Att våga – och orka

En version av denna text har tidigare publicerats i: Megafon 1/2002. Texten © författaren/författarna. För eftertryck krävs tillstånd från författaren/författarna. Men om du vill skriva ut och läsa artikeln eller ge den till en god vän går det givetvis bra. De är till för att spridas. Om du har frågor, gå till kontakt.
Dokumentadress: [http://www.quistbergh.se/view/22]
Tipsa en vän om denna artikel, klicka här. Skriv ut denna artikel, klicka här.

Visst går det att förändra. Ingenting händer om du inte gör något. Möt Janna, Angie och Niklas. Tre människor som engagerar sig.

Text: Ira Mallik och Fredrik Quistbergh


Namn: Angie Zelter
Varför: Över 25 års engagemang i freds- och miljöfrågor. Protester mot såväl kärnvapensystemet Trident och skogsskövlande mahognybolag. Ingick i gruppen ”The Trident-Three” som oktober 1999, för första gången i historien, blev friade efter en plogbillsaktion.

På torsdagsmorgonen den åttonde juni 1999 gick Angie Zelter, tillsammans med två medarbetare, in på den skotska ubåtsbasen vid Loch Goil. Väl inne tog de sig direkt till laboratoriet där kärnvapensystemet Trident, som används på ubåtar, utvecklas och testas. De slog sönder testutrustningen med hammare som de hade med sig, hängde upp banderoller med texten ”Ingen forskning för folkmord” och slängde en massa viktiga papper och datorer i sjön. Sedan tog de fram sina termosar och drack kaffe. Några timmar senare kom polisen och grep dem.
Aktionen var ett led i kampanjen ”Trident Plowshares” som menar att Trident-ubåtens kärnvapen inte kan användas utan att begå krigsförbrytelse och att internationell rätt kräver att de försöker hindra sin regering att begå sådana förbrytelser. Det hela kunde passerat som ännu en plogbillsaktion. Men i rättegången tog saken en vändning som skulle få hela vapenindustrin att drömma mardrömmar. Den 20 oktober 1999 gick rätten på plogbillsaktivisternas linje. Angie Zelter och hennes två medarbetare friades.
Den historiska domen gjorde att anti-kärnvapenrörelsen fick nya krafter. I Storbritannien har det under de senaste åren varit rader av protester och i februari i år samlades närmare 1 000 aktivister från hela Europa för att blockera kärnvapenbasen i Faslane, Skottland. För sin kamp har Angie Zelter och hennes medarbetare tilldelats priset ”Right Livelihood Award”, som även kallas för det alternativa nobelpriset. Men plogbillsaktionen vid Loch Goil var varken Angie Zelters första, och troligtvis inte sista, aktion. I över 25 år har hon engagerat sig i framför allt freds- och miljöfrågor. Bland annat har hon suttit fyra månader i malaysiskt fängelse efter protester mot mahognybolagens regnskogsskövling. Trots att hon på detta sätt offrar sig för andra ser hon sig absolut inte som någon hjälte.
– Nej, definitivt inte, säger Angie Zelter.
– Jag är bara en vanlig person som försöker leva någorlunda anständigt i en sjuk värld.
Vad ger dig rätten att sätta dig över lagen?
– För allting i livet är du själv ansvarig. Det går inte att säga: Jag gjorde det på grund av att lagen säger det, att en kompis sa att jag skulle göra det, eller att det är mitt jobb. Ingen av dessa ursäkter fungerar. När vi talar om massförstörelsevapen är det självklart, även för en femåring, att det är fel att hota med sådana vapen. Det underminerar själva basen av det moraliska systemet. Lagen är ingenting som kommer från Gud – utan det är någonting som finns för att hjälpa oss att leva.
Efter den 11 september har EU skärpt sin definition av vem som är terrorist. Till terroristbrotten räknas numera förstörelse som kan ”förorsaka betydande ekonomiska förluster” på exempelvis militäranläggningar.
– Jag förstår inte hur de kan göra vår organisation till en terroristorganisation, säger Angie Zelter.
– Vi använder oss enbart av ickevåld, är öppna och tar ansvar för våra handlingar. Jag ser det här kriget mot terrorismen som väldigt ensidigt, omoget och farligt. Folk borde vara engagerade i ett verkligt krig mot terrorismen, inte detta pseudokrig i olika nationers intresse. Om en utomjording på avstånd skulle se på planeten jorden och titta efter terroristnätverk skulle den inte se al-qaida nätverket som det största terroristhotet. Utomjordingen skulle se UKUSA- och NATO-nätverket som det stora hotet.
Varför är ickevåld så viktigt för dig?
– Jag kan inte se hur man kan förändra någonting om man använder samma metoder som de man kämpar emot. Det är inte möjligt att skapa fred genom att använda våld.
Har du någon hjälte?
– Nej, jag sätter inte folk på piedestal. Om du är öppen att lyssna till alla kan du oftast finna någonting som är värdefullt för dig. Jag har blivit bättre på att lyssna under senare år men är fortfarande inte tillräckligt bra. Vissa människor gör att jag bara stänger av. (skratt)
Vad är det som får dig att fortsätta? Känns det inte hopplöst?
– Visst, ibland blir jag väldigt deprimerad. Men jag behöver känna mig behövd och att mitt liv har någon mening. Jag får kraft av att engagera mig ickevåldsligt och genom civil olydnad, istället för att blunda för förtryck, lidande och allt annat hemskt som pågår. Jag får kraft av att engagera mig och tänka på vad jag kan göra åt det, vad samhället kan göra åt det. Annars vore det en väldigt sorglig värld.

