quistbergh.se

Khin Thet Tay: Jag trodde de skulle dö

Khin Thet Tay är 20 år gammal och kommer från Laputta i Burmas deltaområde. Sedan några år tillbaka studerar hon i Rangoon, landets största stad. Hennes föräldrar är saltmakare och sköljdes, tillsammans med hennes yngre bror, bort av cyklonen Nargis. Själv befann sig Khin Thet Tay i Rangoon och undvek de värsta sviterna av katastrofen. Men när cyklonen kom gick tankarna direkt till föräldrarna.
– Jag trodde att de skulle dö, säger hon.
– Sedan fick jag meddelandet av min kusin. Hon sa att det inte fanns något kvar och att mina föräldrar inte kunde hittas. Femton av mina släktingar dog i cyklonen.
Hon har inte fått någon hjälp av den junta som styr landet. Tvärtom. Hon är rädd för dem och håller tyst för myndigheterna om att hon överlevt. Efter katastrofen har juntan börjat samla in information om vilka barn och ungdomar som blivit hem- eller föräldralösa. Dessa upplysningar används sedan till att placera dem i så kallade ungdomshem. Där väntar ofta ett liv fyllt av tvångsarbete och undermåliga levnadsförhållanden. När Khins faster fick frågan om Khin fortfarande var i livet ljög fastern av rädsla att hon skulle skickas till ett av dessa ungdomshem.
– Det enda de styrande gjort är att ge lite mat till byborna. De lovade att de skulle ge traktorer men ingen av mina släktingar har sett någon traktor. De borde hjälpa, det är deras ansvar. De religiösa organisationerna hjälper men inte juntan. Jag har också hört att utländska organisationer skulle komma. Men de har fortfarande inte setts till.

Månaderna efter katastrofen överlevde Khin med hjälp av släktingar och vänner. Dessutom har skolan hon studerar vid beslutat att inte ta ut några avgifter från dem som drabbats av Nargis.
– Men i framtiden vet jag vet inte hur jag ska få pengar till mitt uppehälle. Jag litar till att snälla människor donerar pengar lite då och då.
Vart finns hoppet?
– Jag försöker vara lugn och stark. Hitta hoppet igen. Du måste anpassa dig efter vad som händer i livet. Nu är jag stabil men det är väldigt svårt. Ibland minns jag tillbaka och då känns allt tungt. Men mina studiekompisar och lärare har visat omtanke och kärlek. På dagarna spelar jag piano. Min lärare har ett piano hemma hos sig och jag övar hos henne. Jag tycker om klassisk musik och spelar gärna Mozart.

***
 

Win Win Nu och Myat Ngwe: Vi drack saltvatten i fyra dagar

De två systrarna Win Win Nu och Myat Ngwe bodde i en by i nedre delarna av Laputtaområdet. Innan cyklonen levde 400 personer där. Efter Nargis dragit fram fanns bara 217 kvar. Win Win och Myat flydde till Rangoon och nu gömmer de sig undan myndigheterna som vill tvinga dem tillbaka.
– Vid elvatiden på förmiddagen den andra maj var det mycket vind – som ökade hela tiden. Vid tretiden lämnade vi huset och floden. Sedan klättrade vi upp i ett träd. Vi var cirka femton personer som klättrade upp i ett kokosnötsträd. Min syster bröt benet i samband med att hon försökte klänga sig fast. Vattnet nådde ända till huvudet och flodvågor slog över oss. Jag kände saltsmaken i munnen, säger Win Win Nu
– På morgonen började vattnet sjunka undan. Vi såg att vattnet gått upp till drygt tre och en halv meter. Jag var väldigt rädd, säger Myat Ngwe.
– Jag höll i en gren med ena handen och min fyraårige pojke i den andra. På morgonen samlades vi som överlevt på fotbollsplanen. Målstolparna var det enda som fanns kvar. Vi plockade kokosnötter, drack juicen och åt fruktköttet. Vi såg många kroppar och en del av dem begravde vi. Men min äldre bror, mor, äldre syster och två syskonbarn är inte funna, fortsätter Win Win Nu.
– De flesta ur min familj är borta, men min man överlevde, berättar Myat Ngwe.
– Vi drack saltvatten i fyra dagar, vi hade ingenting annat. Barnen var mycket hungriga. Vi byggde en liten hydda och levde där. Det var fullt av döda kroppar som flöt omkring. Vi var väldigt deprimerade, trötta och ensamma. Flera grät för att de förlorat någon närstående. Efter en vecka kom en pastor från en kristen organisation och gav oss ris, chili och kläder. Efter ytterligare en vecka kom de och hämtade oss till ett läger som kyrkan drev, säger Win Win Nu.

