning om. När NATO under 78 dagar 1999, till en kostnad av cirka trettio miljarder kronor, flygbombade Serbien var Mihajlo Cvekic bara sexton år gammal.
OTPOR, som på svenska betyder ”motstånd”, tog form i oktober 1998. Då beslutade Milosevic-regimen om en ny lag som bestämde att regeringen själva skulle utse vilka professorer och rektorer som skulle jobba på landets universitet. På Belgrads största fakultet, språkvetenskapliga fakulteten, tillsattes en ultranationalistisk rektor som sparkade ut nästan alla lärare eftersom de inte ansågs lojala med regeringen. Det upprör både studenter och lärare som demonstrerar, strejkar och protesterar. Bland studenterna finns en grupp på ett femtontal personer som kallar sig OTPOR.
Men den lilla gruppen har större planer än att stoppa den nya universitetslagen. De vill utföra jobbet som massdemonstrationerna under 1996– 97 misslyckats med. De ska avsätta Slobodan Milosevic, Förbundsrepubliken Jugoslaviens president och ledare för Socialistpartiet. Slobo, som han kallas i folkmun, är inte speciellt populär. En del är trötta på ständiga krig, bland annat mot den serbiska provinsen Kosovo. De allra flesta är dock förbannade på den taskiga ekonomiska utvecklingen. Under Milosevics mer än tio år vid makten har genomsnittsinkomsten sjunkit från cirka 7000 till 500 kronor i månaden och över tre miljoner går utan jobb. Men Milosevic är en tuff motståndare eftersom han har makten över statsapparaten vilket inkluderar polis, militär och de flesta medier.
Den idag tjugoåttaåriga Milja Jovanovic var en av dem som var med och startade OTPOR.
– När vi la upp strategin sa vi att vi skulle ha en väldigt aggressiv image för att locka folk, säger hon.
– Men bara i vårt språk, metoden skulle alltid vara öppenhet och ickevåld. Vi visste att om vi skulle bli starka måste folk tro på att någon från OTPOR aldrig skulle kunna döda eller såra exempelvis en polisman. Ickevåldet var den säkraste vägen för att få folkets stöd.
Den aggressiviteten kom att få uttryck i den knutna näven, som blev OTPORs symbol.
Näven börjar dyka upp sprayad på väggar runtom i landet. Kontakter tas med organisationer både inom och utanför Serbien. NATOs bombningar under 1999 gör att OTPOR sinkas i sitt arbete. Stödet för Milosevic ökar, speciellt i starten av bombkriget. Men några månader efter att bomberna slutat falla ställer OTPOR till med fest. Under parollen ”Vi har en situation… igen”, på Studenternas Torg i Belgrad, samlas runt 200 000 personer. De får lyssna till olika band och aktivister från OTPOR som läser upp sina tre krav: fria och rättvisa val,
fria universitet och fria medier. Pecinko, från gruppen Atheist Rap, säger från scenen: ”Jag hoppas att all den energi som samlats här ikväll inte kastas bort, utan istället används på ett intelligent sätt. Vi behöver aktivera oss. Jag är glad över OTPOR, som är en grupp unga människor utan personliga ambitioner att bygga upp egna politiska karriärer. De försöker göra ord till handling. Vi borde alla stötta dem.”
Lokalavdelningar ploppar upp i städer som Cacak, Nis, Novi Sad och Uzice. Fortfarande har dock ingen OTPOR-avdelning ett eget kontor. Medlemmarna träffas på gatan eller caféer och håller kontakt via telefon och Internet. Information sprids även via hemsidan eller i alternativa medier som radiostationen B92. OTPOR har ingen ledare eller ordförande. De organiserar sig istället i grupper som har kontakt med varandra i ett snabbt växande nätverk. Tanken bakom organisationsformen är att inte bli för beroende av ett litet antal personer. Nya OTPOR-aktivister ska snabbt kunna ta vid om någon arresteras, skickas ut i krig eller bara tröttnar på att engagera sig.
– Vi såg oss själva som en retsam mygga som bet överallt på Milosevic-regimens kropp, säger Milja Jovanovic.
– Vi var väldigt små och hade en stor man framför oss. Men efter ett tag blev vi fler myggor och stack honom rejält. Sedan dröjde det inte länge tills vi var en stor svärm.
För att nå ut delar OTPOR ut flygblad, sätter upp affischer, sprayar slagord, ordnar torgmöten och konserter och knackar dörr. Dessutom görs massor av humoristiska och symboliska aktioner. När Milosevic fyller år samlas 2000 personer i staden Nis för att hylla honom. OTPOR-aktivisterna presenterar en tårta, garnerad med pressklipp innehållande löften från socialistpartiet, samt presenter som handklovar och en enkel biljett till Haag. På marknaden i Pancevo ordnar OTPOR försäljning av färsk frukt till ”extra låga priser”, cirka två miljoner tyska mark. På samma marknad direktsänder statstelevisionen (i form av OTPOR-aktivister bakom en TV-skärm i kartong) samma gamla vanliga nyheter om den ”fantastiska” uppbyggnaden av landet och regeringens ”succé” i kampen mot höjda priser på livsmedel. Vid en solförmörkelse bjuder OTPOR in folk på stan för att, i ett egenhändigt tillverkat teleskop, se vad det är som orsakar solförmörkelsen. De som tittar in i teleskopet får se en svartvit bild på Milosevic.