FAKTA:
Trident – Varje Tridentubåt har en sprängkraft som är 1000 gånger större än den atombomb som släpptes över Hiroshima, Japan. Bomben över Hiroshima dödade cirka 140 000 människor.
Plogbillsrörelsen – Arbetar för avrustning av vapen och består av flera grupper runt om i världen. Namnet kommer från Gamla Testamentets "...Då ska de smida sina svärd till plogbillar...". Men rörelsen är inte specifikt kristen utan rymmer människor med olika livsåskådningar och trosuppfattningar.  
Mer om ”Trident Plowshares” och Angie Zelter på Internet: www.tridentploughshares.org

 

Namn: Niklas Aronsson
Varför: Funderade hösten 1999 på om det fanns viktigare saker att göra än att serva datorer och hitta nya drivrutiner. Under en cykeltur kom han på att han ville göra ett välgörenhetsprojekt på Internet. Idag har webaid.se samlat in över en miljon kronor.

Hemma hos Niklas Aronssons farmor fanns en väggbonad med texten ”Ju mer man delar med sig ju mer har man kvar”. Budskapet fanns någonstans i bakhuvudet när han satte sig ner för att försöka bli så konkret som möjligt när det gällde de egna framtidsplanerna.
– Jag är inte så insatt i själva sakfrågorna när det gäller bistånd, säger han.
– Inte mer än gemene man, att man vill dra sitt strå till stacken. Men jag ville hitta min nisch.
En kompis visade honom The Hunger Site, en Internetplats där besökaren genom ett klick skänker exempelvis en kopp ris till behövande. Det kostar ingenting för den som gör klicket, utan pengarna kommer från annonsörer som får göra reklam på sajten. Det ”livgivande klicket” skulle även bli ett inslag på webaid.se, men Niklas ville också erbjuda tjänster som e-post och sms.
Den som loggar in på webaidmejlen kommer in i ett annonssystem och annonsörerna betalar för varje gång de får visa sig. Intäkterna går till välgörenhet.
I takt med att idén började ta form var nästa steg att hitta ett antal organisationer som ville vara med, så Niklas kontaktade ett antal som han hade förtroende för. Tanken var att välgörenhetsorganisationerna skulle bidra med sina projekt och sin kunskap. Det skulle inte kosta dem någonting att vara med på webaid.se. Niklas lön skulle betalas av sponsorer.
Flera av de organisationer han kontaktade nappade. Det var bara Stadsmissionen och Röda Korset som inte var intresserade. När välgörenhetsorganisationerna var med lyckades Niklas ordna tre huvudsponsorer för att finansiera sin egen lön.
Efter tre och en halv månads intensivt jobb i den dåvarande arbetslokalen i Hässelbystrandsskolans sminkloge (där Niklas fortfarande knäcker extra som vaktmästare), hade webaid nätpremiär den 19 april år 2000. Idag har sajten 90 000 unika besökare per månad och har dragit in över 1,2 miljoner kronor till olika välgörenhetsprojekt. Trots det är Niklas inte riktigt nöjd.
– Idag är engagemangströskeln extremt låg på webaid, säger han.
– Det är bara att gå in och göra ett klick. Den tröskeln ska vi sakta men säkert trappa upp. Vill man gå vidare och öka sitt engagemang ska webaid vara språngbrädan.
Sajter som webaid.se eller The Hunger Site har fått kritik för att vara ”business med skuldkänslor som motor”. En tjugofemöring per klick är en droppe i havet i en verklighet där cirka 25 000 människor, de flesta av dem barn under fem år, dör varje dag eftersom de inte får tillräckligt med mat. Ett annat argument är att en del storföretag som annonserar visar ett falskt medlidande, eftersom de inte sällan tjänar sina pengar på att utnyttja människor i syd med extremt låga löner och usla arbetsvillkor.