Efter några veckor i lägret tog sig Win Win Nu och Myat Ngwe till Rangoon för att söka skydd hos en av sina bröder. Men juntan vill att alla ska återvända till sina byar och är ständigt på jakt efter dem som inte befinner sig på den plats där de enligt sina identitetshandlingar ska vara. Eftersom Win Win Nu och Myat Ngwe inte haft råd med förfalskade ID-kort gömmer de sig i en kyrka och deras bror mutar de lokala ledarna så att de inte ska skvallra om systrarnas existens. Myat Ngwes man har återvänt till byn för att se till risodlingen och huset. Men själv vill hon inte tillbaka.
– Det är svårt att överleva i vår hemby. Det är inget bra ställe för kvinnor och barn, säger Myat Ngwe.
Hur har de som styr landet hanterat situationen?
– Regeringen har sagt att de ska ge oss verktyg för att odla fälten. Men det handlar inte om någon gåva. Det kostar 150 000 kyats (ungefär 900 kronor) och de gör upp en avbetalningsplan. De lovade så mycket men enligt våra män som återvänt till byn har ingenting kommit fram, berättar Win Win Nu.
Vad tror ni om framtiden?
– Jag vet att det kommer att bli problem. Vi kan inte odla risfälten, vi kan inte fiska och skolan är förstörd. Det finns inget hopp för vår by. Vi måste flytta och börja om våra liv, säger Win Win Nu.
– Jag vill läka mitt brutna ben. Det kostar mycket att gå till doktorn. I väntan på att jag ska få råd har jag bundit en linda kring foten, säger Myat Ngwe.
 

Kyaing Kyaing: Det ligger människokroppar och saltvatten i våra brunnar

 Kyaing Kyaing var i de norra delarna av Burma för att besöka några vänner när Nargis svepte in över landet. Hela hennes familj befann sig i deltaområdet och bara äldsta brodern överlevde. Efter cyklonen har Kyaing Kyaing suttit i katastrofläger och senare arbetat med frivilligt räddningsarbete i de drabbade byarna.
– När stormen kom flydde min familj in i kyrkan. En av mina bröder flydde till ett annat hus men han dog av ett fallande träd. Min äldre bror höll sin lilla son i famnen med en arm och höll fast sig i taket med den andra. Barnet var åtta månader gammal. En flodvåg träffade kyrkan. Min pappa och syster blev träffade av vågen men min bror höll fast i barnet och taket. Det kom en flodvåg till och han kunde inte hålla fast i sitt barn men kunde hålla fast i taknocken och på så sätt överleva, berättar Kyaing Kyaing.
Det bodde 711 personer i Kyaing Kyaings hemby innan katastrofen. 349 av dessa har hittills hittats döda. Vissa familjer är helt utraderade och de flesta överlevande förflyttades till ett av regimens läger. Kyaing Kyaing tog sig dit så snabbt hon kunde för att återförenas med sin bror. Totalt 1 500 personer befann sig i lägret som upprättats på en skola. De levde tätt inpå varandra och maten kom från religiösa organisationer. Vid ett tillfälle fick dock alla varsin longyi (det traditionella klädesplagget) samt ett paket nudlar märkt med juntans officiella namn State Peace and Development Council, SPDC.
– Vid ett annat tillfälle kom en minister, säger Kyaing Kyaing.
– Innan han kom byggde myndigheterna ett mobilt kök. För att bygga det mobila köket tvingade de folk att jobba och städa. Sedan utfodrade de folk från det mobila köket för att få bra bilder i tidningen.

