quistbergh.se

Arbetsdagen börjar i avgångshallen. Alla som ska resa till tredje land, ett land utanför Schengen, inspekteras. Ebrahim sitter i en glasbur och kollar att resenärernas pass och eventuella visum är äkta. De flesta av hans vänner tycker inte det är något märkligt att han jobbar här. Men han har en kompis som tycker det är ett ”fascistjobb”.
– Det är myndigheterna som bestämmer reglerna, säger Ebrahim.
– Vår skyldighet är att möta folk med respekt, medkänsla och behandla alla lika. Den som inte har medkänsla har inget hos oss att göra.
Oönskade personer, såsom brottslingar eller illegala invandrare, upptäcks inte bara i passkontrollen. Ett annat knep är profilering, ett slags magkänsla om att något inte stämmer.
– Det går att upptäcka asylsökande på kläderna. De kan ha fått H&M-kläder för att de ska se ut som européer. Men de klär sig på ett annat sätt, det går inte ihop.
Ebrahim flydde från Iran på grund av kriget mellan Iran och Irak. På nätterna sov han och resten av familjen med kläderna på för att snabbt kunna fly vid ett bombanfall. Efter ett tag började skolorna stängas för att fler skulle rycka in i militären. Han var själv inställd på att delta i kriget men föräldrarna ville inte att han skulle riskera livet.
–    Från och med sjätte klass hade vi vapenövningar. Jag tyckte det verkade coolt att kriga. Men vi blev verkligen hjärntvättade i skolan. Idag är jag glad att mina föräldrar stoppade mig. Det är svårt att tänka kritiskt som barn.

Ebrahims bror bodde sedan tidigare i Sverige. Därför var planen att, med hjälp av en flyktingsmugglare, ta sig ut ur landet och vidare till Sverige för att söka asyl. Men kort innan det var dags att resa försvann smugglaren med alla pengar. Nu var de snabbt tvingade att hitta en ny lösning. Snart skulle Ebrahim fylla 15 år vilket betydde att han måste ha specialltillstånd för att kunna lämna landet. Ett tillstånd han knappast skulle få – för att han ville slippa kriga. En av pappans kompisar, som skulle skicka iväg sina egna barn till Tyskland, hjälpte honom. Den 21 mars 1988 fyllde Ebrahim 15 år och dagen innan (den 20 mars) lyckades han fly.
– Det var jättesvårt att få tag på biljetter för att kunna resa ut. Missilerna ven över oss när vi tog oss till flygplatsen. Men jag hann med planet och hamnade i Tyskland. Där kollade de mitt pass. Brorsan hade tagit sig dit och sa att jag var där för att hälsa på honom. Egentligen borde passpolisen ha skickat tillbaka mig men de lät mig resa vidare till Sverige.
Gjorde de rätt?
– Yrkesmässigt sett så gjorde de fel, samvetsmässigt gjorde de rätt. Sedan vet jag inte om de tyska passpoliserna var medvetna om vad de gjorde. Kanske misstänkte de att jag skulle söka asyl i Tyskland om jag inte fick resa till Sverige.
Via färja från Kiel tog de sig vidare till Sverige. När Ebrahim kom till passkontrollen förklarade han att han ville söka asyl. Efter förhör hos Göteborgspolisen flyttade han hem till sin bror i väntan på resultatet av utredningen om han skulle få stanna eller inte. Efter ett tag flyttade han till en fosterfamilj.
När kriget mellan Iran och Irak tog slut 1989 fick han besked att det inte längre fanns någon fara för honom och han skulle avvisas. Detta trots att Ebrahim riskerade fängelsestraff för att han flytt från militärtjänsten och trots att många som var kritiska mot de styrande i Iran vid den här tiden sattes i husarrest eller mördades. Men många engagerade sig för Ebrahim. Skolungdomar demonstrerade, organisationer och partier skrev till Invandrarverket och försökte få dem att ändra sitt beslut. Protesterna hjälpte och Ebrahim fick permanent uppehållstillstånd.

När det gäller dagens flyktingpolitik tycker han att det är synd att det blivit hårdare för dem som verkligen behöver asyl.
– Det bästa vore om alla kunde vara världsmedborgare och resa fritt hur som helst. Men lagarna behövs tydligen för att man inte ska missbruka sin frihet.
Hur ser du på dem som smugglar flyktingar?
– Jag tror inte de är några hjältar för mänskligheten. De är bara ute efter pengar och struntar i människorna. Jag ser dem som brottslingar.
Men om de inte tar så mycket betalt, är det okej då?
– Jag vet inte riktigt, det är en skitsvår fråga. Det finns människor som hjälper flyktingar som vill gömma sig. De gör ett bra jobb. Är man verkligen ute efter att hjälpa någon tror jag inte pengarna spelar någon roll. De kan till och med göra det gratis. Då är de hjältar. De hjälper verkligen folk som behöver hjälp.
Gör du ett bra jobb?
–    Jag vill vara med och skapa ett tryggt samhälle. Att jobba här är ett sätt att bekämpa brottsligheten och skydda Sverige mot kriminalitet och droger. När människor blir stoppade kan de söka asyl. Då får de pengar och någonstans att bo i väntan på utredning. Hur skulle de annars ta hand om sig själva? Jag gör ett jobb som är både bra och viktigt.