– Vi har en policy att inte jobba med vilka företag som helst, säger Niklas Aronsson.
– Samtidigt är det svårt att granska dem, hur deras systerföretag ser ut och så vidare. Visst kan det vara så att vi bidrar till en utveckling så att det bara blir ett hjul som snurrar, att ingenting blir bättre. Jag vet inte hur man kan komma runt det problemet, förutom att vi alltid är tydliga och noga med vilka annonsörer vi har. Webaids roll är inte att presentera någon definitiv lösning på de stora problemen, utan det är mer lilla jag som gör en schysst sajt som genererar pengar och drar igång ett engagemang.
Vilka tips har du till andra som vill förverkliga sin idé?
– Det är värt att satsa på sin dröm. Men det gäller att satsa hundra procent och behålla tjugo procents förnuft. Snacka med vänner och bekanta om din idé. De kan se den från olika håll och hitta infallsvinklar eller brister som du själv inte tänkt på.
Hur gör du för att peppa dig själv i svåra stunder?
– Jag har ganska lätt att hitta inspiration eftersom jobbet känns viktigt. Men visst är vissa dagar tyngre än andra. Då brukar jag säga till mig själv: Hur många tycker inte att det är tungt på jobbet? Många känner det säkert varannan vecka, för mig är det väldigt sällan.
Har du någon hjälte?
–    Jag känner en ensamstående mamma som har tre barn, varav en är utvecklingsskadad och kräver ständig översyn. När hon arbetar har hon avlastning men efter klockan fem tar hon hand om allihop. En annan hjälte är en kvinnlig kollega på Läkarmissionen som valt att ha sin bekantskapskrets bland missbrukare och utstötta. Hon lever praktiskt efter en annan stor hjälte jag har som för länge sedan sa ungefär så här: Som du vill bli behandlad själv ska du behandla andra. Det är en visdom som förändrar världen.

 

Namn: Janna
Varför: Engagerad i Bellas Vänner, en feministisk kulturförening som bland annat stödjer tjejer som utsatts för sexuella övergrepp. Ett tag tänkte Bellorna lägga av för att de inte får pengar och för att arbetet blev för tungt, men fortsätter eftersom många behöver dem och så lite annat finns.

Bellas Vänner är en feministisk kulturförening, som håller på med måleri, poesi och dans. Samtidigt arbetar Bellas Vänner med det allra mörkaste och svåraste – sexuella övergrepp. Janna var med och startade Bellas Vänner 1997. Från början var det en kompisgrupp av tjejer som alla varit utsatta. De hade mötts på olika behandlingshem och psykavdelningar och började träffas eftersom de ville använda kreativa uttryckssätt, som en del i en läkningsprocess.
Idag har Bellas Vänner kontakt med nära 200 tjejer som på olika sätt utsatts sexuellt, till exempel genom incest, förhållanden präglade av övergrepp eller prostitution. Janna har hunnit bli trettio år, men de flesta är yngre. Hon jobbar en hel del med föreläsningar i skolor. Då berättar hon sin egen historia, men spelar också låtar från en skiva hon gjort om det hon varit med om.
– Många tycker: ”Gud vad modigt att berätta inför publik”. Men jag känner inte det eller att jag är personlig. Ibland känns det nästan som jag berättar om någon annan, säger Janna.
Janna utsattes tidigt för övergrepp och när hon blev fri från den förste förövaren kunde hon inte värja sig mot andra som vill utnyttja henne. Hon trodde att livet såg ut så. Det enda hon kunde svara med var att ta betalt. På ytan var hon lyckad, aktiv politiskt och medlem i en teatergrupp. Men inuti var allt kaos. Först när hon kom till ett behandlingshem för sin anorexia kunde hon berätta att hon prostituerat sig.