Efter tiden i katastroflägret har Kyaing Kyaing ägnat sig åt frivilligt räddningsarbete för en kristen organisation. Tillsammans med likasinnade ger hon sig ut i byar och läger med förnödenheter eller en hjälpande hand.  
– När vi kom till ett av myndigheternas läger under dagtid tvingade de oss att lämna alla saker vi hade med oss. De sa: Folket behöver det inte nu. Och: Lämna det här så tar vi hand om det. Vi var tvungna att komma på natten och lämna saker i smyg för att vara säkra på att de verkligen kom fram.
I Kyaing Kyaings gamla by var cirka 45 procent av invånarna bönder, 45 procent fiskare och 10 procent dagarbetare. Innan katastrofen var det dagsarbetarna som hade det svårast. Dagar de inte lyckades skaffa jobb eller hittade något ätbart i soporna gällde svält. Men eftersom cyklonen svepte iväg med redskap, verktyg och risfält är det i dag svårt för alla att överleva. Ransoneringen är tuff. En person får två koppar ris och en kopp ärtor per månad från myndigheterna.
– Dessutom är det problem med dricksvattnet, säger Kyaing Kyaing.
– Även innan Nargis hade vi brist på vatten. Det fanns en brunn för dricksvatten och en annan att tvätta sig i. Men nu finns människokroppar och saltvatten i bägge brunnarna.
Vad tror du om framtiden?
– Det finns tre viktiga områden. För det första, bostäder: i byarna nära havet finns det bara bambu. Det fungerar temporärt men inte i det långa loppet. Bambu står inte emot vatten och vind så bra. Om folk inte får hjälp kommer det att bli värre än någonsin. För det andra, jobben: vår mark försvann i samband med Nargis. Utan hjälp från myndigheterna kan vi inte starta upp våra affärsverksamheter igen. Vi behöver verktyg för att odla och fiska. För det tredje, moraliskt: jag har mist min familj och många är traumatiserade. Om de dessutom inte har något jobb är det lätt att många människor söker tröst i alkohol eller tar sitt liv. Många unga tjejer tvingas in i prostitution eller blir fraktade till exempelvis Thailand.
Finns det något hopp?
– Jag sätter inget hopp till regeringen. De lyssnar inte på oss och de har inte kommit till vår hjälp. Allt är bara ett spel för galleriet och blixtinsatser för media. Vi måste klara oss själva och fokusera på att överleva.

U Myat Kywe: Nargis förstörde allt

Det enda som är intakt i glasfabriken i Rangoons utkanter är en dammig sexcylindrig Luton Vauxhall av 1947-års modell. Huset är delat mitt itu och arbetshyttorna är totalförstörda. Men glasingenjören U Myat Kywe tar situationen med ro.
– Vi var tvungna att stänga redan i december förra året, säger han.
– Priset på metangas höjdes så förskräckligt att vi inte hade råd att hålla produktionen igång. Jag skrev till regeringen och bad om rabatt. Sedan kom Nargis och förstörde allt. Men jag hoppas ändå på ett positivt svar från dem. Då kanske vi kan starta upp igen.
Glasfabriken startades av U Myat Kywes far redan år 1953. Efter över femtio år av glasproduktion ligger nu all verksamhet nere. På gården finns drivor av drinkglas, karaffer samt en och annan nudelhållare. Det mesta är krossat. U Myat Kywe vill dock inte prata om vad de styrande i Burma borde göra efter katastrofen. Han hoppas allt löser sig på bästa sätt och berättar om när den amerikanske astronauten John Glenn var på besök i fabriken år 1966.
– Han lyckades blåsa glas på första försöket. Han är en modig man.

Fotnot: Khin Thet Htay, Win Win Nu, Myat Ngwe och Kyaing Kyaing heter i verkligheten något annat. Då den som pratar med en utländsk journalist om politiska sammanhang, utan att ha militärjuntans tillstånd, riskerar fängelsestraff vill ingen av dem visa upp sitt ansikte eller framträda med sitt riktiga namn.