När Slobo i slutet av juli månad 2000 plötsligt ändrar grundlagen och utlyser val i september, elva månader tidigare än planerat, förstår alla att avgörandet är nära.
OTPOR drar igång kampanjen ”GOTOV JE” (Han är slut). Flera miljoner ton material trycks upp, bland annat 2 miljoner klistermärken med kampanjslagordet och en borttynande Milosevic. Strategin inför valet är för det första att få folk att rösta mot Milosevic – för DOS-koalitionen. För det andra vill OTPOR genom olika kulturarrangemang och demonstrationer få folk att känna sig delaktiga för att i ett senare skede lättare kunna försvara valresultatet. Månaderna som följer ska bli historiska (se artikel på nästa uppslag).
Precis efter valet i september, där Kostunica förklaras som segrare, börjar Mihajlo Cvekic engagera sig i OTPOR. Men till en början var politiken inte speciellt viktig.
– Jag såg en fantastiskt snygg tjej som hade en OTPOR-T-shirt på sig, säger han.
– Jag bestämde mig för att jag måste se henne igen och fick lite material om OTPOR av några vänner. Vi klistrade upp materialet på väggar, lyktstolpar och stängsel där vi bor. Ganska snart blev jag tagen av polisen. De skrek och ville slå mig. Efter ett tag lugnade de ner sig men de tog allt OTPOR-material som jag hade på mig. Då gick jag till OTPOR och sa att jag ville jobba med dem och undrade på vilket sätt jag kunde hjälpa till. Till en början satte jag upp affischer och sedan började jag hänga mer och mer med andra aktiva och nu är jag mycket aktiv. Men tjejen har jag aldrig sett igen.
Idag är OTPOR fortfarande en ungdomsrörelse, med cirka 18 000 medlemmar spridda över hela landet. Varje halvår samlas de olika grupperna och pratar om vilka frågor som är viktiga att driva. Bland annat fokuserar OTPOR på korruptionen, som de anser vara det största problemet i Serbien idag och snart startar en kampanj som går under arbetsnamnet ”Lagar idag – EU imorgon”. Den nya regeringens arbete följs nitiskt, ett antal OTPOR-medlemmar finns ständigt på plats i parlamentet för att följa besluten. När de tycker att något är fel eller att politikerna struntar i vallöften protesterar de. OTPOR har även en grupp med jurister som helt ideellt hjälper folk med olika problem.
– Vi har haft en dam som kom till oss och klagade på att hennes granne spelade för hög musik, säger Mihajlo Cvekic.
– Just de problemen ägnar vi inte så mycket tid åt. Men när folk kommer med seriösa problem, exempelvis att en granne mutat någon för att bygga upp en affär på deras tomt, så försöker vi hjälpa till. Om det är ett stort fall gör vi det känt för allmänheten och talar om vilka som är ansvariga och vad som är problemet. Är det möjligt presenterar vi en lösning. Det kan vara att vi åtalar personerna som är ansvariga om det finns tillräckligt med bevis.
De humoristiska aktionerna är sällsynta i dagens OTPOR.
– Vi försöker att inte göra dem längre, säger Milja Jovanovic.
– När det gällde Milosevic var det viktigt att sända budskapet till folk: Slobo är full av skit, tro inte på honom. Om vi kan skratta åt honom kan du det också. Nu har vi blivit mer cyniska och officiella.
Är inte humor viktigt?
– Från dag ett sa vi att Milosevic bara är toppen av ett isberg. Han är så att säga huvudet och vi ville med fredliga metoder hugga av det. Tyvärr lever hela organismen kvar och den delen kan inte huggas av, den måste läkas. När vi gjorde humoristiska aktioner var det ett sätt att släppa på trycket, nu finns det inget tryck eftersom det inte finns något tryck mellan rädslan och hoppet. Nu är det bara besvikelse och du kan inte skratta när du är besviken.
Hur ska ni ge folk hopp igen?
– Det är svårt eftersom vi själva börjar undra om det verkligen går att förändra. Men då vi talar med folket, och med vi menar jag att vi får hundratals telefonsamtal om dagen där folk säger vad de tycker. Nu växer medvetandet och vissa är optimistiska. De börjar fatta att man inte bara förändrar genom röstsedeln. Även om politikerna har stor makt så ligger inte alla beslut i deras händer. Folket är också en del av hela processen.
Kommer OTPOR bli ett politiskt parti?
– Vi planerar inte att forma ett politiskt parti, för det räcker inte. Vi finns här för att göra ett Serbien till ett ställe som vi vill leva i under de närmaste femtio eller hundra åren. Vi vill förändra systemet och det måste förändras gradvis. Nu är det inte en person som håller allting i sin hand utan makten är fördelad på fler. Först och främst gäller det att utveckla lagarna så att de blir förståeliga och fungerar i det dagliga livet. Sedan gäller det att få olika institutioner att arbeta mer självständigt, oavsett vilka som sitter på den politiska makten. I många andra länder tar man det för självklart, men så är det inte här. Det går bara att förändra utanför dagens korrupta system.