Anledningen till att Bellorna berättar om sig själva är att det finns många flickor som nästan håller på att gå under i det tysta, som kanske inte ens förstår vad det är de själva är med om, för att det är för hemskt att erkänna. Självhat och skuldkänslor är vanliga.
– Den typiska reaktionen för tjejer är att vända allt inåt och slå mot sig själva. Killar vänder det utåt och slår på andra, säger Janna.
Övergreppen flickorna utsatts för och hur dåligt de mår tar sig uttryck i självdestruktivitet beteende, som anorexi, att de skär sig eller impulsiva självmordsförsök. Men även prostitution, som Bellas Vänner också ser som ett sexuellt övergrepp.
– Bilden av prostitution är att man knarkar och går på gatan, men den ser sällan ut så egentligen. Sex mot betalning kan också vara att ha sex med en snuskgubbe någon gång i månaden och sen betalar han ens hyra eller köper en tv, säger Janna.
Vanligaste inkörsporten är att en ung tjej träffar en äldre pojkvän. Han är cool, fixar sprit eller hasch. Sedan kommer andra krav och tjejen klarar inte att stå emot pressen utan går med på nästan vad som helst, även att ha sex med andra. Janna menar att det är vanligt att tjejerna till en början bortföklarar övergreppen och förnekar tvånget. Det är en överlevnadsstrategi helt enkelt.
Feminismen är viktig för Bellas Vänner. Feminismen är ett verktyg för att förklara sexuella övergrepp i ett samhällsperspektiv. Förtrycket och underordningen av kvinnan skapar utrymme för övergrepp, men leder också till att de osynliggörs.
– Det största problemet är att det inte finns någon bra hjälp för tjejerna att få. Vi stödjer just nu 15 tjejer väldigt aktivt och har inte möjlighet att hjälpa fler. Det kan innebära att ha telefonkontakt dygnet runt, ringa till soc, övertala någon att inte ta livet av sig eller hjälpa till med skyddade personuppgifter.

Bellas Vänner har knappt några bidrag och det mesta arbetet sker ideellt. Förra sommaren blev ansvaret så stort och tungt att Bellas Vänner beslutade sig att ta en paus i verksamheten. Men i höstas bestämde de sig för att fortsätta.
– Men jag tycker egentligen att samhället ska ta hand om det här och upprätta behandlingscentrum och kunskapscentrum. Vi gör det här för att vi inte orkar se tjejerena dö, för att vi är sånna jävla idealister, säger Janna argt, argt.
Vad tycker du är mod?
– Att de här tjejerna fortfarande lever är ett sådant mod. Trots alla hoten, och trots självdestruktiviteten, som gör att de är ett hot mot sig själva. De är de modigaste tjejer jag känner. Bara att de orkar stiga upp på morgonen är ett bevis på deras mod, säger Janna.
Men Bellas Vänner handlar också om att skapa, att ha roligt och att bearbeta det som hänt. Janna har givit ut en skiva med texter om det som hänt, en av de andra Bellorna, Jenny, har skrivit en bok. Och i kulturföreningen kan alla tjejer som vill vara med.
– Vi gör allt möjligt. Nu ordnar vi dansläger. Eller så kan det vara att åka och demonstrera.

Tips:
Jannas skiva och Jenny G Karlssons bok ”Liten Bagatell” kan beställas genom Bellas Vänner. För mer info kontakta: foredrag@bellasvanner.org


> Tipsa en vän


Användarinloggning

quistbergh.se nyhetsbrev