De hemliga knepen

En version av denna text har tidigare publicerats i: Boken "En hjälpande hand" (Göranson/Krantz/Quistbergh, Atlas 2010). Texten © författaren/författarna. För eftertryck krävs tillstånd från författaren/författarna. Men om du vill skriva ut och läsa artikeln eller ge den till en god vän går det givetvis bra. De är till för att spridas. Om du har frågor, gå till kontakt.
Dokumentadress: [http://www.quistbergh.se/view/1673]
Tipsa en vän om denna artikel, klicka här. Skriv ut denna artikel, klicka här.

Om ISP säger nej till export finns det flera alternativa vägar för vapenföretagen att ta. Inte bara smuggling. Här är sju av de hemliga knepen för att kringgå regelverket.

Text: Fredrik Quistbergh


1. Samarbetsprojekt - Om Sverige ingår i ett samarbetsprojekt med ett annat land, där vi endast medverkar i liten del, så gäller samarbetslandets regler. En hel del vapen, som delvis kommer från Sverige, kan alltså utan problem exporteras till länder som Sverige inte skulle godkänt eftersom den slutliga exporten sker från samarbetslandet.

2. Mutor - Vapenföretagen avslöjas gång på gång med att använda sig av mutor för att få igenom sina affärer. Bofors mutskandal är välkänd. Ett annat svenskt företag som varit i blåsväder är Saab. I februari 2007 avslöjade SVT:s Uppdrag granskning hemliga agentavtal med löften om hundratals miljoner i ersättningar när Saab och deras brittiska partner, vapenjätten BAE Systems, försökt sälja stridsplanet JAS Gripen utomlands. BAE Systems riskerar mutåtal i Storbritannien och historien lär fortsätta.

3. Underleverantör - Genom att köpa upp ett företag utomlands kan delar av produktionen förläggas där. På så sätt kommer företaget runt de svenska reglerna eftersom dotterbolagen inte står under kontroll. Ett exempel är den indiska attackhelikoptern "Advanced Light Helicopter". Företag från sex EU-länder, däribland Saab, är inblandade i produktionen av dessa helikoptrar som Indien vill exportera till Burma. Detta trots att EU har ett vapenembargo mot Burma.

4. Kurirpost - Jugoslavien var under 1980-talet den tredje största köparen av svenskt krigsmateriel. När kriget bröt ut 1991 krävde OSSE (som då hette Europeiska säkerhetskonferensen, ESK) ett stopp för alla vapenleveranser. Sverige bröt embargot då Utrikesdepartementet levererade delar till sjömålsroboten RBS 15, med kurirpost, till Belgrad.

5. Vidareexport - Sverige bedriver ingen ”extraterritoriell” verksamhet. Med detta menas att vi inte följer upp och kontrollerar att de vapen som sålts verkligen stannar i landet de exporterats till. Det som finns är ett slutanvändarintyg. Men huruvida den mottagande staten följer detta intyg är det ingen som vet. Exempelvis har vapen från svenska Saab Bofors Dynamics dykt upp hos FARC-gerillan i Colombia. Trots att inget svenskt företag beviljats tillstånd att exportera dessa vapen till Colombia.

6. Licensproduktion
- Inom vapenindustrin blir det allt vanligare med licensproduktion. Genom att låta ett företag i annat land tillverka produkterna under licens sätts det svenska exportregelverket ur spel. Kontrollen av licensproduktion är i princip obefintlig. USA är ett av de länder som licensproducerar vapen från Sverige, bland annat hundratusentals AT4.

7. Säkerhetsargumentet - Om inget annat fungerar finns ett säkert kort kvar: Säkerhetsargumentet. Lagen säger ju att försäljning är okej om "det finns säkerhets- eller försvarspolitiska skäl för det...". Ser det ut som försäljningen inte går igenom är det "Ett hot mot alliansfriheten" eller "Början på slutet för den svenska försvarspolitiken". Dessa utspel från vapenbranschen brukar ta skruv. Olika varianter kan förekomma.

PS. Det finns givetvis fler sätt att kringgå regelverket. De flesta av dem helt lagliga. Några som brukar förekomma är "Följdleveranser", att "Nationens intresse har förtur" eller klassikern "Helhetsbedömning". Det är ett argument ISP använder för att förklara varför de godkänt en vapenaffär som i andras ögon är tveksam. DS.


> Tipsa en vän


Användarinloggning

quistbergh.se nyhetsbrev